Less på det här nu

Blogger gjorde om så att jag inte längre kan skriva inlägg från mobilen. Det är mest så jag skrivit mina inlägg. Sitter inte så ofta vid datorn. Vet inte om det är ett tecken på att jag ska lägga ner bloggandet... Orkar inte med att allt ändras om hela tiden. Funkade väl alldeles utmärkt som det var. Suck...

Min familj

Jag är yngst i min familj som består av mig, mamma, pappa och mina 1 1/2 år äldre tvillingbröder. Vi är en finsk familj, men bara föräldrarna är födda i Finland. Mina föräldrar flyttade hit på 70-talet. Som så många andra finländare. Vi barn gick i finsk skola från åk 1-åk 6. Sen läste vi finska i högstadiet istället för annat språk.

Min familj var i kaos när jag var liten. Båda föräldrarna drack och våran pappa var rejält fast i spriten. Jag har minnen av fyllekompisar som sov ruset av sig i trapphuset. Fester med fulla, högljudda kedjerökande personer. Första jultomten som jag minns luktade sprit, sluddrade
och ramlade in i en walk-in closet. Så jag trodde aldrig på jultomten...

Vi barn utsattes för passiv rökning av båda föräldrarna. Jag tål inte alls cigarrettrök. Känns som att man inte kan andas. Jag fattar inte hur man frivilligt suger i sig dem där giftpinnarna :-/

Mina föräldrar separerade pga pappas drickande. Vi barn och mamma bodde hos vänner. Mamma har berättat att hon stack när pappa var ute och söp trots att hon hotat att lämna honom. Så fast var pappa i spriten... Han stack iväg och festade t o m när de precis hade fått mig och hade små tvillingpojkar. Mamma hade dessutom gjort kejsarsnitt...

Min mamma har inget körkort så vännerna hämtade oss. Jag vantrivdes hos dem. Jag och mina bröder fick skulden för allt som deras yngsta barn gjorde. Jag hatade att inte ha ett eget rum, att inte ha alla mina egna saker. Och jag längtade efter pappa.

Det finns en doft förknippad med denna plats som jag kan känna ibland på våren. De hade två jakthundar i inhägnad. Det var mitt favoritställe. Där grävde jag bl a efter daggmaskar och det fanns en speciell doft i marken. När jag känner den doften minns jag hundarna, att jag sökte mig dit ut när jag fick skulden för något som jag inte hade gjort. Hundarna var min trygghet. Jag har alltid funnit tröst hos djuren.

Vi flyttade hem igen. Räddningen för våran familj och pappa blev att han blev troende. Han slutade dricka och röka tvärt och har aldrig gjort något av dem igen. Man får tro vad man vill eller strunta i att tro, men Gud gav oss från den dagen en så mycket bättre barndom.

Ett halvår senare blev även mamma troende och all sprit samt cigarrettrök försvann från vårat hem. Vi blev en normal familj som fortsatte tillsammans. Tack och lov. Jag tror inte pappa hade levt idag om han fortsatt dricka. Och våra föräldrar hade definitivt gått skilda vägar. Jag är tacksam för att jag fick den barndom som jag fick.

Varför bloggar jag...

Det har jag frågat mig flera gånger. Jag har inget intressant att berätta. Lever väl ett rätt så vanligt svenssonliv (förutom kanske diagnoserna). Kan inte skriva så där fyndigt och fängslande som många andra. Kan bara skriva som mig själv.

Jag har en lång och tuff resa bakom mig, men jag vill inte skriva ner allt i detalj. Tanken är väl att man ska se framåt. Eller?

Jag har insett med åren att jag är en knepig person. Är nog tuff att leva med. Men är jag intressant? Har alltid känt mig som en grå liten mus. Har aldrig riktigt passat in. Inte ens i blogvärlden känns det som. Så varför bloggar jag? Antagligen för min egen skull för att få ut lite tankar ur huvudet. Intressanta eller inte, men det är mina tankar :-)

Så jag fortsätter väl att blogga :-) Tänkte köra lite temabloggning och börjar med min familj.