Länge sedan...

Oj vad det har gått lång tid sedan jag skrev. Känner att det är dags att börja skriva av sig. Jag önskar så att jag kunde skriva att jag börjat jobba på ett fantastiskt ställe och mår toppen. Men det kan jag inte... Är fortfarande sjukskriven. Har lite mer än fyra månader kvar till utförsäkring och måste komma igång med arbetsträning. Fast jag inte känner mig ett dugg mer redo än för ett år sedan när jag misslyckades med aktivering. Alla förväntar sig att det ska gå bra nu. Jag har total ångest och panik över allt detta redan. Önskar bara att de kunde lämna mig ifred!

Jag har kvar mina skakningar trots att jag slutade med litium för nio månader sedan. Har därför varit hos läkare, gjort datortomografi, varit hos neurolog, gjort MR. Datortomografin var normal. Får svar om MR nästa månad då neurologen ringer mig.

Jag har även gjort npf utredning. Dem kom fram till att jag har ångestsyndrom samt en uppmärksamhetsstörning. De kunde inte bedöma om det varit så redan under min uppväxt med det sistnämnda så ADD diagnos uteblev. Det kan bero på ect behandlingen.

Andra besvär jag har är huvudvärk, yrsel, ont i musklerna, har svårt att få fram rätt ord. Säger hela tiden fel namn till barnen. Det är knäckande. Jag har bekräftat problem med närminnet. Speciellt det visuella. T ex känna igen ansikten, platser, minnas kartor och bilder. Däremot är sifferminnet nästan lika bra som tidigare. Jag har problem med långtidsminnet med. Det var inget som kom fram i utredningen, men jag märker av det hela tiden. Det är mycket jag inte minns bakåt. Barnen har börjat bli less på det. Det gör mig ledsen :(

Så det har hänt mycket vad gäller utredningar, undersökningar och diagnoser. Men inte ett steg närmare arbetslivet. Finns det något där ute för mig? Hur ska det gå när jag t ex inte minns människor, namn, vad jag ska göra...

Jag har även andra problem med kroppen än muskelsmärtor och huvudvärk. Mina höfter och bäcken värker. Jag kan inte stå eller gå lika mycket som tidigare. Speciellt inte på vintern då kyla gör det värre. Ibland låser sig mina höfter/bäcken och då är det svårt att röra sig.

Så åter igen. Finns det något för mig?  Ska ni fortsätta jaga mig och envisas? Eller ska ni ge upp nu? Jag har varit hemma i sex år. Har sammanlagt jobbat 2 1/2 år och är 38 år. Har mestadels varit sjukskriven sedan 2003. Har varit föräldraledig tre gånger, men alla tre har avbrutits pga depression och därför blivit sjukskriven.

Jag har papper på att jag har noll stresstolerans. Mina händer börjar skaka jättemycket när jag är stressad. Det räcker för mig att få iväg tre barn till förskola samt skola och sedan hämta dem. Alla tror att jag kan lata mig hela dagarna. Men nej. Jag sitter hela tiden på helspänn och väntar på att förskola/skola ska ringa och något barn har blivit sjukt eller att något har hänt. Jag känner mig inte alls utvilad när det är dags att åka och hämta barnen. Det är jobbigt att vara social. Att ev. få höra om något som man minsann missat, t ex ett prov som sonen inte pluggat till och därför får göra omprov. Min vardag är ett heltidsjobb. All min energi går till barnen. Och maken. Jag kommer sällan iväg på något. Orkar inte. Uteblir från saker med familjen. Barnen är vana, men det gör ont...

Ibland vill jag ta all den här skiten och kasta ner det från en klippa. Adjö bipolär typ 2, uppmärksamhetsstörning, ångestsyndrom och all kroppslig skit. Tänk om det vore så enkelt...

Det är nu två år sedan jag fick ect och jag har fortfarande men av det,  som till slut har börjat erkännas att jo dina besvär kan bero på det. Ect=elchocksterapi. Terapi, det låter fint. Absolut inte sant! Man behöver gå i terapi pga att man var så dum och deprimerad att man lyssnade på läkaren och gick med på det. Det finns ett stort mörkertal där ute med personer som har bestående men av ec. Ja, jag tar bort terapidelen. Vi får ingen kompensation. Vi får inte rätt. Ec ger inga bestående skador. Absolut inte. Gör dem en dokumentär eller intervju vinklar dem det självklart till ec:s fördel. Lite svinn får man räkna med när man har en psykisk sjukdom... Jag avråder från elchocker. Hade det varit idag hade jag sagt nej direkt.

Så lite "kort" om vad som pågår i mitt liv. Berg-och dalbana som vanligt.

Tankar om diagnoser

Ikväll berättade maken och jag för V att han har Asperger samt lite om vad det innebär. Han satt tyst och lyssnade. Tyckte det var lite jobbigt när maken frågade honom det. Vi får se hur mycket tankar och frågor han har om detta längre fram. Han vet ju redan om sin ADHD och att han äter medicin för att inte bli så arg samt för att kunna koncentrera sig bättre. Vi tog fram allt det positiva med V. Hans styrkor och otroliga finurlighet. Att han är klok och kan mycket. Nästa steg är att berätta för Vs klass. Han ska bara få smälta det själv först. Jag och maken känner att vi vill lära oss mer om både Asperger och ADHD. Bup har inte hört av sig sedan vi hade möte med skolan hos dem. Vi får ringa till dem. Läkaren som fixade nytt recept på medicinen efter telefonsamtal har inte heller hört av sig fast han skulle skicka kallelse om möte. Antar att vi får ta kontakt själva.

Jag vill gärna gå kurser, träffa andra föräldrar som har barn med samma diagnoser och få veta vad kommunen har att erbjuda oss. T ex att V ska få träffa andra barn med Asperger. Jag berättade för honom att det varje sommar ordnas läger för barn med Asperger.

Vi är beredda på att det kan bli tufft för V att hantera detta. Att det kommer frågor.

Jag har hittat en jättebra blog om en mamma till ett barn med Asperger. Hon har många tips att ge och man känner igen det mesta som hon skriver.

Jag då och mina diagnoser? Maken säger ofta till mig att jag förstorar upp saker, gör det onödigt avancerat och hamnar i en negativ spiral. Jag oroar mig lätt att nåt ska hända. Det är tur att jag har maken som talar mig tillrätta. Lyfter ur mig ur mitt negativa tänkande. Han tycker inte synd om mig utan berättar helt enkelt hur det ligger till. Deal with it. T ex som med S kräkande. Tyvärr lyssnar jag inte alltid direkt och snedtänder. Men jag jobbar på det där. Ibland fattar jag inte hur han orkar med mig. Är hans kärlek till mig så stark eller är det löftet han gav när vi gifte oss som gör att han stannar...

Jag har ibland jättesvårt att förstå maken. Behöver att man är tydlig. T ex om man skämtar och låter/ser allvarlig ut så har jag svårt att förstå att det är på skoj. Jag snedtänder i onödan och så blir det bråk.

Tror jag slösar mycket av min tid till onödigheter. Måste anstränga mig så att det blir bättre.

En sak som jag kämpat hela livet med är att uttrycka känslor. Jag har jättesvårt för det. Måste redan anstränga mig med barnen. Krama, pussa, sitta nära. Jag har taktilt försvar och värnar om min personal space. Jobbar med det hela tiden.

De ville göra utredning på mig i början av året, men jag kände att det var tillräckligt med graviditet, flytt och att maken var iväg och jobbade. Tror inte ens att jag vill ha fler diagnoser. Har ju klarat mig utan i snart 35 år. Jag vet vad jag har för svagheter och svårigheter. Mycket av det vi använder med V fungerar på mig med. Mycket av det jag ser hos honom ser jag i mig själv.

Jag fortsätter tänka en dag i taget. Kämpar mot min oro. Den lurar alltid runt hörnet. Och tankarna om att man inte duger. De är ju helt onödiga att slösa tid på. Eller hur?