Ikväll berättade maken och jag för V att han har Asperger samt lite om vad det innebär. Han satt tyst och lyssnade. Tyckte det var lite jobbigt när maken frågade honom det. Vi får se hur mycket tankar och frågor han har om detta längre fram. Han vet ju redan om sin ADHD och att han äter medicin för att inte bli så arg samt för att kunna koncentrera sig bättre. Vi tog fram allt det positiva med V. Hans styrkor och otroliga finurlighet. Att han är klok och kan mycket. Nästa steg är att berätta för Vs klass. Han ska bara få smälta det själv först. Jag och maken känner att vi vill lära oss mer om både Asperger och ADHD. Bup har inte hört av sig sedan vi hade möte med skolan hos dem. Vi får ringa till dem. Läkaren som fixade nytt recept på medicinen efter telefonsamtal har inte heller hört av sig fast han skulle skicka kallelse om möte. Antar att vi får ta kontakt själva.
Jag vill gärna gå kurser, träffa andra föräldrar som har barn med samma diagnoser och få veta vad kommunen har att erbjuda oss. T ex att V ska få träffa andra barn med Asperger. Jag berättade för honom att det varje sommar ordnas läger för barn med Asperger.
Vi är beredda på att det kan bli tufft för V att hantera detta. Att det kommer frågor.
Jag har hittat en jättebra blog om en mamma till ett barn med Asperger. Hon har många tips att ge och man känner igen det mesta som hon skriver.
Jag då och mina diagnoser? Maken säger ofta till mig att jag förstorar upp saker, gör det onödigt avancerat och hamnar i en negativ spiral. Jag oroar mig lätt att nåt ska hända. Det är tur att jag har maken som talar mig tillrätta. Lyfter ur mig ur mitt negativa tänkande. Han tycker inte synd om mig utan berättar helt enkelt hur det ligger till. Deal with it. T ex som med S kräkande. Tyvärr lyssnar jag inte alltid direkt och snedtänder. Men jag jobbar på det där. Ibland fattar jag inte hur han orkar med mig. Är hans kärlek till mig så stark eller är det löftet han gav när vi gifte oss som gör att han stannar...
Jag har ibland jättesvårt att förstå maken. Behöver att man är tydlig. T ex om man skämtar och låter/ser allvarlig ut så har jag svårt att förstå att det är på skoj. Jag snedtänder i onödan och så blir det bråk.
Tror jag slösar mycket av min tid till onödigheter. Måste anstränga mig så att det blir bättre.
En sak som jag kämpat hela livet med är att uttrycka känslor. Jag har jättesvårt för det. Måste redan anstränga mig med barnen. Krama, pussa, sitta nära. Jag har taktilt försvar och värnar om min personal space. Jobbar med det hela tiden.
De ville göra utredning på mig i början av året, men jag kände att det var tillräckligt med graviditet, flytt och att maken var iväg och jobbade. Tror inte ens att jag vill ha fler diagnoser. Har ju klarat mig utan i snart 35 år. Jag vet vad jag har för svagheter och svårigheter. Mycket av det vi använder med V fungerar på mig med. Mycket av det jag ser hos honom ser jag i mig själv.
Jag fortsätter tänka en dag i taget. Kämpar mot min oro. Den lurar alltid runt hörnet. Och tankarna om att man inte duger. De är ju helt onödiga att slösa tid på. Eller hur?
3 kommentarer:
Men vännen, är inte även du aspergare? Allt det du beskriver tyder på det. Du låter faktiskt som en klockren aspergare. Inget fel med det! Är du verkligen säker på att du har rätt diagnos? Det du skriver om dig själv, påminner om min make och andra aspergare. Jag älskar maken som han är och han har många fördelar tack vare sin asperger. Och det är jag säker på att du har också. Jag tror att du har ALLT att vinna på att få rätt diagnos och därmed rätt hjälp. Börja åtminstone att lära dig om Asperger och f a acceptera dig själv som du är. Självklart gör du så gott du kan. Men rätt verktyg kommer ditt liv bli lättare och bättre. Ge dig själv de verktygen! Det är du värd. Men förbered dig på att det tar lite tid att hitta rätt. Det kan vara jobbigt initialt, men blir mycket bättre sen. Framför allt så måste du få vara som du är. Omgivningen måste anpassa sig till dig och möta dig på halva vägen, dvs det är inte bara du som ska anpassa dig till omvärlden. Men det är svårt för alla i din närhet om du själv eller de inte vet vem du är. Tack för att du läser min blogg och tycker att den är bra! Styrkekramar Aspergermamma
Hej. Ja, det var Asperger de var inne på om utredning. Men då utöver det bipolära. Jag har depressioner och hypomanier, men medicinen håller det stabilare. Asperger och typ 2 går in i varandra. Jag försöker lära mig mer om Asperger då jag vet att jag har det. T o m kontakterna för V på bup sa det till mig. Klarar inte att ta in för krånglig info då typ 2 gör att jag har svårt att koncentrera mig så inga tegelstensböcker :-) Just nu orkar jag inte med utredning och det är över ett års kö i vår kommun.
Jag är jätteglad över att jag hittade din blogg. Vi hade användning av det du skrivit om att berätta för barnet. På fredag ska vi berätta för klassen och vi har fått tips av det du skrivit när du berättade för Ms klass. Jag har läst ikapp mig, men tyckte det var dumt att kommentera äldre inlägg.
Tack för styrkekramarna och kramar tillbaks
Legend
Men så bra att du själv inser! Diagnos eller inte, spelar egentligen ingen roll, så länge ni får rätt tips! Kan inte BUP bjuda er på några tips, fastän du inte har någon diagnos. Vad underlättar vardagen för er?
Självklart jättekul att jag hjälpt er med att skriva ner mina tankar om hur vi berättat för M. :) Bra att ni berättar för klassen, hoppas jag i alla fall! Det har bara blivit bättre och bättre för M i alla fall. Det var som en tyngd lyftes av hans axlar (bördan att alla vet att man är annorlunda, men inte varför).
Du får väldigt gärna kommentera gamla inlägg. Det är många precis som du, som googlar in på dem. Då kan dina erfarenheter hjälpa nästa person som ska berätta för barnet och klassen. Säkert, har jag inte fångat allt man ska tänka på. Och jag ser ALLA gamla kommentarer, även de på gamla inlägg.
Stort lycka till!
Skicka en kommentar