Länge sedan...

Oj vad det har gått lång tid sedan jag skrev. Känner att det är dags att börja skriva av sig. Jag önskar så att jag kunde skriva att jag börjat jobba på ett fantastiskt ställe och mår toppen. Men det kan jag inte... Är fortfarande sjukskriven. Har lite mer än fyra månader kvar till utförsäkring och måste komma igång med arbetsträning. Fast jag inte känner mig ett dugg mer redo än för ett år sedan när jag misslyckades med aktivering. Alla förväntar sig att det ska gå bra nu. Jag har total ångest och panik över allt detta redan. Önskar bara att de kunde lämna mig ifred!

Jag har kvar mina skakningar trots att jag slutade med litium för nio månader sedan. Har därför varit hos läkare, gjort datortomografi, varit hos neurolog, gjort MR. Datortomografin var normal. Får svar om MR nästa månad då neurologen ringer mig.

Jag har även gjort npf utredning. Dem kom fram till att jag har ångestsyndrom samt en uppmärksamhetsstörning. De kunde inte bedöma om det varit så redan under min uppväxt med det sistnämnda så ADD diagnos uteblev. Det kan bero på ect behandlingen.

Andra besvär jag har är huvudvärk, yrsel, ont i musklerna, har svårt att få fram rätt ord. Säger hela tiden fel namn till barnen. Det är knäckande. Jag har bekräftat problem med närminnet. Speciellt det visuella. T ex känna igen ansikten, platser, minnas kartor och bilder. Däremot är sifferminnet nästan lika bra som tidigare. Jag har problem med långtidsminnet med. Det var inget som kom fram i utredningen, men jag märker av det hela tiden. Det är mycket jag inte minns bakåt. Barnen har börjat bli less på det. Det gör mig ledsen :(

Så det har hänt mycket vad gäller utredningar, undersökningar och diagnoser. Men inte ett steg närmare arbetslivet. Finns det något där ute för mig? Hur ska det gå när jag t ex inte minns människor, namn, vad jag ska göra...

Jag har även andra problem med kroppen än muskelsmärtor och huvudvärk. Mina höfter och bäcken värker. Jag kan inte stå eller gå lika mycket som tidigare. Speciellt inte på vintern då kyla gör det värre. Ibland låser sig mina höfter/bäcken och då är det svårt att röra sig.

Så åter igen. Finns det något för mig?  Ska ni fortsätta jaga mig och envisas? Eller ska ni ge upp nu? Jag har varit hemma i sex år. Har sammanlagt jobbat 2 1/2 år och är 38 år. Har mestadels varit sjukskriven sedan 2003. Har varit föräldraledig tre gånger, men alla tre har avbrutits pga depression och därför blivit sjukskriven.

Jag har papper på att jag har noll stresstolerans. Mina händer börjar skaka jättemycket när jag är stressad. Det räcker för mig att få iväg tre barn till förskola samt skola och sedan hämta dem. Alla tror att jag kan lata mig hela dagarna. Men nej. Jag sitter hela tiden på helspänn och väntar på att förskola/skola ska ringa och något barn har blivit sjukt eller att något har hänt. Jag känner mig inte alls utvilad när det är dags att åka och hämta barnen. Det är jobbigt att vara social. Att ev. få höra om något som man minsann missat, t ex ett prov som sonen inte pluggat till och därför får göra omprov. Min vardag är ett heltidsjobb. All min energi går till barnen. Och maken. Jag kommer sällan iväg på något. Orkar inte. Uteblir från saker med familjen. Barnen är vana, men det gör ont...

Ibland vill jag ta all den här skiten och kasta ner det från en klippa. Adjö bipolär typ 2, uppmärksamhetsstörning, ångestsyndrom och all kroppslig skit. Tänk om det vore så enkelt...

Det är nu två år sedan jag fick ect och jag har fortfarande men av det,  som till slut har börjat erkännas att jo dina besvär kan bero på det. Ect=elchocksterapi. Terapi, det låter fint. Absolut inte sant! Man behöver gå i terapi pga att man var så dum och deprimerad att man lyssnade på läkaren och gick med på det. Det finns ett stort mörkertal där ute med personer som har bestående men av ec. Ja, jag tar bort terapidelen. Vi får ingen kompensation. Vi får inte rätt. Ec ger inga bestående skador. Absolut inte. Gör dem en dokumentär eller intervju vinklar dem det självklart till ec:s fördel. Lite svinn får man räkna med när man har en psykisk sjukdom... Jag avråder från elchocker. Hade det varit idag hade jag sagt nej direkt.

Så lite "kort" om vad som pågår i mitt liv. Berg-och dalbana som vanligt.

Fortfarande inlåst

Jaha. Har fått ect för sjunde gången idag. Har två gånger kvar. Onsdag och fredag. Sen får vi se. Jag var hemma några timmar i lördags. Att man kan vara så trött. Sov på soffan nästan hela tiden. Det var jobbigt att komma tillbaka hit. Samtidigt som jag ville hit igen. Jag har varit här en månad nu. Mitt livs längsta månad... Jag hoppas på att komma hem denna månad. Det har ordnat sig med sjukpenningen nu. Försäkringsbolaget kommer jag inte få ett öre från. Man blir straffad för att man är psykiskt sjuk. Inget jag kan tänka på nu. Koncentrera dig på att bli frisk Legend. Klara livet, vardagen som normala människor. Ska det vara så svårt???

Kan jag inte bara få passa in...

Jag ogillar denna känslan av att inte passa in. Jag uppfyller inte kraven. Det är så det känns. Jag är aldrig med 100 % någonstans. Jag kämpar för att se mitt värde. Kämpar för att känna att jag duger. Kämpar för att inte bete mig som att jag är sjuk... För visst är det så. Den här skiten kommer jag alltid få dras med. Skit också...

All I want for christmas is strength

Så trött just nu. Less på att behöva tjata på sönerna. Orkar inte vara sur och irriterad. Jag är urless på hela situationen. Mitt mantra just nu är "Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte". Jag är likgiltig inför julen. Skulle vilja skippa allt i år. Framförallt är jag besviken på att jag måste hålla masken. För alla runtomkring mig vill höra att jag mår bra. De säger att jag är jättestark som klarar vardagen själv med barnen. Jag håller fast vid det jag tyckt hela tiden. Jag valde inte detta. Jag trodde att jag skulle fortsätta ha avlastning här hemma hela föräldraledigheten. Jag är bara så orkeslös just nu...

Härliga ledighet

Äntligen höstlov och lite paus från alla måsten. Jag, barnen och R är hos mina föräldrar sedan i söndags. Det går bra. N är väldigt intensiv, men det funkar hyfsat ändå. V sköter sig jättebra. R trivs med långpromenaderna med min pappa :-)

I fredags var jag hos en ny läkare. Det kändes helt okej. Han lyssnade. Finns hopp för att få hjälp efter föräldraledigheten. Nu kan jag koppla av lite. Skönt.

R får representera Halloween firandet med att vara Jack Sparrow :)

Come on katten. Det svänger ju

Vad det är berg och dalbana med humöret just nu. Ledsen, glad, arg om vartannat. Stackars barn vet inte alls vad de ska tro. Stundtals går allt emot mig. Stundtals är allt hur bra som helst. Och så tröttheten. Så fort jag varit ute bland folk. Så fort jag varit social eller tagit itu med nåt problem. Vardagen slukar mig just nu med alla sina måsten.

Men så finns även guldkornen där. S som busar, gör grimaser, skrattar, lägger huvudet mot mig och säger ett mjukt m-mm <3 V som gjorde en flaggstång med finska flaggan till mig på träslöjden <3 N med sina underbara kommentarer som får mig att le <3 Det är mina guldkorn i vardagen :)

Vad har katt med det hela och göra då? Jo, precis som dem landar även jag alltid på fötterna ;)

Boka tider. Åh vad kul...

Jag har ringt och pratat med barnmorskan. Har en tid 5/11. Får se vad vi kan hitta för nåt som kan funka. För så här kan jag inte fortsätta. Då ett samtal var nog fick det bli tidsbokning genom nätet till psykiatriska mottagningen. Skrev att jag inte vill träffa samma läkare som sist. Vill gärna få tag på en vettig som lyssnar på mig... Skrev ett mail till fk med där jag frågade vad som händer med mig när min föräldraledighet är över. Söka jobb är inte aktuellt än. Försöker att inte tänka på det. Men tiden går. Det är snart bara fem månader kvar... I december måste jag ställa S i dagiskö. Usch, jag är inte alls redo... Hur var det nu igen? En dag i taget. Just det. Ta en dag i taget. Försök att koppla av...

Jag duger

Eller hur? Jag behöver väl inte vrida ut occh in på mig själv för att passa in. Jag får väl vara den jag är. Ibland känns det som att mitt liv passerar förbi mig medan jag bara ser på. Att jag står vid sidan om och ser på. Jag känner inte igen kvinnan i spegeln. Vem är hon? Vem är Legend? Jag har en familj som behöver mig. Det är dem som håller mig uppe. Även om det ibland vore skönt att få en paus från dem ;)

En sån dag...

Idag är en sån dag. En av de där dagarna då det är en kamp att gå upp ur sängen. En sån dag då jag helst skulle vilja vara helt själv. Orkar inget. Städandet av sovrummen får vänta. Handlandet får vänta. Idag är en sån där dag som brukar kallas ligga på soffan och titta på tv hela dagen. Det är en verklighetsflykt. Inombords känner jag för att skrika allt vad mina lungor orkar. Du kommer aldrig att förstå så länge du inte står i mina skor... Idag är en sån dag. Imorgon ska jag skärpa till mig igen.

Ner och så upp, och så raksträcka ett tag

Det pendlar verkligen. Emellanåt känns allt kanonbra. Sen dippar det och jag har lust att bara skrika rakt ut. Vill inte belasta svärföräldrarna för mycket. De har nog med att vara barnvakt då jag måste på möten och grejer. Träningen har helt stannat av. Har helt enkelt ingen energi att åka och träna. Speciellt inte på helgerna då jag har en chans att vila. Ogillar att vara så begränsad med hur mycket jag orkar. Har t ex inte orkat iväg till kyrkans barnaktivitet på fredagförmiddagarna en enda gång sen det startade efter sommaruppehållet. Blir inget imorgon heller då jag måste vila inför helgen då S ettårsdag ska firas på lördag. Trist att inte orka allt jag egentligen vill, men jag vet att jag inte är ensam om detta. Ångesten försöker komma krypande, men jag står emot. Har ringt om tid för psykologsamtal, men de är inte överdrivet snabba på att ringa tillbaka... Och jag orkar inte ringa och tjata. Jag försöker tänka en dag i taget. Tänker på att jag klarat mig ensam på vardagarna i snart sju veckor och då känner jag mig lite stolt över mig själv. Men sen tänker jag på hur länge till det ska vara så här. Inte bara till jul (vilket också känns långt) utan till jul nästa år... Då får jag lite panik, blir trött och känner för att gråta en skvätt. Jag vill skrika "Jag vill inte". Men sen hör jag en röst i mitt huvud säga "Än sen då. Du MÅSTE". Då biter jag ihop och kämpar vidare. För rösten har ju rätt. Jag har inget annat val än att orka fortsätta. Eller så ler S mot mig och då känner jag hur jag fylls av styrka. Samma sak om N eller V säger något roligt. Det ger mig styrka att orka ta nästa steg. Och när barnen är nattade får jag egentid och en chans att bara vara jag. Ta en bit choklad och se nåt roligt program på tv :-)

Det här med att vara jag

Jag har varit krasslig några dagar och har mest legat och vilat. Då har jag haft tid att tänka. Inte alltid så bra när det gäller mig, men det är skillnad på att tänka och grubbla. Jag tror att jag mestadels har tänkt och inte grubblat :-) Jag inser nu efter 35 år med mig själv att jag är en komplicerad person och att jag alltid varit det. Jag är inte som andra, men det är väl bara bra ;-) Alla är vi ju individer. Jag har tänkt en hel del på sistone på det här med Asperger. Jag har helt klart drag av det. I vissa fall mer än sonen. T ex är jag otroligt ljudkänslig. Han påverkas inte alls. Jag är även ljuskänslig. Har alltid trivts bäst i halvmörker och i skuggan på somrarna. Vissa saker måste vara på mitt sätt annars blir det helt fel. Och så tänker jag annorlunda. Ibland är det frustrerande när maken inte förstår. Och ibland är det frustrerande att jag inte förstår allt. Eller iallafall inte lika mycket som de flesta gör. Och så det här jobbiga med beröringskänslighet... Det har inte sonen alls. Han tål mycket smärta och har inga problem med närhet. Han är nästan tvärtom där. Jag tål noll smärta. Bara man petar på mig gör det ont. Maken har aldrig förstått detta, men det är nog svårt att göra det när man själv har en otroligt hög smärttröskel. Jag har så himla svårt med närhet och har alltid haft det. Har försökt förändra mig på den punkten massor av gånger, men inte lyckats. Börjar inse att det är så jag är. Även om jag önskar att jag var annorlunda... Jag är även luktkänslig. Detta i kombination med min bipolaritet som kan ge lukthallucinationer. Jag tycker nåt luktar, men ingen annan känner det. Hatar t ex att känna röklukt. Då startar oron att det kanske brinner. Oftast är det en röklukt som min hjärna framkallar. Det är jobbigt att känna alla lukter så starkt. Maken tycker jag överdriver, men det är väl svårt att förstå hur annorlunda någon annan kan uppleva saker. En sak som jag tänkt mycket på, efter att jag sett filmen "I rymden finns inga känslor", är det här med att tolka ansiktsuttryck. Jag är usel på det. Frågar ofta maken om han är på dåligt humör för jag tycker att han ser sur/arg/irriterad ut. Och jag har även svårt att tolka tonläget i röster. En trött röst som säger något till mig kan i mina ögon låta irriterad och så snedtänder jag. Det är hopplöst... Jag har svårt med ögonkontakt. Tittar helst vid sidan om eller flackar med blicken. Hmmm, är nog därför som jag inte brytt mig om att hundarna inte haft 100 % ögonkontakt vid lydnadsträningen. Inte ens min man som jag levt med i över 16 år kan jag se i ögonen nån längre stund. Jag börjar nu efter alla år inse att jag nog alltid kommer att vara så här. Och att jag nog alltid varit så här. Redan som barn. T ex i skolan när man skulle stå framför klassen och ha muntlig redovisning. Jag tittade knappt upp. Gillade att visa upp bilder eller på overhead för då behövde jag inte titta på mina klasskamrater. Det var en plåga i alla år med dessa redovisningar... Jag satt inte i en tunna som killen i filmen, men jag har alltid gärna varit själv. Suttit mycket ensam på mitt rum som barn/tonåring. Har aldrig haft långtråkigt utan har alltid kunnat sysselsätta mig själv. Jag trivs nästan för bra ensam så jag måste passa mig. Får inte isolera mig för mycket. Men samtidigt inser jag att det är en del av mig. Jag blir aldrig en latte mamma som träffar andra mammor stup i ett. Känner aldrig 100 % att jag passar in. T ex när de börjar prata om senaste solsemestern, då svävar mina tankar iväg. När de pratar om hur härligt det ska bli att åka utomlands ser jag köa på flygplatsen, jobbig flygresa, okänd plats, jobbigt att hitta med karta, för varmt ute, mycket människor, jobbigt att gå osv framför mig. Jag är inte typen som lapar sol. Jag är helst i skuggan. Jag är inte heller personen som badar i havet i timmar. Jag gör hellre kortare resor i Sverige eller grannländerna. Som i somras var några dagar i Oslo lagom för mig. Och så det här med att prata högt för mig själv, att tänka högt. Det förösker jag verkligen jobba bort. Vet att det alltid varit så. Opraktiskt vid prov i skolan kan jag säga ;-) Jag minns att jag som barn pratade med llåtsasvänner. Jag kunde t o m se dem. Vet ju nu att det var hallucinationer. Jag låtsades ofta att jag var programledare och pratade med publiken. T ex när jag lagade mat, så låtsades jag att det var ett matlagningsprogram. Det kan jag fortfarande göra :-) Det är så ofta jag tyvärr känner att jag inte passar in. Nu är jag ju så medveten om allt som är med mig och har lärt mig mycket så jag vet vad det beror på. Men det känns trist att alltid ha fått kämpa utan att veta vad som varit fel. Jag visade en en blyg tystlåten fasad utåt. Det var hemma med mamma som utbrotten kom. Då gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag har aldrig fått arbetslivet att fungera 100 %. Jag vet inte i dagsläget vad jag ens är kapabel att jobba med. Orkar inte ens tänka på nästa år... Samtidigt vill jag inte tro att jag jobbat klart... Men jag måste lyckas kombinera jobb med familjelivet. Allt måste fungera. Saker får inte stå och falla för att det blir för mycket. Nåja, jag ska vara hemma med dottern minst till mars så det är inget jag ska tänka på än. Jag har många mönster som ställer till det för mig som jag försöker bryta. T ex bara go with the flow när vi är någonstans utan att hela tiden kolla i programmet vad som händer härnäst och definitivt inte försöka hitta till olika aktiviteter. Jag frågar maken och sen går jag ändå den väg jag själv tror är rätt, men som självklart är åt skogen fel. Jag försöker lära mig att koppla av och bara hänga med. Annars stressar jag bara upp mig. Jag är och förblir en komplicerad person. I dagsläget har jag nog näst intill helt accepterat den jag är. Jag har nog förlikat mig med tanken att jag är bipolär. Kommer inte ifrån det. Det går inte att önsketänka bort det. Jag vet vad jag har för svagheter och styrkor. Jag börjar få koll på vad som är typen och vad som är Legend. Det är en tröst att veta att jag kan vara normal. Att jag kan göra saker bra. Att inte allt är sjukt i mig. Jag är i nuläget hyfsat stabil, men stress kan rubba balansen, så jag försöker undvika det. För det sista jag vill är ner i en depression...