Länge sedan...

Oj vad det har gått lång tid sedan jag skrev. Känner att det är dags att börja skriva av sig. Jag önskar så att jag kunde skriva att jag börjat jobba på ett fantastiskt ställe och mår toppen. Men det kan jag inte... Är fortfarande sjukskriven. Har lite mer än fyra månader kvar till utförsäkring och måste komma igång med arbetsträning. Fast jag inte känner mig ett dugg mer redo än för ett år sedan när jag misslyckades med aktivering. Alla förväntar sig att det ska gå bra nu. Jag har total ångest och panik över allt detta redan. Önskar bara att de kunde lämna mig ifred!

Jag har kvar mina skakningar trots att jag slutade med litium för nio månader sedan. Har därför varit hos läkare, gjort datortomografi, varit hos neurolog, gjort MR. Datortomografin var normal. Får svar om MR nästa månad då neurologen ringer mig.

Jag har även gjort npf utredning. Dem kom fram till att jag har ångestsyndrom samt en uppmärksamhetsstörning. De kunde inte bedöma om det varit så redan under min uppväxt med det sistnämnda så ADD diagnos uteblev. Det kan bero på ect behandlingen.

Andra besvär jag har är huvudvärk, yrsel, ont i musklerna, har svårt att få fram rätt ord. Säger hela tiden fel namn till barnen. Det är knäckande. Jag har bekräftat problem med närminnet. Speciellt det visuella. T ex känna igen ansikten, platser, minnas kartor och bilder. Däremot är sifferminnet nästan lika bra som tidigare. Jag har problem med långtidsminnet med. Det var inget som kom fram i utredningen, men jag märker av det hela tiden. Det är mycket jag inte minns bakåt. Barnen har börjat bli less på det. Det gör mig ledsen :(

Så det har hänt mycket vad gäller utredningar, undersökningar och diagnoser. Men inte ett steg närmare arbetslivet. Finns det något där ute för mig? Hur ska det gå när jag t ex inte minns människor, namn, vad jag ska göra...

Jag har även andra problem med kroppen än muskelsmärtor och huvudvärk. Mina höfter och bäcken värker. Jag kan inte stå eller gå lika mycket som tidigare. Speciellt inte på vintern då kyla gör det värre. Ibland låser sig mina höfter/bäcken och då är det svårt att röra sig.

Så åter igen. Finns det något för mig?  Ska ni fortsätta jaga mig och envisas? Eller ska ni ge upp nu? Jag har varit hemma i sex år. Har sammanlagt jobbat 2 1/2 år och är 38 år. Har mestadels varit sjukskriven sedan 2003. Har varit föräldraledig tre gånger, men alla tre har avbrutits pga depression och därför blivit sjukskriven.

Jag har papper på att jag har noll stresstolerans. Mina händer börjar skaka jättemycket när jag är stressad. Det räcker för mig att få iväg tre barn till förskola samt skola och sedan hämta dem. Alla tror att jag kan lata mig hela dagarna. Men nej. Jag sitter hela tiden på helspänn och väntar på att förskola/skola ska ringa och något barn har blivit sjukt eller att något har hänt. Jag känner mig inte alls utvilad när det är dags att åka och hämta barnen. Det är jobbigt att vara social. Att ev. få höra om något som man minsann missat, t ex ett prov som sonen inte pluggat till och därför får göra omprov. Min vardag är ett heltidsjobb. All min energi går till barnen. Och maken. Jag kommer sällan iväg på något. Orkar inte. Uteblir från saker med familjen. Barnen är vana, men det gör ont...

Ibland vill jag ta all den här skiten och kasta ner det från en klippa. Adjö bipolär typ 2, uppmärksamhetsstörning, ångestsyndrom och all kroppslig skit. Tänk om det vore så enkelt...

Det är nu två år sedan jag fick ect och jag har fortfarande men av det,  som till slut har börjat erkännas att jo dina besvär kan bero på det. Ect=elchocksterapi. Terapi, det låter fint. Absolut inte sant! Man behöver gå i terapi pga att man var så dum och deprimerad att man lyssnade på läkaren och gick med på det. Det finns ett stort mörkertal där ute med personer som har bestående men av ec. Ja, jag tar bort terapidelen. Vi får ingen kompensation. Vi får inte rätt. Ec ger inga bestående skador. Absolut inte. Gör dem en dokumentär eller intervju vinklar dem det självklart till ec:s fördel. Lite svinn får man räkna med när man har en psykisk sjukdom... Jag avråder från elchocker. Hade det varit idag hade jag sagt nej direkt.

Så lite "kort" om vad som pågår i mitt liv. Berg-och dalbana som vanligt.

Förändringar

Jag hinner knappt vänja mig vid en sak innan nästa kommer. Förändringar på gång igen.

Möte med Vs läkare idag. Är jättetrött. Ska vila. Imorgon ska jag vara med V i skolan 8-14. Kommer att vara helt slut sen :-) På torsdag är det utvecklingssamtal med Vs lärare. På fredag kan jag vila hela dagen.

Var på samtal igår. Pratade om hur påfrestande det är med flytten, att inte alls veta när det blir av. Hoppas det rör på sig snart...

Att se positivt

Så här försöker jag tänka. Bara se det positiva.

Kom igång med träningen idag. Måste fortsätta! Funderar på att börja simma en gång i veckan. Är ju inte gratis som träningen hemma, men min kropp skulle nog må bra av det.

Två möten imorgon. Ska köra i två omgångar till samma ställe. Först själv på fm och sedan med V på em. Vi stannar på Max på hemvägen. V äter glass och jag smaskar i mig en chokladmilkshake :-) Det har blivit våran grej efter Vs möte på tisdagarna.

Blir ingen vila imorgon, men jag har inget på onsdag så jag kan vila hela dagen :-)

Too much information! Simply just TOO MUCH anything!

Inte mer nu! *sliter mitt hår* Det är så mycket info, möten och nytt nu på höstterminen. Mobilen är full med alarmpåminnelser om allt möjligt. Tar det aldrig slut!? Och så är jag sjuk också... Det där jobbiga streptokock-liknande som dyker upp vår och höst. Plus influensa. Skyller på svärfar som var krasslig när de var här. Är så trött i kroppen. Ont i leder, muskler, lymfkörtlar och allt. Orkar inget. Tar bilen till skolan när jag lämnar/hämtar V. Har dåligt samvete för R. Inte mycket av prima hundliv för honom. Funderar stundtals på att överlåta honom till föräldrarna. Men orkar inte med ännu en hund. Visserligen skulle han ju stanna i familjen... Men nej, det blir väl bättre. Antar att det bara är sjuklinggnäll.

Och den där grejen som ska förhindra att magen blir stor i nio månader funderar jag fortfarande på att ta ut. Hormonrubbning som drar ut på tiden. Men VAD ska jag ha istället? Min kropp gör ju som den vill. Vill inte låta sig styras. Fast varför skulle kroppen vara annorlunda än psyket...

På plussidan då? Vs medicin funkar kanonbra! Han är ett helt annat barn nu. Svärfar kommenterade detta minst en gång per dag. Det är såååå skönt. Ett STORT plus mitt i allt hostande, snörvlande och värkande. Och Ns trotsande

Ny vecka, nya tag

Ok, först och främst så känns det som en stor lättnad att inte behöva oroa mig för samtal från Vs skola. Har förklarat för honom vad som gäller. Han vet att om något händer, t ex att han skadar sig, då kommer jag självklart, men inte om han blir sur, arg och tycker det är trist. Han har lyckats lura lärarna några gånger och det har bara handlat om att det var trist i skolan.

Snart ska jag börja jaga min läkare igen. Klockan elva ska jag till kontaktpersonen på samtal. Blir skönt att prata av sig lite och att ha positiva saker att komma med :-)

På onsdag åker maken iväg och kommer hem på fredag kväll igen. På lördag (våran 11:e bröllopsdag) är han iväg hela dagen. Förhoppningsvis kommer mina föräldrar hit och avlastar mig. Jag pratade med dem i förrgår och om det inte kom några läkartider eller dylikt emellan kom de gärna. Håller tummarna så hårt att blodet inte cirkulerar i dem :-) Berättat inget för Viking förrän det är 100 % säkert att de kommer. Känner att jag inte vill prova att vara ensam med barnen. Inte när tröttheten kan slå till när som helst.

På onsdag är det BUP-dags för V igen. Förhoppningsvis kan maken också vara med. Förhoppningsvis får jag tag på överläkaren och kan bestämma trätt med henne också. Det MÅSTE hända något mer nu. På onsdag kväll är det dags för hemgrupp igen. Jättekul! Tycker så mycket om dem kvällarna och till min stora glädje ska vi börja ha hemgrupp varje vecka fr o m nästa termin :-) På söndag ska jag till kyrkan igen. Och nästa söndag på självaste nationaldagen ska jag och min söndagsskolekollega hålla i söndagsskolan igen :-) Ser fram emot det.

Vädret verkar mer lovande idag än vad de sa igår. Solen skiner i alla fall, men det blåser rätt kallt. Hoppas det blir lite varmare under dagen. Igår var det regn och åska. Huvudsaken var att det var kanonväder i lördags på Jesusmanifestionen. Det var runt 25 000 människor där! Fick höra lite om det igår och kände att jag såååå gärna hade velat vara med. Gör ett nytt försök nästa år.