Tillbaka... på nåt sätt iallafall

Då står jag här. Tog ett steg framåt för sex veckor sedan. Alla är glada för min skull. Men det känns som sist... Det står still och jag är på väg att börja rulla bakåt igen. Jag kämpar emot. Slåss mot ångest, oro, stress och allt annat negativt. Dem satte stor press på mig fast dem lovade att det inte skulle bli så. Jag började få lite förtroende för dem, men den försvann snabbt. Dem kommer aldrig att förstå. Aldrig. Kan dem inte bara släppa taget... Jag orkar inte misslyckas fler gånger.

I helgen är det dubbelkalas. Jag ska göra en smörgåstårta. Vi ska ha roligt. Mina föräldrar stannar hela helgen. Jag ska hålla masken. Le och vara glad. För barnens, makens, föräldrarnas och svärföräldrarnas skull. Sen på måndag. Då kraschar jag.  Ringer det där jobbiga samtalet. Det gick inte den här gången heller...

I en dagdröm ser jag mig själv gå fram till kassan i ett helvitt rum. "Vad önskas? frågar mannen bakom disken och ler mot mig. "En frisk hjärna och ett fast heltidsjobb som förskollärare med bra lön" svarar jag. Mannen tar upp en stämpel och lyfter den ovanför huvudet. Sen sänker han armen och slår stämpeln mot ett vitt papper. Det ekar i rummet när stämpeln träffar pappret. Jag tjuvkikar på vad det står på pappret. BEVILJAT. Mannen ler mot mig och säger "Nu är det klart".

Verkligheten är mer ett svart rum med en sur kvinna vid disken. "Jaha. Vad vill du då? säger kvinnan och blänger på mig. "Jag skulle vilja ha möjlighet att söka sjukersättning". Kvinnan tar av sig glasögonen och synar mig uppifrån och ner.  "Du är ung och kan jobba.  Det finns medicin för sånt där. Bara att bita ihop.  Finns dem som har det värre.  Ut och sök jobb bara".

I nuläget känns jobb minst aktuellt. Jag vet att sluta jobba ger mycket mindre pengar.  Inser att jag aldrig kommer att tjäna så bra som jag gjorde förut. Välmåendet är viktigast. Jag skulle vara beredd att ta den ekonomiska smällen. Bara de släppte mig. Lämnade mig ifred... Jag är så trött på dem och deras krav. Att de är så naiva.  Bara så jättetrött...

Less

Bläääh! Jag är så less på detta nu. Skulle vilja hem. Men vet samtidigt att inte är redo än. Börjar inbilla mig att de vill att jag ska hem. Inbillningssjukan börjar komma fram. Jag var nere på bibblan och lånade filmer samt på fiket och köpte lite godis samt varsin serietidning till sönerna. Blev så trött av det. Tog evigheter att välja. Hämtade lite frisk luft och såg bort mot busshållplatsen. Undrar vad de skulle göra om jag tog bussen hem. Skulle de bara släppa mig? Ringa polisen? Ringa min man? Jag hade sån lust att hoppa på bussen. Hade ingen lust att komma tillbaka hit. Jag är en av dem som varit här längst tid. Fem veckor idag... Helt sjukt... Nästa onsdag fyller äldsta sonen tio. Jag måste vara hemma tills dess. Bara måste...

Där är du ju och här är jag

Så kom då ett mail från J där det stod att han hade fått med ett fel i mailadressen :) Precis som jag trodde. Så nu har jag rätt adress. Han ville bara skriva för att berätta att det inte var meningen att det skulle bli så. Räddade hela min helg. Nästa gång han hör av sig är jag hemma igen. Målet var att jag skulle vara redo för utskrivning idag, men så var det inte. Jag vill ju inte vara här längre. Klart att jag vill tillbaka till verkligheten. Jag vet att jag inte klarar den utan hjälp och att jag måste släppa på alla måsten. Jag måste acceptera att silverfiskarna fortfarande är kvar. Inte stressa över dem. Inte ha fobi för dem. Läkaren kommer på tisdag. Hur blir det sen? Lithium? Mer ect? Eller hemfärd? Maken säger att jag kan få avlastning. Att både hans och mina föräldrar kan hjälpa i början. Men det är just det. Jag tror inte det här handlar om bara början... Det är jag,  tre barn och en hund som ska fixa vardagen. Med allt vad det innebär. Nåja, i december har han gått klart sin utbildning. Sen får han banne mig vara hemma mer igen...

Nytt år, nya möjligheter. Eller?

Nu är det oundvikligt. 2013 är här och S ska börja dagis i april. Vad händer med mig då? Får jag stöd nånstans ifrån? I mars är det fyra år sedan jag fick min diagnos och det är samtidigt fyra år sedan jag senast jobbade. Jag kom på en "milstolpe" för detta året. I augusti är det tio år sedan jag blev sjukskriven och försäkringskassan gjorde intåg i mitt liv. Tio år... Jag har inte fått ordning på arbetslivet på tio år! Jag har sån lust att klampa in på fk och skrika SLÄPP TAGET OM MIG NU! FATTAR NI INTE ATT JAG ALDRIG KOMMER ATT FUNKA UTE I ARBETSLIVET! LÅT MIG VARA!!!!

Jaja, bara bita ihop och acceptera det som kommer... Oundvikligt nu år 2013. Shit, vart tog tiden vägen?! Det var ju precis 2011 och S var en liten bebis...

Kan jag inte bara få passa in...

Jag ogillar denna känslan av att inte passa in. Jag uppfyller inte kraven. Det är så det känns. Jag är aldrig med 100 % någonstans. Jag kämpar för att se mitt värde. Kämpar för att känna att jag duger. Kämpar för att inte bete mig som att jag är sjuk... För visst är det så. Den här skiten kommer jag alltid få dras med. Skit också...

Zlatan hit och Zlatan dit

Ursäkta, men jag bryr mig inte. Förstår inte hysterin. Det handlar om fotboll. Han tjänar sjukt mycket pengar. Det är helt galet. Jag kommer aldrig att begripa mig på det där... Och fotboll är väl en lagsport. Som det lät på radion idag kunde han lika gärna ha spelat matchen själv ;) Sorry, men jag är inget Zlatan fan :) Han är en vanlig människa precis som alla andra. Ingen gud. Det handlar för 17 om fotboll. Finns större hjältar där ute. T ex alla dem som räddar liv varje dag. Ge dem högre lön och sänk elitidrottarnas löner. Vad ska dem med så sjukt mycket pengar till. Det är en helvrickad värld vi lever i...

Jaja, jag får väl vara glad då

R är glad för att snön kommit. Barnen är också glada över den. Så jag får väl helt enkelt vara glad över den för deras skull :-)

Men snälla sluta nån gång då!!!

Jag har trevliga grannar. Hon som bor på ena sidan pratar jag med ganska mycket. Det yngre paret med bebis på andra sidan säger jag hej till. Inte mycket mer. Jag har inga problem med grannarna. Men... Det yngre paret har hållit på och fixat massor i lägenheten. Det har borrats, hamrats, sågats utanför med cirkelsåg. You name it. När de var färdiga i somras började föreningen hamra, såga och väsnas hela dagarna då plankor behövde bytas.

Äntligen blev det tyst förra månaden. Och så... Det yngre paret har rivit ut hela köket :( Så nu borras, sågas och hamras det igen. Jag är så less nu. Vill ju bara ha lugn och ro här hemma... Snart börjar säkert det där öronbedövande slipandet och borrandet också. Hur lång tid tar det att fixa ett kök? Jag brukar inte ha åsikter om hur folk lever, men med allt som killen hela tiden håller på att fixa kan han inte ha hunnit umgås mycket med sitt barn som föddes i mars. Tycker det är synd... Fast många pappor blir ju såna. Ska fixa till hemmet.

Imorgon hämtar jag hörselkåpor från förrådet så slipper jag höra alla ljud. Jag hoppas de inte ska fixa mer sen... För då vet jag inte vad jag gör :-)

Nu blir det lite lugnande te ur min R mugg :-)

Nya tankar

Denna helg har jag börjat tänka i nya banor. Banor som säkert kan underlätta. Det jag kommer fram till är "Varför har jag inte tänkt så här tidigare?". Jag fick hjälp med min ögonöppnare och det är jag tacksam för :-) Nu tar jag nya tag. Idag vilar jag, men imorgon kör vi igen :-) Hunden är hemma efter besöket hos svärföräldrarna då jag varit sjuk denna vecka. Ska sluta känna mig nedstämd för att jag inte är lika aktiv med honom längre. Jag ska istället se att han är nöjd med sitt familjehundsliv :-) Och tänka att jag gör mitt bästa samt att det duger. Han älskar mig ändå <3 Ögonöppnare är bra. Nu kan det bara bli bättre :-)

Det här med att vara jag

Jag har varit krasslig några dagar och har mest legat och vilat. Då har jag haft tid att tänka. Inte alltid så bra när det gäller mig, men det är skillnad på att tänka och grubbla. Jag tror att jag mestadels har tänkt och inte grubblat :-) Jag inser nu efter 35 år med mig själv att jag är en komplicerad person och att jag alltid varit det. Jag är inte som andra, men det är väl bara bra ;-) Alla är vi ju individer. Jag har tänkt en hel del på sistone på det här med Asperger. Jag har helt klart drag av det. I vissa fall mer än sonen. T ex är jag otroligt ljudkänslig. Han påverkas inte alls. Jag är även ljuskänslig. Har alltid trivts bäst i halvmörker och i skuggan på somrarna. Vissa saker måste vara på mitt sätt annars blir det helt fel. Och så tänker jag annorlunda. Ibland är det frustrerande när maken inte förstår. Och ibland är det frustrerande att jag inte förstår allt. Eller iallafall inte lika mycket som de flesta gör. Och så det här jobbiga med beröringskänslighet... Det har inte sonen alls. Han tål mycket smärta och har inga problem med närhet. Han är nästan tvärtom där. Jag tål noll smärta. Bara man petar på mig gör det ont. Maken har aldrig förstått detta, men det är nog svårt att göra det när man själv har en otroligt hög smärttröskel. Jag har så himla svårt med närhet och har alltid haft det. Har försökt förändra mig på den punkten massor av gånger, men inte lyckats. Börjar inse att det är så jag är. Även om jag önskar att jag var annorlunda... Jag är även luktkänslig. Detta i kombination med min bipolaritet som kan ge lukthallucinationer. Jag tycker nåt luktar, men ingen annan känner det. Hatar t ex att känna röklukt. Då startar oron att det kanske brinner. Oftast är det en röklukt som min hjärna framkallar. Det är jobbigt att känna alla lukter så starkt. Maken tycker jag överdriver, men det är väl svårt att förstå hur annorlunda någon annan kan uppleva saker. En sak som jag tänkt mycket på, efter att jag sett filmen "I rymden finns inga känslor", är det här med att tolka ansiktsuttryck. Jag är usel på det. Frågar ofta maken om han är på dåligt humör för jag tycker att han ser sur/arg/irriterad ut. Och jag har även svårt att tolka tonläget i röster. En trött röst som säger något till mig kan i mina ögon låta irriterad och så snedtänder jag. Det är hopplöst... Jag har svårt med ögonkontakt. Tittar helst vid sidan om eller flackar med blicken. Hmmm, är nog därför som jag inte brytt mig om att hundarna inte haft 100 % ögonkontakt vid lydnadsträningen. Inte ens min man som jag levt med i över 16 år kan jag se i ögonen nån längre stund. Jag börjar nu efter alla år inse att jag nog alltid kommer att vara så här. Och att jag nog alltid varit så här. Redan som barn. T ex i skolan när man skulle stå framför klassen och ha muntlig redovisning. Jag tittade knappt upp. Gillade att visa upp bilder eller på overhead för då behövde jag inte titta på mina klasskamrater. Det var en plåga i alla år med dessa redovisningar... Jag satt inte i en tunna som killen i filmen, men jag har alltid gärna varit själv. Suttit mycket ensam på mitt rum som barn/tonåring. Har aldrig haft långtråkigt utan har alltid kunnat sysselsätta mig själv. Jag trivs nästan för bra ensam så jag måste passa mig. Får inte isolera mig för mycket. Men samtidigt inser jag att det är en del av mig. Jag blir aldrig en latte mamma som träffar andra mammor stup i ett. Känner aldrig 100 % att jag passar in. T ex när de börjar prata om senaste solsemestern, då svävar mina tankar iväg. När de pratar om hur härligt det ska bli att åka utomlands ser jag köa på flygplatsen, jobbig flygresa, okänd plats, jobbigt att hitta med karta, för varmt ute, mycket människor, jobbigt att gå osv framför mig. Jag är inte typen som lapar sol. Jag är helst i skuggan. Jag är inte heller personen som badar i havet i timmar. Jag gör hellre kortare resor i Sverige eller grannländerna. Som i somras var några dagar i Oslo lagom för mig. Och så det här med att prata högt för mig själv, att tänka högt. Det förösker jag verkligen jobba bort. Vet att det alltid varit så. Opraktiskt vid prov i skolan kan jag säga ;-) Jag minns att jag som barn pratade med llåtsasvänner. Jag kunde t o m se dem. Vet ju nu att det var hallucinationer. Jag låtsades ofta att jag var programledare och pratade med publiken. T ex när jag lagade mat, så låtsades jag att det var ett matlagningsprogram. Det kan jag fortfarande göra :-) Det är så ofta jag tyvärr känner att jag inte passar in. Nu är jag ju så medveten om allt som är med mig och har lärt mig mycket så jag vet vad det beror på. Men det känns trist att alltid ha fått kämpa utan att veta vad som varit fel. Jag visade en en blyg tystlåten fasad utåt. Det var hemma med mamma som utbrotten kom. Då gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag har aldrig fått arbetslivet att fungera 100 %. Jag vet inte i dagsläget vad jag ens är kapabel att jobba med. Orkar inte ens tänka på nästa år... Samtidigt vill jag inte tro att jag jobbat klart... Men jag måste lyckas kombinera jobb med familjelivet. Allt måste fungera. Saker får inte stå och falla för att det blir för mycket. Nåja, jag ska vara hemma med dottern minst till mars så det är inget jag ska tänka på än. Jag har många mönster som ställer till det för mig som jag försöker bryta. T ex bara go with the flow när vi är någonstans utan att hela tiden kolla i programmet vad som händer härnäst och definitivt inte försöka hitta till olika aktiviteter. Jag frågar maken och sen går jag ändå den väg jag själv tror är rätt, men som självklart är åt skogen fel. Jag försöker lära mig att koppla av och bara hänga med. Annars stressar jag bara upp mig. Jag är och förblir en komplicerad person. I dagsläget har jag nog näst intill helt accepterat den jag är. Jag har nog förlikat mig med tanken att jag är bipolär. Kommer inte ifrån det. Det går inte att önsketänka bort det. Jag vet vad jag har för svagheter och styrkor. Jag börjar få koll på vad som är typen och vad som är Legend. Det är en tröst att veta att jag kan vara normal. Att jag kan göra saker bra. Att inte allt är sjukt i mig. Jag är i nuläget hyfsat stabil, men stress kan rubba balansen, så jag försöker undvika det. För det sista jag vill är ner i en depression...

Varför bloggar jag...

Det har jag frågat mig flera gånger. Jag har inget intressant att berätta. Lever väl ett rätt så vanligt svenssonliv (förutom kanske diagnoserna). Kan inte skriva så där fyndigt och fängslande som många andra. Kan bara skriva som mig själv.

Jag har en lång och tuff resa bakom mig, men jag vill inte skriva ner allt i detalj. Tanken är väl att man ska se framåt. Eller?

Jag har insett med åren att jag är en knepig person. Är nog tuff att leva med. Men är jag intressant? Har alltid känt mig som en grå liten mus. Har aldrig riktigt passat in. Inte ens i blogvärlden känns det som. Så varför bloggar jag? Antagligen för min egen skull för att få ut lite tankar ur huvudet. Intressanta eller inte, men det är mina tankar :-)

Så jag fortsätter väl att blogga :-) Tänkte köra lite temabloggning och börjar med min familj.

Det du sa

Ibland säger man saker som man inte menar. Det gör alla. Men ibland kan det som sägs få en att stänga av. Jag hatar såna ord... Varför är såna ord tillåtna :-( Bläääh!!!

Idag är jag själv med barnen tills imorgon. Jag ska vara en bra mamma. Faktiskt världens bästa mamma :-) Så det så :-P

Svårt att göra det lätt

En stor svårighet jag har är att jag inte kan göra saker lätta. Jag krånglar till det med onödigt detaljerade tankar. Och så missuppfattar jag och överreagerar. Jag måste vara jobbig att leva med... Hur kommer detta att drabba mitt framtida förhållande till barnen? Och hur länge står maken ut? Vad jag önskar att jag var normal. Ibland är jag så less på mig själv. Och på typen... Utan den vore jag så mycket enklare att förstå och leva med. Jag skulle vilja förstå mycket mer än vad jag gör. Jag skulle ge mycket för att ha den där vuxengenen...

Mitt i all kaos har jag varit och tränat zumba. Och klarat det bra. Varit en i mängden. Känt att jag passar in. Skönt att komma iväg lite och bara vara Legend. Vara normal? Det har jag nog gett upp...

Hur veckan kommer att bli? Jobbig. Har jag en känsla av...

Sista inlägget

Ja för detta året alltså :-) Jag satsar på att blogga lite mer nästa år ;-) Jag avlägger inga nyårslöften. Är usel på löften. Det är bara en sak jag ska fokusera på nästa år och det är SKÄRPNING!!! Årets nästsista dag var riktigt dålig pga typen :-/ Ett stort steg bakåt för mig. Nu KAN jag bara gå framåt. 2012 MÅSTE bli ett stabilt år för mig...

Skrivfel från förra inlägget: Det var mina bröder som firade jul med oss, inte mina föräldrar :-)

Jag önskar dig ett Gott nytt år :-)

Var är nödbromsen??!

Tiden går för fort! Fyra dagar kvar till jul. Jag fattar det inte. S blir tre månader nästa torsdag och ska få sin första spruta. Tiden springer iväg!

Det känns som att det här året precis började. Att vi precis firade jul. Nu är det åter dags att se tillbaka på året som varit. Hmm, skrev jag inte precis ett sånt inlägg för 2010...

Det har varit ett år av nerver med försäljning av lägenhet och köp av ny. Väntan på bebis. En bra graviditet och en underbar dotter som belöning :-) Jag trivs bra hemma i småland, men saknar samhället vi bodde i innan. Saknar personer därifrån.

Nästa år ska jag ta tag i den sociala delen. Då ska jag och S ut och träffa andra. Föräldraledigheten med V gav mig en vän för livet <3 Föräldraledigheten med N gav mig en person som jag kan lita på, en vän. Målet är detsamma med denna föräldraledighet.

Jag måste komma igång med kyrkan med. 2012 ska bli ett socialt år för mig. Målet är att klara mig undan deppighet. Tredje gången gillt. Och jag ska INTE oroa mig för framtiden. Jag kommer att vara föräldraledig hela nästa år så jag ska försöka bara att koppla av och njuta :-) 2011 var ju året som det inte längre stod Sjukpenning i utbetalningen från fkassan :-)

That time of the year again

Jaha, vare sig det känns så eller inte är det december nu. Bara att gilla läget :) Det är lugnare nu. Maken försöker vara tydligare mot mig, förenklar saker. Hittar lappar med instruktioner som beskriver steg för steg. Det underlättar jättemycket :)
Känns väl lite tungt att det behövs, men funkar det så är det ju bra. Eller hur :)

Förstå mig!!!

Maken känner att han saknar vuxenkontakt här hemma. Att han är den enda vuxna här. Kul. 35 år och räknas inte som vuxen :-( Vill bara att han ska förstå mig. Förstå att jag tänker annorlunda. Han gör ju det med V. Orkar inte känna mig dum hela tiden... Det blir bara fel. Funkar iallafall bra mellan mig och V. Vi förstår varandra. När maken blir arg/irriterad på honom gråter jag inombords för jag förstår hur han tänker.

Berättade för mamma om mig och hon sa att det inte var en nyhet för henne. Vi är överens om att pappa är en solklar Aspergare. Det märks ännu tydligare nu när han gått i pension. Han har fullt upp att ersätta sina fasta rutiner och sin pedantiska ådra hemma. Han håller på att driva mamma till vansinne. Men det är ingen idé att ta upp detta med honom...

Jag tänker mycket tillbaka på mitt liv. Hur det varit. Allt som jag inte förstått. Och så tänker jag på framtiden. Försöker att inte oroa mig. Går in i arbetslöshet efter föräldraledigheten. Har inte fk bakom mig. Ingen utlovad arbetsträning. Tänker INTE bli sjukskriven igen.

Nä, nu ska jag tänka en dag i taget. Och fortsätta se allt det positiva. Jag ÄR en bra mamma. Jag kan mycket. Sköter vardagssysslorna här hemma. Förra veckan storhandlade jag och lagade maten hela veckan. Det är stort för att vara jag. Stolt över mig själv :-)

Min önskan

Jag önskar att jag var tre saker:

1) En person som hade lättare för att visa känslor

2) En person som orkade engagera sig mer

3) En person som inte hade så svårt för att förstå

Det där med känslor och närhet är jobbigt. Har alltid varit det. Jag kan tycka att det är jobbigt när N för jämnan ska pussa mig på kinderna. Jag blir irriterad när någon sitter för nära och inte sitter still. Eller när någon råkar putta till mig. Jag skulle bara vilja vara en kramig person som kan uttrycka känslor.

Jag vill orka engagera mig mer i allt. Inte dra mig undan och vara själv utan umgås med andra. Det är skrämmande hur lätt jag har för att vara själv. Just nu lägger jag mitt engagemang i S på dagarna. Sitter med henne i famnen och försöker lära mig att behöva mera närhet. S behöver vara nära mig. Jag behöver vara nära henne.

Det är så mycket jag inte förstår. Jag känner mig inte hel. Jag är halvfärdig och lär väl förbli det. Men jag önskar att jag kunde ge mig in i djupare diskussioner. Sånt som vuxna pratar om. När jag läser för V frågar jag om han vet vad olika ord och uttryck betyder. Om han inte vet förklarar jag på ett enkelt sätt. Sådär som jag önskar man hade förklarat för mig som barn. Om jag hade frågat istället för att låtsas att jag visste... Jag vill att V blir så modig att han frågar när han inte förstår.

Jag kan bara önska mig dessa tre saker. Men vad jag kan göra är att bli bättre på dem, för det är ett mål som jag kan nå. För önska sig dem av tomten funkar inte ;-)

Allt det positiva

Nu ska jag berätta om allt det positiva i vardagen :-)

S har sovit bra på nätterna sen skenan togs bort i tisdags :-) Det har bara varit en orolig natt sen dess. Maken var hemma så han gick upp med henne ;-) S har även minskat ner på kräkandet rejält. Inga kaskader sen förrförra lördagen :-) Så skönt. Kommer mest vid hicka efter hon ätit och då bara mjölk. Jag kan koppla av mer nu. Snart är S två månader och då kan vi börja umgås med andra :-) Tänk att hon är 7 veckor på torsdag. På onsdag blir det nog mätning på bvc. Ska bli kul att se hur lång hon är nu :-)

Ns toabesök funkar jättebra :-) Så skönt det med. N är en jätteduktig storebror. Pussar på S jättemycket och hjälper till att trösta henne <3

V trivs jättebra i skolan och är social. Aktiv med klasskompisarna på rasterna. Spelar fotboll, rundpingis (bord utomhus), mjukbollstennis, leker, spelar spel. Han har tagit det här med Asperger bra. Vi jämför oss med varandra. Igår lekte vi ordlek med de olika betydelserna av ordet klubba :-) Vi kommer att ha ett speciellt band V och jag <3

Det fungerar bra mellan maken och mig nu när vi båda tänker efter. Det märks så tydligt hur olika vi tänker. Jag har börjat fråga om jag inte förstår vad ett ord betyder. Poletterna trillar ner allt mer. Jag har gått genom livet helt ovetande om Asperger och typ 2. Tänk om nån hade hajat till och hjälpt mig. Vad mycket det hade underlättat. Jag hade sluppit depressioner, ångest, att känna mig dum. Matte var en mardröm i skolan. Jag fattade inget. Precis som V började jag memorera vad svaret på olika matteuträkningar blev. Jag hade lätt för språk. Lärde mig engelska och spanska snabbt. Svensk grammatik var svårt. Fattar fortfarande knappt nåt av det :-D Ändå hade jag fyra i svenska på gymnasiet ;-) T o m bäst i klassen på ett grammatikprov :-D

Jag känner mig positiv. Som att en tyngd lyfts av mina axlar. Jag börjar hitta mig själv och gilla mig :-) Jag är bra precis som jag är. Jag är älskad av mina nära och kära. De människor jag släppt in i mitt liv kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta och de accepterar mig precis som jag är.

Det finns så mycket positivt i mitt liv <3 :-)

Tankar om diagnoser

Ikväll berättade maken och jag för V att han har Asperger samt lite om vad det innebär. Han satt tyst och lyssnade. Tyckte det var lite jobbigt när maken frågade honom det. Vi får se hur mycket tankar och frågor han har om detta längre fram. Han vet ju redan om sin ADHD och att han äter medicin för att inte bli så arg samt för att kunna koncentrera sig bättre. Vi tog fram allt det positiva med V. Hans styrkor och otroliga finurlighet. Att han är klok och kan mycket. Nästa steg är att berätta för Vs klass. Han ska bara få smälta det själv först. Jag och maken känner att vi vill lära oss mer om både Asperger och ADHD. Bup har inte hört av sig sedan vi hade möte med skolan hos dem. Vi får ringa till dem. Läkaren som fixade nytt recept på medicinen efter telefonsamtal har inte heller hört av sig fast han skulle skicka kallelse om möte. Antar att vi får ta kontakt själva.

Jag vill gärna gå kurser, träffa andra föräldrar som har barn med samma diagnoser och få veta vad kommunen har att erbjuda oss. T ex att V ska få träffa andra barn med Asperger. Jag berättade för honom att det varje sommar ordnas läger för barn med Asperger.

Vi är beredda på att det kan bli tufft för V att hantera detta. Att det kommer frågor.

Jag har hittat en jättebra blog om en mamma till ett barn med Asperger. Hon har många tips att ge och man känner igen det mesta som hon skriver.

Jag då och mina diagnoser? Maken säger ofta till mig att jag förstorar upp saker, gör det onödigt avancerat och hamnar i en negativ spiral. Jag oroar mig lätt att nåt ska hända. Det är tur att jag har maken som talar mig tillrätta. Lyfter ur mig ur mitt negativa tänkande. Han tycker inte synd om mig utan berättar helt enkelt hur det ligger till. Deal with it. T ex som med S kräkande. Tyvärr lyssnar jag inte alltid direkt och snedtänder. Men jag jobbar på det där. Ibland fattar jag inte hur han orkar med mig. Är hans kärlek till mig så stark eller är det löftet han gav när vi gifte oss som gör att han stannar...

Jag har ibland jättesvårt att förstå maken. Behöver att man är tydlig. T ex om man skämtar och låter/ser allvarlig ut så har jag svårt att förstå att det är på skoj. Jag snedtänder i onödan och så blir det bråk.

Tror jag slösar mycket av min tid till onödigheter. Måste anstränga mig så att det blir bättre.

En sak som jag kämpat hela livet med är att uttrycka känslor. Jag har jättesvårt för det. Måste redan anstränga mig med barnen. Krama, pussa, sitta nära. Jag har taktilt försvar och värnar om min personal space. Jobbar med det hela tiden.

De ville göra utredning på mig i början av året, men jag kände att det var tillräckligt med graviditet, flytt och att maken var iväg och jobbade. Tror inte ens att jag vill ha fler diagnoser. Har ju klarat mig utan i snart 35 år. Jag vet vad jag har för svagheter och svårigheter. Mycket av det vi använder med V fungerar på mig med. Mycket av det jag ser hos honom ser jag i mig själv.

Jag fortsätter tänka en dag i taget. Kämpar mot min oro. Den lurar alltid runt hörnet. Och tankarna om att man inte duger. De är ju helt onödiga att slösa tid på. Eller hur?