Less

Bläääh! Jag är så less på detta nu. Skulle vilja hem. Men vet samtidigt att inte är redo än. Börjar inbilla mig att de vill att jag ska hem. Inbillningssjukan börjar komma fram. Jag var nere på bibblan och lånade filmer samt på fiket och köpte lite godis samt varsin serietidning till sönerna. Blev så trött av det. Tog evigheter att välja. Hämtade lite frisk luft och såg bort mot busshållplatsen. Undrar vad de skulle göra om jag tog bussen hem. Skulle de bara släppa mig? Ringa polisen? Ringa min man? Jag hade sån lust att hoppa på bussen. Hade ingen lust att komma tillbaka hit. Jag är en av dem som varit här längst tid. Fem veckor idag... Helt sjukt... Nästa onsdag fyller äldsta sonen tio. Jag måste vara hemma tills dess. Bara måste...

Natt och dag

Jag har tre barn. Med två av dem har jag gått igenom depression efter förlossning. Nu med tredje barnet är det skillnad som på natt och dag. Jag orkar mycket mer. Orkar vara social. Tycker det är roligt att vara mammaledig. Jag går inte och väntar på att maken ska komma hem och avlasta mig. Den stora skillnaden denna gång är att jag gärna sitter med min dotter i famnen om hon vill det. Det är mysigt och lugnande. Jag orkar ge mer kärlek till denna bebis. Visst får jag lite dåligt samvete för att jag inte orkade det med sönerna.

Kanske kommer jag att binda detta barn hårdare vid mig, men jag tycker om att vara så behövd av henne och att jag orkar ge henne det hon vill ha. När hon ler stort mot mig smälter mitt hjärta <3. Jag har inte lyckats få till några egentliga nattningsrutiner än. S får sova bredvid mig så länge det känns bra. Jag sover bäst med henne precis bredvid. Om hon sov i sitt eget rum skulle jag kanske inte vakna när hon blev hungrig och så skulle maken få gå upp och hämta henne. Det fungerar bra som det är nu. Bebistiden är så kort. Jag tänker njuta fullt ut av den. Om jag sen får kämpa med att natta henne i sin egen säng får det bli så. Jag gör det som känns bäst för mig.

Det finns en nackdel med att jag ger S så mycket kärlek. Jag har lite svårt att få den att räcka till alla andra i familjen. Känslor har alltid varit svårt för mig. Har skrivit om detta flera gånger. Jag önskar så innerligt jag var en av dem där personerna som kunde säga "Jag älskar dig" utan att det kändes jobbigt att göra det. Jag kämpar för att visa känslor mer, men jag har gett upp tanken på att en dag vara en sån person. Jag är den jag är. Love me or leave me :-) Men jag tänker inte sluta jobba med mina känslor.

Jag har kommit fram till att det nog är dags att boka tid för samtal. Gick inte på mötet jag fick tid till strax innan S skulle födas och skulle boka en ny tid senare. Antar att det nu över fyra månader senare är dags :-) Kan vara bra i förebyggande syfte. Jobbigt bara att bygga upp förtroende för ännu en ny person... Behöver en ny läkare med, då jag fick noll förtroende för den jag träffade i somras. Ska bara orka ta tag i det. Funderar även på om jag redan nu ska ta upp kontakten med min nya f-kassehandläggare om vad som väntar mig efter föräldraledigheten eller om jag ska vänta till efter sommaren. Kommer ju vara hemma hela detta året med S. Ska fortsätta fundera ett tag till. Vill lära mig leva i nuet. Ta en dag i taget.

Idag ska jag bara ta det lugnt tills det är dags att hämta barnen. Ikväll ska N på gympa. Imorgon är maken ledig och sen jobbar han hela helgen. Imorgon får V sin sista belöning i ormen. Äta på restaurang. Gissar på att det blir asiatisk restaurang :-) Gott :-)

I'm Falling

I look down,
Knowing what's coming.
Knowing it's inevitable.
I can't stop it.

My hands are shaking,
My mind is racing,
My palms are sweating,
I can't stop it.

It's like my hearts stopped beating,
Yet I'm still breathing.

My stomachs doing flips,
And I'm feeling sick.
But I can't stop it.

I know I can't.

Here I go,
I take the leap,
And you catch me.
That's when I'm sure...
I've fallen.

By Ever O'Callaghan

Så känns det just nu. Jag har fallit, det går inte att förneka mer... Total ångest idag hela vägen hem när jag lämnat sonen. Kunde inte komma iväg till arbetsträningen. Maken fick ringa från sitt jobb till dem och säga att jag inte mår bra. Själv hade jag det jobbiga uppdraget att ringa min handläggare på AF. Vi skulle haft möte idag. Hon blev så ledsen för min skull. Tyckte att det var lika bra att avsluta arbetsträningen. Hon frågade mig om det skulle kännas som en lättnad och i nuläget är det vad jag vill. Det är nog med allt annat runtomkring mig. Kämpa emot oron, ångesten, orka med barnen. Vill bara undan, men orkar inte ens det.

Har mailat till min FK-handläggare. Var ju hos läkaren igår och fick sjukskrivningen förlängd året ut. Tyvärr är ju sjukdomsinsikten skit, så jag måste tillbaka dit nästa vecka för att få ett nytt läkarintyg där det står att jag har en depression. Det är först när ångesten på allvar kommer krypande och man måste ta tablett för att kunna sova ordentligt, som man inser att allt inte står rätt till. Eller som vid hypomani, man fattar det först när man varit vaken en hel vecka utan att känna sig minsta lilla trött, man har tusen projekt, men inget blir färdigt. Man behöver knappt äta. Pratar i ett om allt möjligt med alla man träffar, kan inte ens själv minnas vad. Och så avbryter man andra hela tiden, är själv medveten om det, men skiter i att be om ursäkt. Då är det bara JAG, JAG, JAG. Riktigt egoistisk blir man. Vid depression är det istället "Lämna mig ifred".

Min FK-handläggare ska ha möte med min läkare. Är så besviken. Vet att det här med svärfar utlöst det hela. Kände att något var på G innan dess, men kunde kämpa emot. Fortsätta orka, vara social, tycka allt var roligt. Men när svärfar blev sjuk kom chocken, mörkret... Och den totala likgiltigheten och tröttheten. Hatar mig själv så mycket ibland...