I'm Falling

I look down,
Knowing what's coming.
Knowing it's inevitable.
I can't stop it.

My hands are shaking,
My mind is racing,
My palms are sweating,
I can't stop it.

It's like my hearts stopped beating,
Yet I'm still breathing.

My stomachs doing flips,
And I'm feeling sick.
But I can't stop it.

I know I can't.

Here I go,
I take the leap,
And you catch me.
That's when I'm sure...
I've fallen.

By Ever O'Callaghan

Så känns det just nu. Jag har fallit, det går inte att förneka mer... Total ångest idag hela vägen hem när jag lämnat sonen. Kunde inte komma iväg till arbetsträningen. Maken fick ringa från sitt jobb till dem och säga att jag inte mår bra. Själv hade jag det jobbiga uppdraget att ringa min handläggare på AF. Vi skulle haft möte idag. Hon blev så ledsen för min skull. Tyckte att det var lika bra att avsluta arbetsträningen. Hon frågade mig om det skulle kännas som en lättnad och i nuläget är det vad jag vill. Det är nog med allt annat runtomkring mig. Kämpa emot oron, ångesten, orka med barnen. Vill bara undan, men orkar inte ens det.

Har mailat till min FK-handläggare. Var ju hos läkaren igår och fick sjukskrivningen förlängd året ut. Tyvärr är ju sjukdomsinsikten skit, så jag måste tillbaka dit nästa vecka för att få ett nytt läkarintyg där det står att jag har en depression. Det är först när ångesten på allvar kommer krypande och man måste ta tablett för att kunna sova ordentligt, som man inser att allt inte står rätt till. Eller som vid hypomani, man fattar det först när man varit vaken en hel vecka utan att känna sig minsta lilla trött, man har tusen projekt, men inget blir färdigt. Man behöver knappt äta. Pratar i ett om allt möjligt med alla man träffar, kan inte ens själv minnas vad. Och så avbryter man andra hela tiden, är själv medveten om det, men skiter i att be om ursäkt. Då är det bara JAG, JAG, JAG. Riktigt egoistisk blir man. Vid depression är det istället "Lämna mig ifred".

Min FK-handläggare ska ha möte med min läkare. Är så besviken. Vet att det här med svärfar utlöst det hela. Kände att något var på G innan dess, men kunde kämpa emot. Fortsätta orka, vara social, tycka allt var roligt. Men när svärfar blev sjuk kom chocken, mörkret... Och den totala likgiltigheten och tröttheten. Hatar mig själv så mycket ibland...

Det ringer, det ringer. Skynda dig att svara

Då har man jagat sin läkare i flera dagar för tröttheten ger inte med sig. Till slut kom man fram till distriktssköterskan i onsdags som sa tog mitt nummer och sa att läkaren skulle ringa mellan ett-halvtvå. Inte ringde det någon läkare den tiden inte. Igår strax efter tio ringde min mobil och jag hörde den, men kunde inte hitta den. Självklart hann jag inte svara och det var läkaren som ringde. Hon lämnade meddelande och bad om ursäkt att hon varit svår att nå. Jag skulle försöka ringa igen nästa dag på telefontiden. Så idag ringde jag när det var telefontid och kom fram! Efter att ha suttit en halvtimme i telefonkö kom jag äntligen fram till läkaren. På måndag 12.00 ska jag dit och ta prover. Typiskt, frikortet gick ut igår. Tänker faktiskt säga till dem att jag försökt ringa flera dagar och därför måste betala för läkarbesöket. Tja, det skadar ju inte att försöka ;-) Skönt i alla fall att äntligen få komma till läkaren på måndag.

Tröttheten hänger kvar. Biter ihop nu när mina föräldrar är här för jag kan inte begära att de ska göra allt. Annars brukar jag ligga och vila en hel del. Nu kämpar jag och håller mig uppe. Men trött är jag. Hoppas verkligen att läkaren kan komma fram till något. Är så trött på att leva i detta töcken.

Tittade på andra deltävlingen i melodifestivalen igår. Är inte förvånad att Sverige inte kom med. Tyckte aldrig låten var särskilt speciell. Men det finns många bra låtar med så jag ska definitivt titta i morgon även om inte ens Finland är med :-)

Äntligen fredag och imorgon kanske man kan få lite sovmorgon. Ikväll kommer maken hem och imorgon är han iväg hela dagen igen. Tur att man inte är ensam. Gissar på att vi kanske köper pizza ikväll så jag behöver nog inte tänka på att laga middag :-)