Skitångest!

Jag HATAR HATAR HATAR denna ångest! Dessa katastroftankar! Dem gör allt till en enda röra. Jag har ny medicin och får nu ta två på kvällen. Somnar lätt av dem och vaknar lugn. Sen går dem ur kroppen och skiten är här igen. Fr o m torsdag får jag börja ta dagtid vid behov. Ska bli så skönt. Orkar inte med denna ångest. Orkar inte ligga på toagolvet och gråta. Vill funka normalt. Snälla ta bort dessa katastroftankar. De förstör mitt liv!!!!!

Tillbaka... på nåt sätt iallafall

Då står jag här. Tog ett steg framåt för sex veckor sedan. Alla är glada för min skull. Men det känns som sist... Det står still och jag är på väg att börja rulla bakåt igen. Jag kämpar emot. Slåss mot ångest, oro, stress och allt annat negativt. Dem satte stor press på mig fast dem lovade att det inte skulle bli så. Jag började få lite förtroende för dem, men den försvann snabbt. Dem kommer aldrig att förstå. Aldrig. Kan dem inte bara släppa taget... Jag orkar inte misslyckas fler gånger.

I helgen är det dubbelkalas. Jag ska göra en smörgåstårta. Vi ska ha roligt. Mina föräldrar stannar hela helgen. Jag ska hålla masken. Le och vara glad. För barnens, makens, föräldrarnas och svärföräldrarnas skull. Sen på måndag. Då kraschar jag.  Ringer det där jobbiga samtalet. Det gick inte den här gången heller...

I en dagdröm ser jag mig själv gå fram till kassan i ett helvitt rum. "Vad önskas? frågar mannen bakom disken och ler mot mig. "En frisk hjärna och ett fast heltidsjobb som förskollärare med bra lön" svarar jag. Mannen tar upp en stämpel och lyfter den ovanför huvudet. Sen sänker han armen och slår stämpeln mot ett vitt papper. Det ekar i rummet när stämpeln träffar pappret. Jag tjuvkikar på vad det står på pappret. BEVILJAT. Mannen ler mot mig och säger "Nu är det klart".

Verkligheten är mer ett svart rum med en sur kvinna vid disken. "Jaha. Vad vill du då? säger kvinnan och blänger på mig. "Jag skulle vilja ha möjlighet att söka sjukersättning". Kvinnan tar av sig glasögonen och synar mig uppifrån och ner.  "Du är ung och kan jobba.  Det finns medicin för sånt där. Bara att bita ihop.  Finns dem som har det värre.  Ut och sök jobb bara".

I nuläget känns jobb minst aktuellt. Jag vet att sluta jobba ger mycket mindre pengar.  Inser att jag aldrig kommer att tjäna så bra som jag gjorde förut. Välmåendet är viktigast. Jag skulle vara beredd att ta den ekonomiska smällen. Bara de släppte mig. Lämnade mig ifred... Jag är så trött på dem och deras krav. Att de är så naiva.  Bara så jättetrött...

Less

Bläääh! Jag är så less på detta nu. Skulle vilja hem. Men vet samtidigt att inte är redo än. Börjar inbilla mig att de vill att jag ska hem. Inbillningssjukan börjar komma fram. Jag var nere på bibblan och lånade filmer samt på fiket och köpte lite godis samt varsin serietidning till sönerna. Blev så trött av det. Tog evigheter att välja. Hämtade lite frisk luft och såg bort mot busshållplatsen. Undrar vad de skulle göra om jag tog bussen hem. Skulle de bara släppa mig? Ringa polisen? Ringa min man? Jag hade sån lust att hoppa på bussen. Hade ingen lust att komma tillbaka hit. Jag är en av dem som varit här längst tid. Fem veckor idag... Helt sjukt... Nästa onsdag fyller äldsta sonen tio. Jag måste vara hemma tills dess. Bara måste...

I'm Falling

I look down,
Knowing what's coming.
Knowing it's inevitable.
I can't stop it.

My hands are shaking,
My mind is racing,
My palms are sweating,
I can't stop it.

It's like my hearts stopped beating,
Yet I'm still breathing.

My stomachs doing flips,
And I'm feeling sick.
But I can't stop it.

I know I can't.

Here I go,
I take the leap,
And you catch me.
That's when I'm sure...
I've fallen.

By Ever O'Callaghan

Så känns det just nu. Jag har fallit, det går inte att förneka mer... Total ångest idag hela vägen hem när jag lämnat sonen. Kunde inte komma iväg till arbetsträningen. Maken fick ringa från sitt jobb till dem och säga att jag inte mår bra. Själv hade jag det jobbiga uppdraget att ringa min handläggare på AF. Vi skulle haft möte idag. Hon blev så ledsen för min skull. Tyckte att det var lika bra att avsluta arbetsträningen. Hon frågade mig om det skulle kännas som en lättnad och i nuläget är det vad jag vill. Det är nog med allt annat runtomkring mig. Kämpa emot oron, ångesten, orka med barnen. Vill bara undan, men orkar inte ens det.

Har mailat till min FK-handläggare. Var ju hos läkaren igår och fick sjukskrivningen förlängd året ut. Tyvärr är ju sjukdomsinsikten skit, så jag måste tillbaka dit nästa vecka för att få ett nytt läkarintyg där det står att jag har en depression. Det är först när ångesten på allvar kommer krypande och man måste ta tablett för att kunna sova ordentligt, som man inser att allt inte står rätt till. Eller som vid hypomani, man fattar det först när man varit vaken en hel vecka utan att känna sig minsta lilla trött, man har tusen projekt, men inget blir färdigt. Man behöver knappt äta. Pratar i ett om allt möjligt med alla man träffar, kan inte ens själv minnas vad. Och så avbryter man andra hela tiden, är själv medveten om det, men skiter i att be om ursäkt. Då är det bara JAG, JAG, JAG. Riktigt egoistisk blir man. Vid depression är det istället "Lämna mig ifred".

Min FK-handläggare ska ha möte med min läkare. Är så besviken. Vet att det här med svärfar utlöst det hela. Kände att något var på G innan dess, men kunde kämpa emot. Fortsätta orka, vara social, tycka allt var roligt. Men när svärfar blev sjuk kom chocken, mörkret... Och den totala likgiltigheten och tröttheten. Hatar mig själv så mycket ibland...

Pär Lagerkvist hette han

Han som skrev om ångest. Första gången jag hörde/läste den var i högstadiet. Jag vet inte, det var något med den som fångade mig. Antar väl att jag redan då hade ångest i mitt bröst, som bara ökade med tiden.

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.