Det här med att vara jag

Jag har varit krasslig några dagar och har mest legat och vilat. Då har jag haft tid att tänka. Inte alltid så bra när det gäller mig, men det är skillnad på att tänka och grubbla. Jag tror att jag mestadels har tänkt och inte grubblat :-) Jag inser nu efter 35 år med mig själv att jag är en komplicerad person och att jag alltid varit det. Jag är inte som andra, men det är väl bara bra ;-) Alla är vi ju individer. Jag har tänkt en hel del på sistone på det här med Asperger. Jag har helt klart drag av det. I vissa fall mer än sonen. T ex är jag otroligt ljudkänslig. Han påverkas inte alls. Jag är även ljuskänslig. Har alltid trivts bäst i halvmörker och i skuggan på somrarna. Vissa saker måste vara på mitt sätt annars blir det helt fel. Och så tänker jag annorlunda. Ibland är det frustrerande när maken inte förstår. Och ibland är det frustrerande att jag inte förstår allt. Eller iallafall inte lika mycket som de flesta gör. Och så det här jobbiga med beröringskänslighet... Det har inte sonen alls. Han tål mycket smärta och har inga problem med närhet. Han är nästan tvärtom där. Jag tål noll smärta. Bara man petar på mig gör det ont. Maken har aldrig förstått detta, men det är nog svårt att göra det när man själv har en otroligt hög smärttröskel. Jag har så himla svårt med närhet och har alltid haft det. Har försökt förändra mig på den punkten massor av gånger, men inte lyckats. Börjar inse att det är så jag är. Även om jag önskar att jag var annorlunda... Jag är även luktkänslig. Detta i kombination med min bipolaritet som kan ge lukthallucinationer. Jag tycker nåt luktar, men ingen annan känner det. Hatar t ex att känna röklukt. Då startar oron att det kanske brinner. Oftast är det en röklukt som min hjärna framkallar. Det är jobbigt att känna alla lukter så starkt. Maken tycker jag överdriver, men det är väl svårt att förstå hur annorlunda någon annan kan uppleva saker. En sak som jag tänkt mycket på, efter att jag sett filmen "I rymden finns inga känslor", är det här med att tolka ansiktsuttryck. Jag är usel på det. Frågar ofta maken om han är på dåligt humör för jag tycker att han ser sur/arg/irriterad ut. Och jag har även svårt att tolka tonläget i röster. En trött röst som säger något till mig kan i mina ögon låta irriterad och så snedtänder jag. Det är hopplöst... Jag har svårt med ögonkontakt. Tittar helst vid sidan om eller flackar med blicken. Hmmm, är nog därför som jag inte brytt mig om att hundarna inte haft 100 % ögonkontakt vid lydnadsträningen. Inte ens min man som jag levt med i över 16 år kan jag se i ögonen nån längre stund. Jag börjar nu efter alla år inse att jag nog alltid kommer att vara så här. Och att jag nog alltid varit så här. Redan som barn. T ex i skolan när man skulle stå framför klassen och ha muntlig redovisning. Jag tittade knappt upp. Gillade att visa upp bilder eller på overhead för då behövde jag inte titta på mina klasskamrater. Det var en plåga i alla år med dessa redovisningar... Jag satt inte i en tunna som killen i filmen, men jag har alltid gärna varit själv. Suttit mycket ensam på mitt rum som barn/tonåring. Har aldrig haft långtråkigt utan har alltid kunnat sysselsätta mig själv. Jag trivs nästan för bra ensam så jag måste passa mig. Får inte isolera mig för mycket. Men samtidigt inser jag att det är en del av mig. Jag blir aldrig en latte mamma som träffar andra mammor stup i ett. Känner aldrig 100 % att jag passar in. T ex när de börjar prata om senaste solsemestern, då svävar mina tankar iväg. När de pratar om hur härligt det ska bli att åka utomlands ser jag köa på flygplatsen, jobbig flygresa, okänd plats, jobbigt att hitta med karta, för varmt ute, mycket människor, jobbigt att gå osv framför mig. Jag är inte typen som lapar sol. Jag är helst i skuggan. Jag är inte heller personen som badar i havet i timmar. Jag gör hellre kortare resor i Sverige eller grannländerna. Som i somras var några dagar i Oslo lagom för mig. Och så det här med att prata högt för mig själv, att tänka högt. Det förösker jag verkligen jobba bort. Vet att det alltid varit så. Opraktiskt vid prov i skolan kan jag säga ;-) Jag minns att jag som barn pratade med llåtsasvänner. Jag kunde t o m se dem. Vet ju nu att det var hallucinationer. Jag låtsades ofta att jag var programledare och pratade med publiken. T ex när jag lagade mat, så låtsades jag att det var ett matlagningsprogram. Det kan jag fortfarande göra :-) Det är så ofta jag tyvärr känner att jag inte passar in. Nu är jag ju så medveten om allt som är med mig och har lärt mig mycket så jag vet vad det beror på. Men det känns trist att alltid ha fått kämpa utan att veta vad som varit fel. Jag visade en en blyg tystlåten fasad utåt. Det var hemma med mamma som utbrotten kom. Då gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag har aldrig fått arbetslivet att fungera 100 %. Jag vet inte i dagsläget vad jag ens är kapabel att jobba med. Orkar inte ens tänka på nästa år... Samtidigt vill jag inte tro att jag jobbat klart... Men jag måste lyckas kombinera jobb med familjelivet. Allt måste fungera. Saker får inte stå och falla för att det blir för mycket. Nåja, jag ska vara hemma med dottern minst till mars så det är inget jag ska tänka på än. Jag har många mönster som ställer till det för mig som jag försöker bryta. T ex bara go with the flow när vi är någonstans utan att hela tiden kolla i programmet vad som händer härnäst och definitivt inte försöka hitta till olika aktiviteter. Jag frågar maken och sen går jag ändå den väg jag själv tror är rätt, men som självklart är åt skogen fel. Jag försöker lära mig att koppla av och bara hänga med. Annars stressar jag bara upp mig. Jag är och förblir en komplicerad person. I dagsläget har jag nog näst intill helt accepterat den jag är. Jag har nog förlikat mig med tanken att jag är bipolär. Kommer inte ifrån det. Det går inte att önsketänka bort det. Jag vet vad jag har för svagheter och styrkor. Jag börjar få koll på vad som är typen och vad som är Legend. Det är en tröst att veta att jag kan vara normal. Att jag kan göra saker bra. Att inte allt är sjukt i mig. Jag är i nuläget hyfsat stabil, men stress kan rubba balansen, så jag försöker undvika det. För det sista jag vill är ner i en depression...

Förstå mig!!!

Maken känner att han saknar vuxenkontakt här hemma. Att han är den enda vuxna här. Kul. 35 år och räknas inte som vuxen :-( Vill bara att han ska förstå mig. Förstå att jag tänker annorlunda. Han gör ju det med V. Orkar inte känna mig dum hela tiden... Det blir bara fel. Funkar iallafall bra mellan mig och V. Vi förstår varandra. När maken blir arg/irriterad på honom gråter jag inombords för jag förstår hur han tänker.

Berättade för mamma om mig och hon sa att det inte var en nyhet för henne. Vi är överens om att pappa är en solklar Aspergare. Det märks ännu tydligare nu när han gått i pension. Han har fullt upp att ersätta sina fasta rutiner och sin pedantiska ådra hemma. Han håller på att driva mamma till vansinne. Men det är ingen idé att ta upp detta med honom...

Jag tänker mycket tillbaka på mitt liv. Hur det varit. Allt som jag inte förstått. Och så tänker jag på framtiden. Försöker att inte oroa mig. Går in i arbetslöshet efter föräldraledigheten. Har inte fk bakom mig. Ingen utlovad arbetsträning. Tänker INTE bli sjukskriven igen.

Nä, nu ska jag tänka en dag i taget. Och fortsätta se allt det positiva. Jag ÄR en bra mamma. Jag kan mycket. Sköter vardagssysslorna här hemma. Förra veckan storhandlade jag och lagade maten hela veckan. Det är stort för att vara jag. Stolt över mig själv :-)

Allt det positiva

Nu ska jag berätta om allt det positiva i vardagen :-)

S har sovit bra på nätterna sen skenan togs bort i tisdags :-) Det har bara varit en orolig natt sen dess. Maken var hemma så han gick upp med henne ;-) S har även minskat ner på kräkandet rejält. Inga kaskader sen förrförra lördagen :-) Så skönt. Kommer mest vid hicka efter hon ätit och då bara mjölk. Jag kan koppla av mer nu. Snart är S två månader och då kan vi börja umgås med andra :-) Tänk att hon är 7 veckor på torsdag. På onsdag blir det nog mätning på bvc. Ska bli kul att se hur lång hon är nu :-)

Ns toabesök funkar jättebra :-) Så skönt det med. N är en jätteduktig storebror. Pussar på S jättemycket och hjälper till att trösta henne <3

V trivs jättebra i skolan och är social. Aktiv med klasskompisarna på rasterna. Spelar fotboll, rundpingis (bord utomhus), mjukbollstennis, leker, spelar spel. Han har tagit det här med Asperger bra. Vi jämför oss med varandra. Igår lekte vi ordlek med de olika betydelserna av ordet klubba :-) Vi kommer att ha ett speciellt band V och jag <3

Det fungerar bra mellan maken och mig nu när vi båda tänker efter. Det märks så tydligt hur olika vi tänker. Jag har börjat fråga om jag inte förstår vad ett ord betyder. Poletterna trillar ner allt mer. Jag har gått genom livet helt ovetande om Asperger och typ 2. Tänk om nån hade hajat till och hjälpt mig. Vad mycket det hade underlättat. Jag hade sluppit depressioner, ångest, att känna mig dum. Matte var en mardröm i skolan. Jag fattade inget. Precis som V började jag memorera vad svaret på olika matteuträkningar blev. Jag hade lätt för språk. Lärde mig engelska och spanska snabbt. Svensk grammatik var svårt. Fattar fortfarande knappt nåt av det :-D Ändå hade jag fyra i svenska på gymnasiet ;-) T o m bäst i klassen på ett grammatikprov :-D

Jag känner mig positiv. Som att en tyngd lyfts av mina axlar. Jag börjar hitta mig själv och gilla mig :-) Jag är bra precis som jag är. Jag är älskad av mina nära och kära. De människor jag släppt in i mitt liv kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta och de accepterar mig precis som jag är.

Det finns så mycket positivt i mitt liv <3 :-)

Tankar om diagnoser

Ikväll berättade maken och jag för V att han har Asperger samt lite om vad det innebär. Han satt tyst och lyssnade. Tyckte det var lite jobbigt när maken frågade honom det. Vi får se hur mycket tankar och frågor han har om detta längre fram. Han vet ju redan om sin ADHD och att han äter medicin för att inte bli så arg samt för att kunna koncentrera sig bättre. Vi tog fram allt det positiva med V. Hans styrkor och otroliga finurlighet. Att han är klok och kan mycket. Nästa steg är att berätta för Vs klass. Han ska bara få smälta det själv först. Jag och maken känner att vi vill lära oss mer om både Asperger och ADHD. Bup har inte hört av sig sedan vi hade möte med skolan hos dem. Vi får ringa till dem. Läkaren som fixade nytt recept på medicinen efter telefonsamtal har inte heller hört av sig fast han skulle skicka kallelse om möte. Antar att vi får ta kontakt själva.

Jag vill gärna gå kurser, träffa andra föräldrar som har barn med samma diagnoser och få veta vad kommunen har att erbjuda oss. T ex att V ska få träffa andra barn med Asperger. Jag berättade för honom att det varje sommar ordnas läger för barn med Asperger.

Vi är beredda på att det kan bli tufft för V att hantera detta. Att det kommer frågor.

Jag har hittat en jättebra blog om en mamma till ett barn med Asperger. Hon har många tips att ge och man känner igen det mesta som hon skriver.

Jag då och mina diagnoser? Maken säger ofta till mig att jag förstorar upp saker, gör det onödigt avancerat och hamnar i en negativ spiral. Jag oroar mig lätt att nåt ska hända. Det är tur att jag har maken som talar mig tillrätta. Lyfter ur mig ur mitt negativa tänkande. Han tycker inte synd om mig utan berättar helt enkelt hur det ligger till. Deal with it. T ex som med S kräkande. Tyvärr lyssnar jag inte alltid direkt och snedtänder. Men jag jobbar på det där. Ibland fattar jag inte hur han orkar med mig. Är hans kärlek till mig så stark eller är det löftet han gav när vi gifte oss som gör att han stannar...

Jag har ibland jättesvårt att förstå maken. Behöver att man är tydlig. T ex om man skämtar och låter/ser allvarlig ut så har jag svårt att förstå att det är på skoj. Jag snedtänder i onödan och så blir det bråk.

Tror jag slösar mycket av min tid till onödigheter. Måste anstränga mig så att det blir bättre.

En sak som jag kämpat hela livet med är att uttrycka känslor. Jag har jättesvårt för det. Måste redan anstränga mig med barnen. Krama, pussa, sitta nära. Jag har taktilt försvar och värnar om min personal space. Jobbar med det hela tiden.

De ville göra utredning på mig i början av året, men jag kände att det var tillräckligt med graviditet, flytt och att maken var iväg och jobbade. Tror inte ens att jag vill ha fler diagnoser. Har ju klarat mig utan i snart 35 år. Jag vet vad jag har för svagheter och svårigheter. Mycket av det vi använder med V fungerar på mig med. Mycket av det jag ser hos honom ser jag i mig själv.

Jag fortsätter tänka en dag i taget. Kämpar mot min oro. Den lurar alltid runt hörnet. Och tankarna om att man inte duger. De är ju helt onödiga att slösa tid på. Eller hur?