Det här med att vara jag

Jag har varit krasslig några dagar och har mest legat och vilat. Då har jag haft tid att tänka. Inte alltid så bra när det gäller mig, men det är skillnad på att tänka och grubbla. Jag tror att jag mestadels har tänkt och inte grubblat :-) Jag inser nu efter 35 år med mig själv att jag är en komplicerad person och att jag alltid varit det. Jag är inte som andra, men det är väl bara bra ;-) Alla är vi ju individer. Jag har tänkt en hel del på sistone på det här med Asperger. Jag har helt klart drag av det. I vissa fall mer än sonen. T ex är jag otroligt ljudkänslig. Han påverkas inte alls. Jag är även ljuskänslig. Har alltid trivts bäst i halvmörker och i skuggan på somrarna. Vissa saker måste vara på mitt sätt annars blir det helt fel. Och så tänker jag annorlunda. Ibland är det frustrerande när maken inte förstår. Och ibland är det frustrerande att jag inte förstår allt. Eller iallafall inte lika mycket som de flesta gör. Och så det här jobbiga med beröringskänslighet... Det har inte sonen alls. Han tål mycket smärta och har inga problem med närhet. Han är nästan tvärtom där. Jag tål noll smärta. Bara man petar på mig gör det ont. Maken har aldrig förstått detta, men det är nog svårt att göra det när man själv har en otroligt hög smärttröskel. Jag har så himla svårt med närhet och har alltid haft det. Har försökt förändra mig på den punkten massor av gånger, men inte lyckats. Börjar inse att det är så jag är. Även om jag önskar att jag var annorlunda... Jag är även luktkänslig. Detta i kombination med min bipolaritet som kan ge lukthallucinationer. Jag tycker nåt luktar, men ingen annan känner det. Hatar t ex att känna röklukt. Då startar oron att det kanske brinner. Oftast är det en röklukt som min hjärna framkallar. Det är jobbigt att känna alla lukter så starkt. Maken tycker jag överdriver, men det är väl svårt att förstå hur annorlunda någon annan kan uppleva saker. En sak som jag tänkt mycket på, efter att jag sett filmen "I rymden finns inga känslor", är det här med att tolka ansiktsuttryck. Jag är usel på det. Frågar ofta maken om han är på dåligt humör för jag tycker att han ser sur/arg/irriterad ut. Och jag har även svårt att tolka tonläget i röster. En trött röst som säger något till mig kan i mina ögon låta irriterad och så snedtänder jag. Det är hopplöst... Jag har svårt med ögonkontakt. Tittar helst vid sidan om eller flackar med blicken. Hmmm, är nog därför som jag inte brytt mig om att hundarna inte haft 100 % ögonkontakt vid lydnadsträningen. Inte ens min man som jag levt med i över 16 år kan jag se i ögonen nån längre stund. Jag börjar nu efter alla år inse att jag nog alltid kommer att vara så här. Och att jag nog alltid varit så här. Redan som barn. T ex i skolan när man skulle stå framför klassen och ha muntlig redovisning. Jag tittade knappt upp. Gillade att visa upp bilder eller på overhead för då behövde jag inte titta på mina klasskamrater. Det var en plåga i alla år med dessa redovisningar... Jag satt inte i en tunna som killen i filmen, men jag har alltid gärna varit själv. Suttit mycket ensam på mitt rum som barn/tonåring. Har aldrig haft långtråkigt utan har alltid kunnat sysselsätta mig själv. Jag trivs nästan för bra ensam så jag måste passa mig. Får inte isolera mig för mycket. Men samtidigt inser jag att det är en del av mig. Jag blir aldrig en latte mamma som träffar andra mammor stup i ett. Känner aldrig 100 % att jag passar in. T ex när de börjar prata om senaste solsemestern, då svävar mina tankar iväg. När de pratar om hur härligt det ska bli att åka utomlands ser jag köa på flygplatsen, jobbig flygresa, okänd plats, jobbigt att hitta med karta, för varmt ute, mycket människor, jobbigt att gå osv framför mig. Jag är inte typen som lapar sol. Jag är helst i skuggan. Jag är inte heller personen som badar i havet i timmar. Jag gör hellre kortare resor i Sverige eller grannländerna. Som i somras var några dagar i Oslo lagom för mig. Och så det här med att prata högt för mig själv, att tänka högt. Det förösker jag verkligen jobba bort. Vet att det alltid varit så. Opraktiskt vid prov i skolan kan jag säga ;-) Jag minns att jag som barn pratade med llåtsasvänner. Jag kunde t o m se dem. Vet ju nu att det var hallucinationer. Jag låtsades ofta att jag var programledare och pratade med publiken. T ex när jag lagade mat, så låtsades jag att det var ett matlagningsprogram. Det kan jag fortfarande göra :-) Det är så ofta jag tyvärr känner att jag inte passar in. Nu är jag ju så medveten om allt som är med mig och har lärt mig mycket så jag vet vad det beror på. Men det känns trist att alltid ha fått kämpa utan att veta vad som varit fel. Jag visade en en blyg tystlåten fasad utåt. Det var hemma med mamma som utbrotten kom. Då gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag har aldrig fått arbetslivet att fungera 100 %. Jag vet inte i dagsläget vad jag ens är kapabel att jobba med. Orkar inte ens tänka på nästa år... Samtidigt vill jag inte tro att jag jobbat klart... Men jag måste lyckas kombinera jobb med familjelivet. Allt måste fungera. Saker får inte stå och falla för att det blir för mycket. Nåja, jag ska vara hemma med dottern minst till mars så det är inget jag ska tänka på än. Jag har många mönster som ställer till det för mig som jag försöker bryta. T ex bara go with the flow när vi är någonstans utan att hela tiden kolla i programmet vad som händer härnäst och definitivt inte försöka hitta till olika aktiviteter. Jag frågar maken och sen går jag ändå den väg jag själv tror är rätt, men som självklart är åt skogen fel. Jag försöker lära mig att koppla av och bara hänga med. Annars stressar jag bara upp mig. Jag är och förblir en komplicerad person. I dagsläget har jag nog näst intill helt accepterat den jag är. Jag har nog förlikat mig med tanken att jag är bipolär. Kommer inte ifrån det. Det går inte att önsketänka bort det. Jag vet vad jag har för svagheter och styrkor. Jag börjar få koll på vad som är typen och vad som är Legend. Det är en tröst att veta att jag kan vara normal. Att jag kan göra saker bra. Att inte allt är sjukt i mig. Jag är i nuläget hyfsat stabil, men stress kan rubba balansen, så jag försöker undvika det. För det sista jag vill är ner i en depression...

Allt det positiva

Nu ska jag berätta om allt det positiva i vardagen :-)

S har sovit bra på nätterna sen skenan togs bort i tisdags :-) Det har bara varit en orolig natt sen dess. Maken var hemma så han gick upp med henne ;-) S har även minskat ner på kräkandet rejält. Inga kaskader sen förrförra lördagen :-) Så skönt. Kommer mest vid hicka efter hon ätit och då bara mjölk. Jag kan koppla av mer nu. Snart är S två månader och då kan vi börja umgås med andra :-) Tänk att hon är 7 veckor på torsdag. På onsdag blir det nog mätning på bvc. Ska bli kul att se hur lång hon är nu :-)

Ns toabesök funkar jättebra :-) Så skönt det med. N är en jätteduktig storebror. Pussar på S jättemycket och hjälper till att trösta henne <3

V trivs jättebra i skolan och är social. Aktiv med klasskompisarna på rasterna. Spelar fotboll, rundpingis (bord utomhus), mjukbollstennis, leker, spelar spel. Han har tagit det här med Asperger bra. Vi jämför oss med varandra. Igår lekte vi ordlek med de olika betydelserna av ordet klubba :-) Vi kommer att ha ett speciellt band V och jag <3

Det fungerar bra mellan maken och mig nu när vi båda tänker efter. Det märks så tydligt hur olika vi tänker. Jag har börjat fråga om jag inte förstår vad ett ord betyder. Poletterna trillar ner allt mer. Jag har gått genom livet helt ovetande om Asperger och typ 2. Tänk om nån hade hajat till och hjälpt mig. Vad mycket det hade underlättat. Jag hade sluppit depressioner, ångest, att känna mig dum. Matte var en mardröm i skolan. Jag fattade inget. Precis som V började jag memorera vad svaret på olika matteuträkningar blev. Jag hade lätt för språk. Lärde mig engelska och spanska snabbt. Svensk grammatik var svårt. Fattar fortfarande knappt nåt av det :-D Ändå hade jag fyra i svenska på gymnasiet ;-) T o m bäst i klassen på ett grammatikprov :-D

Jag känner mig positiv. Som att en tyngd lyfts av mina axlar. Jag börjar hitta mig själv och gilla mig :-) Jag är bra precis som jag är. Jag är älskad av mina nära och kära. De människor jag släppt in i mitt liv kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta och de accepterar mig precis som jag är.

Det finns så mycket positivt i mitt liv <3 :-)

Tycker jag synd om honom?

När HAN är sjuk på en vardag, kan han ligga kvar i sängen, sova länge. Behöver bara gå på toa. Han kan vila hela dagen. Behöver inte gå upp ur sängen om han inte orkar.

När JAG är sjuk på en vardag, måste jag gå upp tidigt, få upp barnen, fixa frukost. Lämna ena på dagis och andra till skolan. Om jag är riktigt utslagen tar jag bilen, annars går vi. Sedan kan jag gå hem och vila. På eftermiddagen måste jag hämta barnen, orka ta hand om dem, fixa middag. Om han jobbar över måste jag natta barnen med.

Så NEJ, jag tycker INTE synd om honom när han är sjuk.

I'm not crazy, I'm just a little unwell...

Vem är jag? Vem är du? Jag är jag. Du är sjukdomen som inte vill gå sin väg. Vi har fullt upp att lära oss leva sida vid sida. Av de saker som jag säger/gör/känner, vad av det är jag och vad är du?

Min ibland återkommande känsla av likgiltighet, är det du eller jag? Jag vet inte. Vet du?

Min trötthet, är det bara att jag är lat eller är det du? Jag vet inte. Vet du?

Mitt behov av att vara ensam och att det är så ofta återkommande, har alltid funnits där, är det du eller jag som person? Jag har ingen aning. Har du?

Min ilska, mina raseriutbrott, det hoppas jag verkligen är DU! Dem vill jag inte ska ingå i mitt liv när jag mår bra >:-(

När mår jag bra? När är jag mig själv? Vad har jag för framtid? Vem är JAG? Vill så gärna ha svar NU, men måste ge det dit, käka mina piller och gå i terapi. För att kanske en dag bli den personen jag en gång var. Eller har jag alltid varit såhär? Med deppighet, ilska, ångest, oro, speedad, idérik, fixerad i ett och i perioder?

Mixed-episodes kallas det visst. Man vet aldrig hur dagen kommer att bli. Om man orkar med något eller skenar iväg som en häst... Man är som en överraskning till sig själv. "Jaha, idag har Legend gjort detta" "Igårkväll somnade Legend utan oro, ångest, dåligt samvete" "Jaha, inatt är en sån natt att Legend inte behöver sova alls. Och inte kommer hon att vara trött för det imorgon... Och inte funkar insomningstabletterna som de ska...

Legend är som en tickande bomb som när som helst kan explodera. Legend är JAG och Legend är DU. Du din TYP som vägrar att gå din väg! Dra dit pepparn växer! Jag får väl vara glad att du inte är etta, utan "bara" tvåa...

Förresten så är Legend grälsjuk och lättirriterad idag. Spy galla över allt är det som gäller. Inte var det en lugn morgon med V heller. Det är så dumt att vi triggar varandra!

Den här låten säger allt. Den här låten är JAG. Ja, eller egentligen är det DU din TYP...

Slagläge i sommar

Ja, så är det när man är gift med en med grönt blod :-) Man säger inte: "Därifrån har man nära till bröllopet" (som vi ska på i sommar och bo på camping med husvagnen i närheten. Nej, en med grönt blod säger: "Därifrån har vi slagläge till målet" :-D Och så förklarar han att slagläge används av marinen och betyder slå till. Ja suck, tänk om han i allafall kunde vara en vanlig civil, make och pappa under semestern... :-)

1+2=två för många

Jaha, då vaknade man och insåg att man fortfarande är krasslig... Plus att N är hostig och snörvlig så han blir hemma. Och V blir också hemma då jag inte orkar gå till fritids med honom. Fast han får gå ut och leka med sommarlediga kompisar.

Min vilodag blir ta hand om två barn-dag, fixa lunch till tre-dag. Och det där programmet som jag spelade in i natt blev inte inspelad då V glömde lägga tillbaka bandet i videon när han sett klart sin Disney-film. Så den kan jag inte se idag...

Från den ljusa sidan så har jag ÄNTLIGEN hittat den där fina låten som jag hörde på TV i tonåren! Det gör dagen lite ljusare :-)

Hoppas nu bara att maken inte behöver jobba över idag...