Det tar slut

Jag börjar vänja mig vid att det är mat vid speciella tider. Man får själv hålla koll på tiderna. Missar man så får man skylla sig själv. Jag börjar ha koll på mina medpatienter. Har pratat med några av dem. Tvingar mig själv att göra det. Har egentligen ingen vidare lust, men får inte fastna i min egen bubbla. Jag har varit duktig med rutinerna hittills. Försöker att tänka på positiva saker. Låsa ute de negativa sakerna och även de negativa personerna. Jag var faktiskt med på promenaden igår. Det var skönt väder ute och väldigt skönt att komma ut. Träffade barnen i besöksrummet i förrgår. Igår gick vi bort till sjukhusfiket. Får så dåligt samvete för att jag inte riktigt orkar med och bara vill tillbaka. Jag låg och sov en stund innan de kom så att jag skulle orka. Annars sitter jag och tittar på tv lite. Surfar på nätet. Maken kom med datorn igår. Jag går omkring här och tittar på de fina tavlorna. Gillar en tavla speciellt mycket. Ska ta kort på den och lägga ut här. Det är en hyfsat lång korridor att gå i. Så kommer jag fram till dörren, som är låst. Där tar det slut. Då minns jag att jag är inlåst här. Att jag inte får gå ut ensam... En sån sjuk känsla... Nu är det snart lunch. De ringer på en gonggong som hörs tydligt. Ingen risk att missa nån måltid. Känns lite som att vara med i Fångarna på fortet :) "Jabul (stavning) slå i gonggongen" :)

Överstökad

Nu är julen överstökad. Snart är detta året slut. Jag ser fram emot 2013. Det blir ett spännande år. Föräldraledigheten är slut i början av april. Sen får jag se vad jag duger till. Just nu är jag positiv :-)

My life so far

Oj, en hel månad sen jag skrev. Jag sitter numera sällan med datorn. Använder mest mobilen och blev lite irriterad över att jag inte kan hantera bloggen med den längre. Just nu är jag i valet och kvalet om jag ska byta telefon. Vi har en mobil hemtelefon med och det är en Samsung. Min är en Sony Ericsson och jag är inte helt nöjd med den. Kanske Samsung är bättre. Om jag testar att byta måste jag lära mig en ny telefon. Om den visar sig vara bättre är det ju värt det :-) Båda telefonerna är på laddning just nu. Jag ska försöka bestämma mig tills de laddat klart ;-) S har hunnit bli åtta månader nu. Äter jättaduktigt. Allt lossnade hux flux på en dag. Jag ammar fortfarande. Oftast en gång på natten och en eller två gånger dagtid. Hon har nu även börjat äta burkmat. Jag orkade inte traggla mer med hemmagjord mat så jag testade burkmat. Hon har till skillnad från sina bröder accepterat det :-) Det slår mig nästan dagligen hur underbart livet med bebis är när man mår bra. Det är helt nytt för mig att ensam ta hand om en åtta månaders bebis. När sönerna var lika gamla var jag sjukskriven och maken skötte allt. Jag orkar vara social både med och utan barn. T ex i fredags träffade jag för första gången irl en bipolär tjej från en grupp på nätet som vi är med i. Det var så kul att umgås med en som är av samma skrot och korn :-D Samt även har en son med samma diagnoser som V. Så vi hade mycket att prata om :-) Det var så kul att den andre kände igen det man beskrev. Vi bestämde att vi ska gå på bio och se Men in black 3 så snart vi hittar en tid som passar båda. Jättekul! Nästa fredag åker jag och S till Gotland där jag ska träffa en internetvän sedan flera år tillbaka för första gången :-) Det ska bli så roligt. Pratade med henne i telefon igår för första gången och det var precis som om vi gör det dagligen :-)Extra kul att hon bor på Gotland då jag aldrig varit där :-) Jag ska äntligen få se vackra Gotland live! :-) Nu väckte de högljudda storabröderna lillasyster så det är färdigbloggat för denna gång...

Det här med att vara jag

Jag har varit krasslig några dagar och har mest legat och vilat. Då har jag haft tid att tänka. Inte alltid så bra när det gäller mig, men det är skillnad på att tänka och grubbla. Jag tror att jag mestadels har tänkt och inte grubblat :-) Jag inser nu efter 35 år med mig själv att jag är en komplicerad person och att jag alltid varit det. Jag är inte som andra, men det är väl bara bra ;-) Alla är vi ju individer. Jag har tänkt en hel del på sistone på det här med Asperger. Jag har helt klart drag av det. I vissa fall mer än sonen. T ex är jag otroligt ljudkänslig. Han påverkas inte alls. Jag är även ljuskänslig. Har alltid trivts bäst i halvmörker och i skuggan på somrarna. Vissa saker måste vara på mitt sätt annars blir det helt fel. Och så tänker jag annorlunda. Ibland är det frustrerande när maken inte förstår. Och ibland är det frustrerande att jag inte förstår allt. Eller iallafall inte lika mycket som de flesta gör. Och så det här jobbiga med beröringskänslighet... Det har inte sonen alls. Han tål mycket smärta och har inga problem med närhet. Han är nästan tvärtom där. Jag tål noll smärta. Bara man petar på mig gör det ont. Maken har aldrig förstått detta, men det är nog svårt att göra det när man själv har en otroligt hög smärttröskel. Jag har så himla svårt med närhet och har alltid haft det. Har försökt förändra mig på den punkten massor av gånger, men inte lyckats. Börjar inse att det är så jag är. Även om jag önskar att jag var annorlunda... Jag är även luktkänslig. Detta i kombination med min bipolaritet som kan ge lukthallucinationer. Jag tycker nåt luktar, men ingen annan känner det. Hatar t ex att känna röklukt. Då startar oron att det kanske brinner. Oftast är det en röklukt som min hjärna framkallar. Det är jobbigt att känna alla lukter så starkt. Maken tycker jag överdriver, men det är väl svårt att förstå hur annorlunda någon annan kan uppleva saker. En sak som jag tänkt mycket på, efter att jag sett filmen "I rymden finns inga känslor", är det här med att tolka ansiktsuttryck. Jag är usel på det. Frågar ofta maken om han är på dåligt humör för jag tycker att han ser sur/arg/irriterad ut. Och jag har även svårt att tolka tonläget i röster. En trött röst som säger något till mig kan i mina ögon låta irriterad och så snedtänder jag. Det är hopplöst... Jag har svårt med ögonkontakt. Tittar helst vid sidan om eller flackar med blicken. Hmmm, är nog därför som jag inte brytt mig om att hundarna inte haft 100 % ögonkontakt vid lydnadsträningen. Inte ens min man som jag levt med i över 16 år kan jag se i ögonen nån längre stund. Jag börjar nu efter alla år inse att jag nog alltid kommer att vara så här. Och att jag nog alltid varit så här. Redan som barn. T ex i skolan när man skulle stå framför klassen och ha muntlig redovisning. Jag tittade knappt upp. Gillade att visa upp bilder eller på overhead för då behövde jag inte titta på mina klasskamrater. Det var en plåga i alla år med dessa redovisningar... Jag satt inte i en tunna som killen i filmen, men jag har alltid gärna varit själv. Suttit mycket ensam på mitt rum som barn/tonåring. Har aldrig haft långtråkigt utan har alltid kunnat sysselsätta mig själv. Jag trivs nästan för bra ensam så jag måste passa mig. Får inte isolera mig för mycket. Men samtidigt inser jag att det är en del av mig. Jag blir aldrig en latte mamma som träffar andra mammor stup i ett. Känner aldrig 100 % att jag passar in. T ex när de börjar prata om senaste solsemestern, då svävar mina tankar iväg. När de pratar om hur härligt det ska bli att åka utomlands ser jag köa på flygplatsen, jobbig flygresa, okänd plats, jobbigt att hitta med karta, för varmt ute, mycket människor, jobbigt att gå osv framför mig. Jag är inte typen som lapar sol. Jag är helst i skuggan. Jag är inte heller personen som badar i havet i timmar. Jag gör hellre kortare resor i Sverige eller grannländerna. Som i somras var några dagar i Oslo lagom för mig. Och så det här med att prata högt för mig själv, att tänka högt. Det förösker jag verkligen jobba bort. Vet att det alltid varit så. Opraktiskt vid prov i skolan kan jag säga ;-) Jag minns att jag som barn pratade med llåtsasvänner. Jag kunde t o m se dem. Vet ju nu att det var hallucinationer. Jag låtsades ofta att jag var programledare och pratade med publiken. T ex när jag lagade mat, så låtsades jag att det var ett matlagningsprogram. Det kan jag fortfarande göra :-) Det är så ofta jag tyvärr känner att jag inte passar in. Nu är jag ju så medveten om allt som är med mig och har lärt mig mycket så jag vet vad det beror på. Men det känns trist att alltid ha fått kämpa utan att veta vad som varit fel. Jag visade en en blyg tystlåten fasad utåt. Det var hemma med mamma som utbrotten kom. Då gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag har aldrig fått arbetslivet att fungera 100 %. Jag vet inte i dagsläget vad jag ens är kapabel att jobba med. Orkar inte ens tänka på nästa år... Samtidigt vill jag inte tro att jag jobbat klart... Men jag måste lyckas kombinera jobb med familjelivet. Allt måste fungera. Saker får inte stå och falla för att det blir för mycket. Nåja, jag ska vara hemma med dottern minst till mars så det är inget jag ska tänka på än. Jag har många mönster som ställer till det för mig som jag försöker bryta. T ex bara go with the flow när vi är någonstans utan att hela tiden kolla i programmet vad som händer härnäst och definitivt inte försöka hitta till olika aktiviteter. Jag frågar maken och sen går jag ändå den väg jag själv tror är rätt, men som självklart är åt skogen fel. Jag försöker lära mig att koppla av och bara hänga med. Annars stressar jag bara upp mig. Jag är och förblir en komplicerad person. I dagsläget har jag nog näst intill helt accepterat den jag är. Jag har nog förlikat mig med tanken att jag är bipolär. Kommer inte ifrån det. Det går inte att önsketänka bort det. Jag vet vad jag har för svagheter och styrkor. Jag börjar få koll på vad som är typen och vad som är Legend. Det är en tröst att veta att jag kan vara normal. Att jag kan göra saker bra. Att inte allt är sjukt i mig. Jag är i nuläget hyfsat stabil, men stress kan rubba balansen, så jag försöker undvika det. För det sista jag vill är ner i en depression...

Natt och dag

Jag har tre barn. Med två av dem har jag gått igenom depression efter förlossning. Nu med tredje barnet är det skillnad som på natt och dag. Jag orkar mycket mer. Orkar vara social. Tycker det är roligt att vara mammaledig. Jag går inte och väntar på att maken ska komma hem och avlasta mig. Den stora skillnaden denna gång är att jag gärna sitter med min dotter i famnen om hon vill det. Det är mysigt och lugnande. Jag orkar ge mer kärlek till denna bebis. Visst får jag lite dåligt samvete för att jag inte orkade det med sönerna.

Kanske kommer jag att binda detta barn hårdare vid mig, men jag tycker om att vara så behövd av henne och att jag orkar ge henne det hon vill ha. När hon ler stort mot mig smälter mitt hjärta <3. Jag har inte lyckats få till några egentliga nattningsrutiner än. S får sova bredvid mig så länge det känns bra. Jag sover bäst med henne precis bredvid. Om hon sov i sitt eget rum skulle jag kanske inte vakna när hon blev hungrig och så skulle maken få gå upp och hämta henne. Det fungerar bra som det är nu. Bebistiden är så kort. Jag tänker njuta fullt ut av den. Om jag sen får kämpa med att natta henne i sin egen säng får det bli så. Jag gör det som känns bäst för mig.

Det finns en nackdel med att jag ger S så mycket kärlek. Jag har lite svårt att få den att räcka till alla andra i familjen. Känslor har alltid varit svårt för mig. Har skrivit om detta flera gånger. Jag önskar så innerligt jag var en av dem där personerna som kunde säga "Jag älskar dig" utan att det kändes jobbigt att göra det. Jag kämpar för att visa känslor mer, men jag har gett upp tanken på att en dag vara en sån person. Jag är den jag är. Love me or leave me :-) Men jag tänker inte sluta jobba med mina känslor.

Jag har kommit fram till att det nog är dags att boka tid för samtal. Gick inte på mötet jag fick tid till strax innan S skulle födas och skulle boka en ny tid senare. Antar att det nu över fyra månader senare är dags :-) Kan vara bra i förebyggande syfte. Jobbigt bara att bygga upp förtroende för ännu en ny person... Behöver en ny läkare med, då jag fick noll förtroende för den jag träffade i somras. Ska bara orka ta tag i det. Funderar även på om jag redan nu ska ta upp kontakten med min nya f-kassehandläggare om vad som väntar mig efter föräldraledigheten eller om jag ska vänta till efter sommaren. Kommer ju vara hemma hela detta året med S. Ska fortsätta fundera ett tag till. Vill lära mig leva i nuet. Ta en dag i taget.

Idag ska jag bara ta det lugnt tills det är dags att hämta barnen. Ikväll ska N på gympa. Imorgon är maken ledig och sen jobbar han hela helgen. Imorgon får V sin sista belöning i ormen. Äta på restaurang. Gissar på att det blir asiatisk restaurang :-) Gott :-)

Var är nödbromsen??!

Tiden går för fort! Fyra dagar kvar till jul. Jag fattar det inte. S blir tre månader nästa torsdag och ska få sin första spruta. Tiden springer iväg!

Det känns som att det här året precis började. Att vi precis firade jul. Nu är det åter dags att se tillbaka på året som varit. Hmm, skrev jag inte precis ett sånt inlägg för 2010...

Det har varit ett år av nerver med försäljning av lägenhet och köp av ny. Väntan på bebis. En bra graviditet och en underbar dotter som belöning :-) Jag trivs bra hemma i småland, men saknar samhället vi bodde i innan. Saknar personer därifrån.

Nästa år ska jag ta tag i den sociala delen. Då ska jag och S ut och träffa andra. Föräldraledigheten med V gav mig en vän för livet <3 Föräldraledigheten med N gav mig en person som jag kan lita på, en vän. Målet är detsamma med denna föräldraledighet.

Jag måste komma igång med kyrkan med. 2012 ska bli ett socialt år för mig. Målet är att klara mig undan deppighet. Tredje gången gillt. Och jag ska INTE oroa mig för framtiden. Jag kommer att vara föräldraledig hela nästa år så jag ska försöka bara att koppla av och njuta :-) 2011 var ju året som det inte längre stod Sjukpenning i utbetalningen från fkassan :-)

Allt det positiva

Nu ska jag berätta om allt det positiva i vardagen :-)

S har sovit bra på nätterna sen skenan togs bort i tisdags :-) Det har bara varit en orolig natt sen dess. Maken var hemma så han gick upp med henne ;-) S har även minskat ner på kräkandet rejält. Inga kaskader sen förrförra lördagen :-) Så skönt. Kommer mest vid hicka efter hon ätit och då bara mjölk. Jag kan koppla av mer nu. Snart är S två månader och då kan vi börja umgås med andra :-) Tänk att hon är 7 veckor på torsdag. På onsdag blir det nog mätning på bvc. Ska bli kul att se hur lång hon är nu :-)

Ns toabesök funkar jättebra :-) Så skönt det med. N är en jätteduktig storebror. Pussar på S jättemycket och hjälper till att trösta henne <3

V trivs jättebra i skolan och är social. Aktiv med klasskompisarna på rasterna. Spelar fotboll, rundpingis (bord utomhus), mjukbollstennis, leker, spelar spel. Han har tagit det här med Asperger bra. Vi jämför oss med varandra. Igår lekte vi ordlek med de olika betydelserna av ordet klubba :-) Vi kommer att ha ett speciellt band V och jag <3

Det fungerar bra mellan maken och mig nu när vi båda tänker efter. Det märks så tydligt hur olika vi tänker. Jag har börjat fråga om jag inte förstår vad ett ord betyder. Poletterna trillar ner allt mer. Jag har gått genom livet helt ovetande om Asperger och typ 2. Tänk om nån hade hajat till och hjälpt mig. Vad mycket det hade underlättat. Jag hade sluppit depressioner, ångest, att känna mig dum. Matte var en mardröm i skolan. Jag fattade inget. Precis som V började jag memorera vad svaret på olika matteuträkningar blev. Jag hade lätt för språk. Lärde mig engelska och spanska snabbt. Svensk grammatik var svårt. Fattar fortfarande knappt nåt av det :-D Ändå hade jag fyra i svenska på gymnasiet ;-) T o m bäst i klassen på ett grammatikprov :-D

Jag känner mig positiv. Som att en tyngd lyfts av mina axlar. Jag börjar hitta mig själv och gilla mig :-) Jag är bra precis som jag är. Jag är älskad av mina nära och kära. De människor jag släppt in i mitt liv kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta och de accepterar mig precis som jag är.

Det finns så mycket positivt i mitt liv <3 :-)

Too much

Det händer för mycket nu... Först branden i brorsornas hyreshus. Var där i tisdags och tittade. Kusligt :-( Har själv bott en del av min uppväxt i just det huset. Tycker så synd om brorsorna. Alla saker har skickats till sanering. De fick knappt ta med sig något alls. Hoppas de håller vad de lovar och har huset klart till årsskiftet...

Sen dog Stefan Liv och alla i hockeylaget Lokomotiv Jarovslav utom en... Det är stor sorg i Jönköping. Liv var väldigt omtyckt. Jag och barnen var på Kinnarps Arena igår och lämnade blommor. Det var hela tiden människor där. Tårarna kom. Tankarna går till frun och barnen <3 Man kunde inte läsa Jönköpingsposten igår utan tårar i ögonen. Det var tufft idag med... Så mycket kärlek för Stefan Liv. En åttaårig pojke berättade om när han skrev och bad om en autograf och fick ett skrivet med guldbokstäver <3 Stefan tog sig alltid tid för sina fans. Showade på isen :-)

Nästa slag kom från pappa igår. Han fyller 61 år 3/10 och har tänkt gå i förtidspension då han redan är förtidspensionär på halvtid. Nu strular det med pensionen för honom... Han vill att jag ska läsa på pensionsmyndighetens hemsida om vad som gäller, men jag orkar inte ta in infot. Ska ringa och prata med honom senare idag.

Imorgon ska vi till Kinnarps Arena för en minnesstund. Blir tufft...

Och på söndag är det 10 årsdagen av terrorattackerna i New York... Minns att jag var hemma och pluggade då. Såg på nyheterna när det första planet kraschade i tornet. Då trodde jag det var en tragisk olycka. Sen gjorde det andra planet samma sak och jag förstod allvaret i situationen. Stackars vettskrämda människor på planen och i tornen. Och alla brandmän samt poliser som omkom. Och alla chockade anhöriga...

Det är en sjuk värld vi lever i. Människor svälter, dör i krig. Onödiga olyckor pga slarv. Galna terrorister. Och allt möjligt annat. Tur ändå att störst av allt är kärleken och att kärleken övervinner allt <3

Otacksam

Vad betyder otacksam. Jag har hittat några synonymer. Dryg, föga lönande, bortskämd.

Dryg, är man otacksam och inte tar emot hjälp samt är otacksam att umgås med? Föga lönande antar jag är samma som en otacksam uppgift. Bortskämd då? Är det att man inte är nöjd med t ex presenter man får. Man vill bara ha mer.

Vad otacksam än står för är det inget man vill bli kallad...

Min fundering är om jag är otacksam. Försöker ju vara tacksam för allt jag har. Saker har inget värde för mig. Relationer och upplevelser är viktigast. Jag bryr mig inte om presenter.

Jag strävar efter att inte vara överlägsen. Tycker alla är lika värda. Anser inte att jag kan mer än andra. T ex kommer jag inte med massor av oönskade råd till nyblivna föräldrar.

Bortskämd är jag inte, fick lära mig som barn att man inte kan få allt man önskar sig. Jag var aldrig missnöjd med vad jag fick och accepterade att jag inte fick vissa saker. T ex fick jag aldrig en sån där tjusig dockvagn med sufflet, volanger, madrass, kudde, lakan, täcke. Jag fick en lågpris sittvagn. Pappa hittade en liggdel till dockvagn i soprummet. Den klämde jag fast på sittvagnen. Jag såg det bara positivt att jag hade en kombivagn, som ännu inte fanns då :-) Det var inget fel på liggdelen. Antar att nåt barn inte längre ville ha den. Och då slänger man den... Pappa hittade även en bandspelare med inspelningsfunktion och som man kunde bära med sig. Jag var runt åtta år då. Den la av när jag var runt 25.

Min svaghet är nog otacksamhet när jag får hjälp som jag själv bett om. Det är egentligen inte otacksamhet utan helt enkelt att jag inte klarar att ta in all info. Har jag inte bett om hjälpen har jag svårt att tänka om från det jag tänkt/gör.

Vet inte heller om jag gör otacksamma uppgifter. Visst, ibland kan man tycka att barnen är otacksamma :-) Men så är det med barn.

Så nej, jag anser inte själv att jag är otacksam. Tycker faktiskt att jag är en helt okej person trots mina brister och att jag är lite speciell :-)

Många tankar, mycket att ordna

Det går framåt sakta men säkert för svärfar. Han är envis och ska komma tillbaka, bli helt återställd. Har pratat med honom i telefon två gånger. Igår bara lite snabbt. I måndags när han ringde höll jag på att bryta ihop. Jag kämpar verkligen emot depression nu. Har förvarnat maken. Jag måste hela tiden sysselsätta mig för att inte börja grubbla. Jag tänker kämpa emot allt vad jag kan.

Angående flytten är det mycket att tänka på. Mycket som ska funka. Sälja lägenheten till bra pris. Hitta nytt boende. Hitta en bra skola till V samt bra BUP-mottagning i närheten. Hitta en bra förskola till N. Ny bra läkare till mig samt V. En bra kontaktperson för mig på psykiatrisk mottagning. En bra handledare på f-kassan samt AF. Ett bra jobb till både mig och maken. Mycket som ska klaffa, men flytta ska vi. Vi vet bara inte när.

Kommer att sakna mina vänner, men vissa av dem kände jag innan vi flyttade hit, så man är redan van vid att bo långt ifrån varandra. Nya vänner jag fått under mina år här kommer att finnas där även om avståndet ökar. Man kan ju alltid komma och hälsa på och så finns ju FB :-) Jag lämnar en underbar gemenskap i kyrkan. Det jag vinner är att jag kommer närmare andra vänner samt familjen. En ny kyrka hittar jag alltid. Har ju redan bott där nere, så jag vet vad som finns. Och så kommer jag hem till småland :-)

Sjuk, men var...

Inget svar från läkaren så allt är väl okej med mig. Tröttheten som blivit min ständiga följeslagare vägrar dra härifrån. Mycket hände förra veckan, men det får vara. Viktigaste händelse är att N fyllde tre år. Stora pojken nu. Ny vecka, nya tag. Vaknade dock med halsont. Fortfarande inte frisk. Jag ÄR sjuk, men frågan är bara var...

Familjedag och promenad

Idag har hela familjen varit i stan. Ätit mat, besökt Tre kronor-museum samt varit i Humlegården. När vi kom hem gav jag R mat och sedan tog vi en långpromenad i skogen. Jag tränade faktiskt R och de var kul. Lite lydnad och uppletande av leksak. Sedan kampade vi med kampleksak. Det var uppskattat :-) Blev faktiskt sugen på att testa på spårning igen :-) Idag ska jag lägga mig tidigt. Sovit sådär 5 timmar inatt :-)