Maken känner att han saknar vuxenkontakt här hemma. Att han är den enda vuxna här. Kul. 35 år och räknas inte som vuxen :-( Vill bara att han ska förstå mig. Förstå att jag tänker annorlunda. Han gör ju det med V. Orkar inte känna mig dum hela tiden... Det blir bara fel. Funkar iallafall bra mellan mig och V. Vi förstår varandra. När maken blir arg/irriterad på honom gråter jag inombords för jag förstår hur han tänker.
Berättade för mamma om mig och hon sa att det inte var en nyhet för henne. Vi är överens om att pappa är en solklar Aspergare. Det märks ännu tydligare nu när han gått i pension. Han har fullt upp att ersätta sina fasta rutiner och sin pedantiska ådra hemma. Han håller på att driva mamma till vansinne. Men det är ingen idé att ta upp detta med honom...
Jag tänker mycket tillbaka på mitt liv. Hur det varit. Allt som jag inte förstått. Och så tänker jag på framtiden. Försöker att inte oroa mig. Går in i arbetslöshet efter föräldraledigheten. Har inte fk bakom mig. Ingen utlovad arbetsträning. Tänker INTE bli sjukskriven igen.
Nä, nu ska jag tänka en dag i taget. Och fortsätta se allt det positiva. Jag ÄR en bra mamma. Jag kan mycket. Sköter vardagssysslorna här hemma. Förra veckan storhandlade jag och lagade maten hela veckan. Det är stort för att vara jag. Stolt över mig själv :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar