Så kom då ett mail från J där det stod att han hade fått med ett fel i mailadressen :) Precis som jag trodde. Så nu har jag rätt adress. Han ville bara skriva för att berätta att det inte var meningen att det skulle bli så. Räddade hela min helg. Nästa gång han hör av sig är jag hemma igen. Målet var att jag skulle vara redo för utskrivning idag, men så var det inte. Jag vill ju inte vara här längre. Klart att jag vill tillbaka till verkligheten. Jag vet att jag inte klarar den utan hjälp och att jag måste släppa på alla måsten. Jag måste acceptera att silverfiskarna fortfarande är kvar. Inte stressa över dem. Inte ha fobi för dem. Läkaren kommer på tisdag. Hur blir det sen? Lithium? Mer ect? Eller hemfärd? Maken säger att jag kan få avlastning. Att både hans och mina föräldrar kan hjälpa i början. Men det är just det. Jag tror inte det här handlar om bara början... Det är jag, tre barn och en hund som ska fixa vardagen. Med allt vad det innebär. Nåja, i december har han gått klart sin utbildning. Sen får han banne mig vara hemma mer igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar