Nytt år, nya möjligheter. Eller?

Nu är det oundvikligt. 2013 är här och S ska börja dagis i april. Vad händer med mig då? Får jag stöd nånstans ifrån? I mars är det fyra år sedan jag fick min diagnos och det är samtidigt fyra år sedan jag senast jobbade. Jag kom på en "milstolpe" för detta året. I augusti är det tio år sedan jag blev sjukskriven och försäkringskassan gjorde intåg i mitt liv. Tio år... Jag har inte fått ordning på arbetslivet på tio år! Jag har sån lust att klampa in på fk och skrika SLÄPP TAGET OM MIG NU! FATTAR NI INTE ATT JAG ALDRIG KOMMER ATT FUNKA UTE I ARBETSLIVET! LÅT MIG VARA!!!!

Jaja, bara bita ihop och acceptera det som kommer... Oundvikligt nu år 2013. Shit, vart tog tiden vägen?! Det var ju precis 2011 och S var en liten bebis...

I just called...

"Har du några frågor eller funderingar? Nä, fk är det sista jag vill tänka på just nu.

"Du måste meddela fk om du åker utomlands över julen" Eeeh, finns inte på kartan för mig just nu. Har fullt upp med (vardags)livet.

Försöker ta en dag i taget. Och det förstör du genom att ringa. Ajajaj, den där blåslampan bränner i baken.

"Och så tar du kontakt med mig när du ska börja arbetsträna igen". Inte när du är redo, orkar utan ska... Allvarligt, med min fk samt arbetslivs historia, vem skulle anställa mig. Och nästa arbetsträning MÅSTE lyckas. Vet inte om jag ska tillbaka till samma. Känner mig sårbar. Kanske blir det ett nytt ställe där jag "bara har gått in i väggen".

Vänta nu, hur var det? Just det, en dag i taget var det...