Ner och så upp, och så raksträcka ett tag

Det pendlar verkligen. Emellanåt känns allt kanonbra. Sen dippar det och jag har lust att bara skrika rakt ut. Vill inte belasta svärföräldrarna för mycket. De har nog med att vara barnvakt då jag måste på möten och grejer. Träningen har helt stannat av. Har helt enkelt ingen energi att åka och träna. Speciellt inte på helgerna då jag har en chans att vila. Ogillar att vara så begränsad med hur mycket jag orkar. Har t ex inte orkat iväg till kyrkans barnaktivitet på fredagförmiddagarna en enda gång sen det startade efter sommaruppehållet. Blir inget imorgon heller då jag måste vila inför helgen då S ettårsdag ska firas på lördag. Trist att inte orka allt jag egentligen vill, men jag vet att jag inte är ensam om detta. Ångesten försöker komma krypande, men jag står emot. Har ringt om tid för psykologsamtal, men de är inte överdrivet snabba på att ringa tillbaka... Och jag orkar inte ringa och tjata. Jag försöker tänka en dag i taget. Tänker på att jag klarat mig ensam på vardagarna i snart sju veckor och då känner jag mig lite stolt över mig själv. Men sen tänker jag på hur länge till det ska vara så här. Inte bara till jul (vilket också känns långt) utan till jul nästa år... Då får jag lite panik, blir trött och känner för att gråta en skvätt. Jag vill skrika "Jag vill inte". Men sen hör jag en röst i mitt huvud säga "Än sen då. Du MÅSTE". Då biter jag ihop och kämpar vidare. För rösten har ju rätt. Jag har inget annat val än att orka fortsätta. Eller så ler S mot mig och då känner jag hur jag fylls av styrka. Samma sak om N eller V säger något roligt. Det ger mig styrka att orka ta nästa steg. Och när barnen är nattade får jag egentid och en chans att bara vara jag. Ta en bit choklad och se nåt roligt program på tv :-)