Ibland får jag den där känslan. Känslan av att inte passa in. Inte duga. Vad har jag gjort med mitt liv. Vad har jag åstadkommit. Det bästa jag åstadkommit är mina tre barn. Jag är viktig för dem just nu. Men det kommer att ändras en dag. Vad har jag åstadkommit mer? Ingenting känns det som. Jag försöker känna mig lika mycket värd som andra. Jag kämpar för att ta mig framåt. Det känns som att jag tar ett steg framåt och trycks direkt två steg tillbaka av alla måsten. Den där känslan... "Jag är bra som jag är" "Jag räknas" försöker hjärnan intala sig. Lättare sagt än gjort... Allt funkar väl på rätt sätt. Nån dag... Då kanske den där känslan drar sin kos.
