Ner och så upp, och så raksträcka ett tag

Det pendlar verkligen. Emellanåt känns allt kanonbra. Sen dippar det och jag har lust att bara skrika rakt ut. Vill inte belasta svärföräldrarna för mycket. De har nog med att vara barnvakt då jag måste på möten och grejer. Träningen har helt stannat av. Har helt enkelt ingen energi att åka och träna. Speciellt inte på helgerna då jag har en chans att vila. Ogillar att vara så begränsad med hur mycket jag orkar. Har t ex inte orkat iväg till kyrkans barnaktivitet på fredagförmiddagarna en enda gång sen det startade efter sommaruppehållet. Blir inget imorgon heller då jag måste vila inför helgen då S ettårsdag ska firas på lördag. Trist att inte orka allt jag egentligen vill, men jag vet att jag inte är ensam om detta. Ångesten försöker komma krypande, men jag står emot. Har ringt om tid för psykologsamtal, men de är inte överdrivet snabba på att ringa tillbaka... Och jag orkar inte ringa och tjata. Jag försöker tänka en dag i taget. Tänker på att jag klarat mig ensam på vardagarna i snart sju veckor och då känner jag mig lite stolt över mig själv. Men sen tänker jag på hur länge till det ska vara så här. Inte bara till jul (vilket också känns långt) utan till jul nästa år... Då får jag lite panik, blir trött och känner för att gråta en skvätt. Jag vill skrika "Jag vill inte". Men sen hör jag en röst i mitt huvud säga "Än sen då. Du MÅSTE". Då biter jag ihop och kämpar vidare. För rösten har ju rätt. Jag har inget annat val än att orka fortsätta. Eller så ler S mot mig och då känner jag hur jag fylls av styrka. Samma sak om N eller V säger något roligt. Det ger mig styrka att orka ta nästa steg. Och när barnen är nattade får jag egentid och en chans att bara vara jag. Ta en bit choklad och se nåt roligt program på tv :-)

Nya tankar

Denna helg har jag börjat tänka i nya banor. Banor som säkert kan underlätta. Det jag kommer fram till är "Varför har jag inte tänkt så här tidigare?". Jag fick hjälp med min ögonöppnare och det är jag tacksam för :-) Nu tar jag nya tag. Idag vilar jag, men imorgon kör vi igen :-) Hunden är hemma efter besöket hos svärföräldrarna då jag varit sjuk denna vecka. Ska sluta känna mig nedstämd för att jag inte är lika aktiv med honom längre. Jag ska istället se att han är nöjd med sitt familjehundsliv :-) Och tänka att jag gör mitt bästa samt att det duger. Han älskar mig ändå <3 Ögonöppnare är bra. Nu kan det bara bli bättre :-)

Orkar nog inte ens bli upprörd längre

Saker ändras, planer ändras. Det är bara att gilla läget. Hade velat ha egentid nu i helgen. Inte om en hel månad. Hade verkligen behövt det nu. Men jag börjar bli van. Orkar inte ens bli upprörd. Orkar inte vara den där halvvilda hästen som sparkar bakut. Det här är min nya vardag. Deal with it. Ingen ide att tjura ihop. Bortkastat att bete sig som en småunge. Det är ingen som kommer dyka upp från ingenstans och säga "Du slipper. Från och med nu ska allt flyta på smidigt för dig". För ingen har väl ett sånt liv? Allt kan inte bara flyta på. Det fattar t o m jag. Jag orkar med min nya vardag. Det är en stor triumf. Även om vissa dagar känns jättejobbiga. Tack och lov har jag barn som får mig att le. Har en liten snart ettårig dotter som klättrar upp i min famn när jag sitter på golvet och som trycker sitt huvud mot mitt <3 Då känner jag villkorslös kärlek. Ett barns kärlek är det mest äkta som finns. Mina pojkar har inga problem att visa känslor. Tack och lov verkar inte S ha det heller. N gör mig så innerligt glad när han säger att jag är fin <3. Tänker njuta så länge han fortsätter att säga så. Jag känner mig inte alltid fin. Speciellt inombords. Men det raderar sonens ord på en gång. V gör mig så stolt och glad när jag ser hur duktig och ansvarstagande han är. Jag ser en ljus framtid för honom. Han kommer att kunna göra allt han vill. Han är en så otroligt klok pojke <3 Jag har en man som försöker så långt det går förstå mig och som stannar kvar hos mig. Som alltid ställer upp. Och som orkar älska sargade mig <3 Så vad har jag för anledning att bli upprörd egentligen? Jag har en familj och vänner som älskar mig som jag är :-) Ja för hur hissnande det än känns så finns det många människor som älskar mig. Tänka sig, lilla anspråkslösa mig :-) Det gör mig glad och får mig att orka vidare<3

Lite nedstämd

Just nu känns det som att det är den ena grejen efter den andra. Jag kämpar med att vara positiv. Har märkt nu senaste veckan att jag varit fumlig. T ex har jag tappat taget om ratten när jag svängt. Igår skruvade jag på S nya lära gå vagn och märkte att jag inte hade någon kraft i händerna. Fick ont och det har inte släppt. Jag har idag ont i händer, armar och nacke. Fortsätter det måste jag kolla upp det. Tror tyvärr att det är stressrelaterat... Känns som att min kropp håller på att lägga av. Efter bara tre veckor. Känns lite svårt att vara positiv...