Ångest i bröstet. Jag vill ha en normal vardag nu. Inte vara själv så här mycket. Bara två veckor till. Sen är vi en hel familj igen i tre veckor. Sen ska det bli bättre lovar han, tror han. Jag tror inget förrän jag ser det. Och så lyckas jag trampa i klaveret igen. Dagen innan han kommer hem. Skit också. Ibland bara ogillar jag mig själv :-( Jag ska bränna upp det där förbannade klaveret >:(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar