Jag är 37, inte 7!

Jag är född 1976 och är just nu 37. Jag är vuxen. Trots att jag är bipolär måste jag iallafall ibland få känna det jag vill samt göra det jag vill. Utan att det direkt måste vara en fixering. Kan jag inte bara få känna att jag är normal. Att jag ska kunna säga vad jag känner och tänker utan att få höra att det bara är en fixering. Om det är något som jag själv känner är normalt. Vem är du då att bestämma åt mig. Och få mig att känna mig som ett barn. Som en liten sjuåring som får höra att det minsann inte är bra gjort. Du gör mig ledsen. Och sårar mig. Ska vi byta roller? Så får du stå där som en 40-årig som behandlas som ett litet barn. Just nu är jag förvirrad. Vad är det okej att känna och vad är bara fixering... Kan jag inte bara få må bra. Känna att jag är glad och trivs med mig själv. Sluta behandla mig som ett barn! Hellre då som den bipolära människa jag är. Det är mer värdigt. Tack på förhand. /Jag. Vuxen kvinna. Inte ett barn

Saknad

Jag har haft en vän via internet sen innan jag gick med i facebook för sju år sedan. Vi sågs för första gången förra månaden. Jag flög till Finland och hälsade på några dagar. Var med på hennes bröllop <3. Det kändes som att vi känt varandra i evigheter. Hon är den som jag berättar allt för. När jag var där hade jag ingen att berätta allt om min resa för :D Värst med att ha kramat henne irl samt hört hennes röst irl, hennes speciella sätt att tala är att jag saknar henne jättemycket :( Och hennes fina helmysiga hund <3

Saknad är jobbig. Jag saknar mina vänner som jag inte ser så ofta. Förra veckan när jag var i Stockholm över dagen på Kung över livets gala hann jag träffa en god vän en kort stund. Gudmor till våran dotter. Henne saknar jag också <3 Önskar vi kunde ses oftare.

Mina vänner bor alla en bit ifrån. Utspridda i hela Sverige samt även i andra länder. Jag har en vän från kyrkan som bara bor några gator från oss. Hon känner mig väl. Vet allt om min sjukdom osv. Henne ska jag träffa imorgon. Hon har en två månader gammal bebis <3 Nä, jag ska inte få bebisfeber ;) :D

Vare sig vännerna bor nära eller långt ifrån eller om man inte ens har träffat dem irl så är de lika viktiga för mig. Dem finns där när det stormar. Dem gläds med mig. Skrattar och gråter. Är arga med mig. Precis som jag gör med dem. Internet har gett mig många goda vänner. Vissa av dem har jag hunnit träffa. Dem andra hoppas jag på att få träffa snart.

Jag är tacksam för mina vänner <3

Här är en av min allra allra bästa vän R. Vi har varit ett team i tio år nu. Han är den bäst. Min fina gammelgubbe <3