Men hallå!!!

Och varför har blogger helt plötsligt slutat göra avsnittsindelningarna i mina inlägg?! :-/

Mamma

Jag älskar dig, men jag förstår dig inte. När jag tänker tillbaka på min barndom minns jag en helt annan person. Varför är du så negativ? Varför hittar du fel på alla? Kritiserar och gör dig rolig över andra. Jag vet att det inte egentligen är du. Det är så tråkigt att se dig. Du gör allt så onödigt jobbigt och svårt. Jag minns en mamma som var social och glad. Önskar vi fick tillbaka henne. Jag älskar dig mamma, men vill inte bli som du...

Det här med att vara jag

Jag har varit krasslig några dagar och har mest legat och vilat. Då har jag haft tid att tänka. Inte alltid så bra när det gäller mig, men det är skillnad på att tänka och grubbla. Jag tror att jag mestadels har tänkt och inte grubblat :-) Jag inser nu efter 35 år med mig själv att jag är en komplicerad person och att jag alltid varit det. Jag är inte som andra, men det är väl bara bra ;-) Alla är vi ju individer. Jag har tänkt en hel del på sistone på det här med Asperger. Jag har helt klart drag av det. I vissa fall mer än sonen. T ex är jag otroligt ljudkänslig. Han påverkas inte alls. Jag är även ljuskänslig. Har alltid trivts bäst i halvmörker och i skuggan på somrarna. Vissa saker måste vara på mitt sätt annars blir det helt fel. Och så tänker jag annorlunda. Ibland är det frustrerande när maken inte förstår. Och ibland är det frustrerande att jag inte förstår allt. Eller iallafall inte lika mycket som de flesta gör. Och så det här jobbiga med beröringskänslighet... Det har inte sonen alls. Han tål mycket smärta och har inga problem med närhet. Han är nästan tvärtom där. Jag tål noll smärta. Bara man petar på mig gör det ont. Maken har aldrig förstått detta, men det är nog svårt att göra det när man själv har en otroligt hög smärttröskel. Jag har så himla svårt med närhet och har alltid haft det. Har försökt förändra mig på den punkten massor av gånger, men inte lyckats. Börjar inse att det är så jag är. Även om jag önskar att jag var annorlunda... Jag är även luktkänslig. Detta i kombination med min bipolaritet som kan ge lukthallucinationer. Jag tycker nåt luktar, men ingen annan känner det. Hatar t ex att känna röklukt. Då startar oron att det kanske brinner. Oftast är det en röklukt som min hjärna framkallar. Det är jobbigt att känna alla lukter så starkt. Maken tycker jag överdriver, men det är väl svårt att förstå hur annorlunda någon annan kan uppleva saker. En sak som jag tänkt mycket på, efter att jag sett filmen "I rymden finns inga känslor", är det här med att tolka ansiktsuttryck. Jag är usel på det. Frågar ofta maken om han är på dåligt humör för jag tycker att han ser sur/arg/irriterad ut. Och jag har även svårt att tolka tonläget i röster. En trött röst som säger något till mig kan i mina ögon låta irriterad och så snedtänder jag. Det är hopplöst... Jag har svårt med ögonkontakt. Tittar helst vid sidan om eller flackar med blicken. Hmmm, är nog därför som jag inte brytt mig om att hundarna inte haft 100 % ögonkontakt vid lydnadsträningen. Inte ens min man som jag levt med i över 16 år kan jag se i ögonen nån längre stund. Jag börjar nu efter alla år inse att jag nog alltid kommer att vara så här. Och att jag nog alltid varit så här. Redan som barn. T ex i skolan när man skulle stå framför klassen och ha muntlig redovisning. Jag tittade knappt upp. Gillade att visa upp bilder eller på overhead för då behövde jag inte titta på mina klasskamrater. Det var en plåga i alla år med dessa redovisningar... Jag satt inte i en tunna som killen i filmen, men jag har alltid gärna varit själv. Suttit mycket ensam på mitt rum som barn/tonåring. Har aldrig haft långtråkigt utan har alltid kunnat sysselsätta mig själv. Jag trivs nästan för bra ensam så jag måste passa mig. Får inte isolera mig för mycket. Men samtidigt inser jag att det är en del av mig. Jag blir aldrig en latte mamma som träffar andra mammor stup i ett. Känner aldrig 100 % att jag passar in. T ex när de börjar prata om senaste solsemestern, då svävar mina tankar iväg. När de pratar om hur härligt det ska bli att åka utomlands ser jag köa på flygplatsen, jobbig flygresa, okänd plats, jobbigt att hitta med karta, för varmt ute, mycket människor, jobbigt att gå osv framför mig. Jag är inte typen som lapar sol. Jag är helst i skuggan. Jag är inte heller personen som badar i havet i timmar. Jag gör hellre kortare resor i Sverige eller grannländerna. Som i somras var några dagar i Oslo lagom för mig. Och så det här med att prata högt för mig själv, att tänka högt. Det förösker jag verkligen jobba bort. Vet att det alltid varit så. Opraktiskt vid prov i skolan kan jag säga ;-) Jag minns att jag som barn pratade med llåtsasvänner. Jag kunde t o m se dem. Vet ju nu att det var hallucinationer. Jag låtsades ofta att jag var programledare och pratade med publiken. T ex när jag lagade mat, så låtsades jag att det var ett matlagningsprogram. Det kan jag fortfarande göra :-) Det är så ofta jag tyvärr känner att jag inte passar in. Nu är jag ju så medveten om allt som är med mig och har lärt mig mycket så jag vet vad det beror på. Men det känns trist att alltid ha fått kämpa utan att veta vad som varit fel. Jag visade en en blyg tystlåten fasad utåt. Det var hemma med mamma som utbrotten kom. Då gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag har aldrig fått arbetslivet att fungera 100 %. Jag vet inte i dagsläget vad jag ens är kapabel att jobba med. Orkar inte ens tänka på nästa år... Samtidigt vill jag inte tro att jag jobbat klart... Men jag måste lyckas kombinera jobb med familjelivet. Allt måste fungera. Saker får inte stå och falla för att det blir för mycket. Nåja, jag ska vara hemma med dottern minst till mars så det är inget jag ska tänka på än. Jag har många mönster som ställer till det för mig som jag försöker bryta. T ex bara go with the flow när vi är någonstans utan att hela tiden kolla i programmet vad som händer härnäst och definitivt inte försöka hitta till olika aktiviteter. Jag frågar maken och sen går jag ändå den väg jag själv tror är rätt, men som självklart är åt skogen fel. Jag försöker lära mig att koppla av och bara hänga med. Annars stressar jag bara upp mig. Jag är och förblir en komplicerad person. I dagsläget har jag nog näst intill helt accepterat den jag är. Jag har nog förlikat mig med tanken att jag är bipolär. Kommer inte ifrån det. Det går inte att önsketänka bort det. Jag vet vad jag har för svagheter och styrkor. Jag börjar få koll på vad som är typen och vad som är Legend. Det är en tröst att veta att jag kan vara normal. Att jag kan göra saker bra. Att inte allt är sjukt i mig. Jag är i nuläget hyfsat stabil, men stress kan rubba balansen, så jag försöker undvika det. För det sista jag vill är ner i en depression...