Orkar nog inte ens bli upprörd längre

Saker ändras, planer ändras. Det är bara att gilla läget. Hade velat ha egentid nu i helgen. Inte om en hel månad. Hade verkligen behövt det nu. Men jag börjar bli van. Orkar inte ens bli upprörd. Orkar inte vara den där halvvilda hästen som sparkar bakut. Det här är min nya vardag. Deal with it. Ingen ide att tjura ihop. Bortkastat att bete sig som en småunge. Det är ingen som kommer dyka upp från ingenstans och säga "Du slipper. Från och med nu ska allt flyta på smidigt för dig". För ingen har väl ett sånt liv? Allt kan inte bara flyta på. Det fattar t o m jag. Jag orkar med min nya vardag. Det är en stor triumf. Även om vissa dagar känns jättejobbiga. Tack och lov har jag barn som får mig att le. Har en liten snart ettårig dotter som klättrar upp i min famn när jag sitter på golvet och som trycker sitt huvud mot mitt <3 Då känner jag villkorslös kärlek. Ett barns kärlek är det mest äkta som finns. Mina pojkar har inga problem att visa känslor. Tack och lov verkar inte S ha det heller. N gör mig så innerligt glad när han säger att jag är fin <3. Tänker njuta så länge han fortsätter att säga så. Jag känner mig inte alltid fin. Speciellt inombords. Men det raderar sonens ord på en gång. V gör mig så stolt och glad när jag ser hur duktig och ansvarstagande han är. Jag ser en ljus framtid för honom. Han kommer att kunna göra allt han vill. Han är en så otroligt klok pojke <3 Jag har en man som försöker så långt det går förstå mig och som stannar kvar hos mig. Som alltid ställer upp. Och som orkar älska sargade mig <3 Så vad har jag för anledning att bli upprörd egentligen? Jag har en familj och vänner som älskar mig som jag är :-) Ja för hur hissnande det än känns så finns det många människor som älskar mig. Tänka sig, lilla anspråkslösa mig :-) Det gör mig glad och får mig att orka vidare<3