På egen önskan sen i tisdags. Då brast allt. Då insåg jag att det här går inte. Knappt sovit nåt på två veckor. Deppig och arg om vartannat. Inte där 100 %. Orkar inget. Inte umgås med barnen. Räknar bara ner timmarna tills de går och lägger sig. Svärmor körde mig hit. Det var lång väntan. Jag pratade om dittan och dattan med svärmor. Sen tyckte vi att det var bäst om hon åkte hem till S och svärfar. När hon gått däckade jag direkt. Sov i väntrummet och sov sen i nästa väntrum. Träffade läkare. "Vill du stanna? "Ja. Att åka hem är ingen lösning" Väntrum igen. Ringde hem. Väntrum och sova igen. Sen in på avdelningen. Sova direkt. Sov bort hela dagen. Kändes jättekonstigt när de kom in med mina grejer, gick igenom dem och jag fick bara behålla kläder och hygienartiklar. Allt som kan vara en fara tog dem. Mobilladdare (de laddar på kontoret), skor pga skosnören, mössa med knytband. Ryggsäck pga remmar. Handväska pga axelrem. Halsduk. Osv. Första dygnet tillsyn var 15:de minut. Idag fick jag mobilladdaren. Inte tillsyn så ofta. Inatt tittade de nog in 3-4 gånger.
Maken var och hälsade på. Han avbröt sin utbildning till nästa torsdag. Senare idag kommer han med barnen. Saknar dem... Blir nog kvar här i fyra veckor. Overkligt, sjukt, skrämmande, deprimerande men... min verklighet just nu...
Min granne just nu. Jag är på avd F. F som i Fxxxxxn! Låsta dörrar. Släpp ut mig! Jag har ångrat mig!.Jag är frisk! Typ 2 är borta!
1 kommentar:
Så starkt av dej att du insåg att du behövde hjälp och att du faktiskt åkte iväg å bad om hjälp också. <3<3<3 Tänker på dej!
Skicka en kommentar