Väntar på avskedet

Jag tycker att det är jobbigt att säga hejdå till honom. Löjligt, det är ju bara några dagar. Fast är väl positivt att man fortfarande känner så efter 17 år tillsammans.

Men denna helgen... Det har varit påfrestande. Han har varit så irriterad. Det har varit nåt hela tiden. Den nya datorn som varit på lagning kom igår. Den blev han sittande med i princip hela dagen. Jag hatar krångliga skit Windows 8. Bara strul. Det gick inte att nämna att det blev mycket dator. Jag som förlorat sömn i flera nätter plus fick det där månatliga eländet har varit lugnare i helgen.

Så har det varit i helgen. Så nu när han åkt kan jag pusta ut. Han kommer inte vara hemma nästa helg. Just nu känns det skönt... Jag har haft tre barn hemma hela dagarna sen i onsdags varav två varit magsjuka. Det var mindre jobbigt än denna helg. Suck...

Ofrivillig kontakt med det förflutna

Du vet, när man släppt något. Eller någon. Lagt det bakom sig. Tagit avstånd. Sagt tack och hej. Vilken lättnad. Du glömmer det. Låser in det i källaren och smälter ner nyckeln. Och så en dag bryter sig nån in i den där källaren. Och över två år senare lyssnar du av dina meddelanden på mobilen och där finns ett från ditt förflutna. En ofrivilligt upplevelse. Allt kommer upp till ytan igen och du vill bara skrika Aaaaaah! Just det där hände mig idag. Skiiiit också!

Medicin mot biverkning av medicin. Va?!

Japp. Fick medicin mot skakningarna som är biverkning av min medicin. Nu har den nya medicinen slagit ut mig totalt. Jag blir ensam med barnen om sex timmar. Måste vara okej imorgon bitti för att kunna lämna på dagis. Får ju inte köra bil så det är buss som gäller. Har redan avbokat tiden för vaccination av hunden. Så less just nu. Skiter i att ta den nya medicinen ikväll. Det här går inte. Finns det nåt positivt då? Jag skakar mindre. Jippii. Och nu då? Blir det medicin mot medicinen som jag tar för att få bort biverkningarna av min medicin. Vänta lite. Nu blev jag lite yr av allt detta. Yrsel är förresten också en biverkning... Yay liksom.

Ett steg framåt och lite vemod

S är snart färdiginskolad på dagis. Hon stortrivs och bryr sig inte alls om mig. Redan första dagen rusade hon in direkt. Hon är redo. Det syns tydligt. Hon behöver det här. Det känns vemodigt. Våran tid hemma är slut. Min lilla flicka börjar bli stor. Jag är också redo.

Största vemodet och det som gör ont är att se vilket underbart arbete personalen på avdelningen gör. Hur duktiga dem är med barnen. För jag har varit en av dem... Nu när jag är där känner jag hela tiden att jag aldrig skulle klara det. Mitt arbete som förskollärare är över. Det gör självklart ont :(

Annars är jag positiv. Ser ljust på framtiden. Sjukskriven just nu. Ska lägga fokus på det och gå framåt en dag i taget.

M