Då står jag här. Tog ett steg framåt för sex veckor sedan. Alla är glada för min skull. Men det känns som sist... Det står still och jag är på väg att börja rulla bakåt igen. Jag kämpar emot. Slåss mot ångest, oro, stress och allt annat negativt. Dem satte stor press på mig fast dem lovade att det inte skulle bli så. Jag började få lite förtroende för dem, men den försvann snabbt. Dem kommer aldrig att förstå. Aldrig. Kan dem inte bara släppa taget... Jag orkar inte misslyckas fler gånger.
I helgen är det dubbelkalas. Jag ska göra en smörgåstårta. Vi ska ha roligt. Mina föräldrar stannar hela helgen. Jag ska hålla masken. Le och vara glad. För barnens, makens, föräldrarnas och svärföräldrarnas skull. Sen på måndag. Då kraschar jag. Ringer det där jobbiga samtalet. Det gick inte den här gången heller...
I en dagdröm ser jag mig själv gå fram till kassan i ett helvitt rum. "Vad önskas? frågar mannen bakom disken och ler mot mig. "En frisk hjärna och ett fast heltidsjobb som förskollärare med bra lön" svarar jag. Mannen tar upp en stämpel och lyfter den ovanför huvudet. Sen sänker han armen och slår stämpeln mot ett vitt papper. Det ekar i rummet när stämpeln träffar pappret. Jag tjuvkikar på vad det står på pappret. BEVILJAT. Mannen ler mot mig och säger "Nu är det klart".
Verkligheten är mer ett svart rum med en sur kvinna vid disken. "Jaha. Vad vill du då? säger kvinnan och blänger på mig. "Jag skulle vilja ha möjlighet att söka sjukersättning". Kvinnan tar av sig glasögonen och synar mig uppifrån och ner. "Du är ung och kan jobba. Det finns medicin för sånt där. Bara att bita ihop. Finns dem som har det värre. Ut och sök jobb bara".
I nuläget känns jobb minst aktuellt. Jag vet att sluta jobba ger mycket mindre pengar. Inser att jag aldrig kommer att tjäna så bra som jag gjorde förut. Välmåendet är viktigast. Jag skulle vara beredd att ta den ekonomiska smällen. Bara de släppte mig. Lämnade mig ifred... Jag är så trött på dem och deras krav. Att de är så naiva. Bara så jättetrött...
