Häromdagen när jag läste en bok om Asperger tillsammans med V och det stod att det är ärftligt frågade V om jag eller maken har det. Jag hade frågat Vs resursperson om jag skulle berätta för V om mig själv och det tyckte hon att jag skulle. När jag sa till maken att jag ska berätta för V om mig sa han "Jag trodde du skulle berätta det för honom redan när vi berättade att han har Asperger". Så jag berättade för V. Han verkade lättad över att veta var han fått det ifrån samt att han inte är ensam. Vi jämförde oss med det som stod i boken. T ex tycker vi båda att det är obehagligt att se andra i ögonen. Igår var vi och berättade för Vs klass. Maken pratade mest. Jag klarade inte att ta ögonkontakt med barnen.Vs klasskompisar tog det bra och ställde frågor. V verkade nöjd.
Pusselbitarna faller på plats alltmer nu när jag erkänt för mig själv att jag har Asperger. Det förklarar mycket. Nu vet jag vad det där med att känna att jag saknar en vuxengen betyder. Att jag alltid känt mig utanför. Inte förstår allt. Ska lära mig att acceptera mig själv som jag är. Jag kan visa V att man kan få det man vill ha i livet. T ex en familj.
2 kommentarer:
Hihi sakna en vuxengen! Det var ett toppenuttryck. Jag är 36år o känner mig heller inte vuxen.
Tack för inspiration! Jag tog kraft o mod ur ditt förra inlägg o pratade med min son (som går i 2an) idag om att det jag har som gör mig annorlunda heter Asperger o att det är därför jag så lätt blir trött, har svårt att planera och passa tider etc och att det är därför vi får städhjälp/boendestöd. Att det även är bra ibland för att man tänker snabbt o logiskt. Jag blandade inte in honom i resonemanget än, tyckte att han kan få smälta det här först.
Hej. Vad roligt att mitt inlägg kunde hjälpa till. Kul att träffa på en annan vuxen som saknar vuxengenen ;-) All lycka till dig och din familj.
Skicka en kommentar