Något har hänt i hans huvud. Han är inte sig själv längre. Det är inte längre samma hund. Han har blivit gammal. Nu syns det tydligt. Han har börjat bli senil. Den där gnistan han haft i ögonen är borta. Han är inte längre där. Han gör så många konstiga saker. Är borta. Någon helt annanstans. Han hör väldigt dåligt. Får inte längre vara lös. Han stressar hemma när hela familjen är samlad. Kommer inte till ro. Dricker och dricker vatten. Fastnar i mönster. Detta är inte längre min R. Den R jag känt i nästan tolv år är borta. Min R gick ut i alla väder. Han tvärstannade inte och vägrade gå. Här är ett exempel. En kväll gick han bort till min bils parkeringsplats istället för att vika av hemåt. Han har aldrig velat gå dit. Han har alltid avskytt att åka bil. Den kvällen gick han dit och ställde sig i den tomma rutan. Sen stod han bara där helt okontaktbar. Det var kusligt att se. Här är bilden som jag tog på honom. Efter en stund reagerade han och vi gick hem. Det här var inte första gången som det hände. Gången innan stod makens bil där och han ställde sig vid bakluckan. Och bara stod där. Hunden som avskytt att ens gå i närheten av bilen. Något har hänt i hans huvud. R är stundtals inte längre där. Jag har möjligheten att välja. Låta honom gå med flaggan i topp. Som min R och som den bästa vän jag mötte första gången april 2004 <3 Han blir 12 om tre månader. Han har haft ett bra liv. Inget har fattats honom. Han har haft en familj som älskat honom. Han är oersättlig. Ingen hund i världen kan mäta sig med honom. Ingen kan ta över. Det slutar med R. Han blir den sista hund som jag haft. Det finns inget annat än det. Hunderiet slutar den dag som R somnar in.
