Förstå mig!!!

Maken känner att han saknar vuxenkontakt här hemma. Att han är den enda vuxna här. Kul. 35 år och räknas inte som vuxen :-( Vill bara att han ska förstå mig. Förstå att jag tänker annorlunda. Han gör ju det med V. Orkar inte känna mig dum hela tiden... Det blir bara fel. Funkar iallafall bra mellan mig och V. Vi förstår varandra. När maken blir arg/irriterad på honom gråter jag inombords för jag förstår hur han tänker.

Berättade för mamma om mig och hon sa att det inte var en nyhet för henne. Vi är överens om att pappa är en solklar Aspergare. Det märks ännu tydligare nu när han gått i pension. Han har fullt upp att ersätta sina fasta rutiner och sin pedantiska ådra hemma. Han håller på att driva mamma till vansinne. Men det är ingen idé att ta upp detta med honom...

Jag tänker mycket tillbaka på mitt liv. Hur det varit. Allt som jag inte förstått. Och så tänker jag på framtiden. Försöker att inte oroa mig. Går in i arbetslöshet efter föräldraledigheten. Har inte fk bakom mig. Ingen utlovad arbetsträning. Tänker INTE bli sjukskriven igen.

Nä, nu ska jag tänka en dag i taget. Och fortsätta se allt det positiva. Jag ÄR en bra mamma. Jag kan mycket. Sköter vardagssysslorna här hemma. Förra veckan storhandlade jag och lagade maten hela veckan. Det är stort för att vara jag. Stolt över mig själv :-)

Berg -och dalbana

Det är en perfekt beskrivning av mig just nu. Upp och ner om vartannat. Huvudet uppåt och huvudet nedåt. Svängar hit och dit. Ena stunden är allt bra. Nästa har jag sagt något fel. Hopplösa Legend... Jag lär mig aldrig av mina misstag.

Jag har iallafall varit en bra mamma idag. En bra hustru blir jag nog aldrig...

Min önskan

Jag önskar att jag var tre saker:

1) En person som hade lättare för att visa känslor

2) En person som orkade engagera sig mer

3) En person som inte hade så svårt för att förstå

Det där med känslor och närhet är jobbigt. Har alltid varit det. Jag kan tycka att det är jobbigt när N för jämnan ska pussa mig på kinderna. Jag blir irriterad när någon sitter för nära och inte sitter still. Eller när någon råkar putta till mig. Jag skulle bara vilja vara en kramig person som kan uttrycka känslor.

Jag vill orka engagera mig mer i allt. Inte dra mig undan och vara själv utan umgås med andra. Det är skrämmande hur lätt jag har för att vara själv. Just nu lägger jag mitt engagemang i S på dagarna. Sitter med henne i famnen och försöker lära mig att behöva mera närhet. S behöver vara nära mig. Jag behöver vara nära henne.

Det är så mycket jag inte förstår. Jag känner mig inte hel. Jag är halvfärdig och lär väl förbli det. Men jag önskar att jag kunde ge mig in i djupare diskussioner. Sånt som vuxna pratar om. När jag läser för V frågar jag om han vet vad olika ord och uttryck betyder. Om han inte vet förklarar jag på ett enkelt sätt. Sådär som jag önskar man hade förklarat för mig som barn. Om jag hade frågat istället för att låtsas att jag visste... Jag vill att V blir så modig att han frågar när han inte förstår.

Jag kan bara önska mig dessa tre saker. Men vad jag kan göra är att bli bättre på dem, för det är ett mål som jag kan nå. För önska sig dem av tomten funkar inte ;-)

Goda nyheter

I måndags fick svärmor veta att de fått bort allt när de opererade bort hennes bröst. Det blir några strålbehandlingar för säkerhets skull. Så skönt. En stor lättnad för oss. Nu pustar vi ut och gläds åt de goda nyheterna.

Silent treatment

Inte ett ljud sa han igår... Silent treatment kunde jag köra i flera dagar för många många år sen, men jag jobbade bort det. Trodde vi hade skippat allt sånt... Han åkte och jobbade imorse. Kommer hem imorgon fm. Får väl se om han tinat tills dess. Tankarna nu är att om nåt skulle hända någon av oss nu så skulle vi vara osams. Man skulle inte kunna säga förlåt och reda ut vad det nu är jag sagt.

Jag undrar om pojkarna märker något. De har iallafall ingenting sagt. Men barn är inte dumma. Hopplös situation det här...

Jag fattar inget...

Känslan av att någon är arg på en och man inte fattar varför. Jag sa något fel igår. Han blev arg och sa att han inte tänker prata med mig mer. Och han gjorde inte det på hela dan. Svarade inte på det jag sa. Idag har jag också behandlats som luft... Och jag fattar inget :-/ Jag kan ju inte säga förlåt (förlåt för vad?) om jag är luft. Menar han att han inte tänker prata med mig mer? Har han gett upp nu? Vad ska jag göra... Försöker febrilt komma på vad jag gjort fel. Vad jag sagt. Men det är helt tomt i huvudet... Vad gör jag då? Bara väntar och håller mig undan? Att det här ska vara så svårt :'(

Varför gör han så..

Jag önskar maken kunde sluta vara så otydlig. Vi var och åt på restaurang. På hemvägen körde jag en annan väg än E4an då det varit en olycka där. Jag sa till maken att jag gillar att variera och kör olika vägar. Då säger han: "Varför inte köra via Piteå då om man nu ska variera". Han lät helt allvarlig och log inte. Var det ett skämt? Ironi? Irriterar han sig på min bilkörning? Var det jag sa så ointressant? Varför gör han så?! Jag blir osäker och ledsen. Försöker skaka av mig det och gå vidare. Ibland säger jag till honom, men då tycker han jag är löjlig som tar åt mig. När jag tror att han skämtar är han allvarlig. Hur ska jag veta vilket när han använder kroppsspråket och rösten fel...

Vi var och storhandlade på ICA MAXI idag. Fel butik, fel tid på dagen, för lång lista. Det är fortfarande jobbigt med alla nya affärer. Det var för mycket folk. Listan kändes evighetslång. Jag ville ge upp. Men vi fixade alla varorna. Jag hatar när man går iväg och hämtar varor och den andra går vidare under tiden. Man kommer tillbaka till samma ställe och den andra personen är borta. Hatar att leta. Kan maken inte bara lära sig att stå kvar där och vänta... Har testat att säga till honom, men han tycker inte det är nåt att haka upp sig på.

Jag studerar hur maken är emot mig. Ibland förstår jag honom inte alls. Precis som V. När han försökt förklara flera gånger blir han irriterad och säger att jag vägrar lyssna. Då blir jag sur, ledsen och vill inte prata mer. Ibland känner jag mig dum. Antar att V känner likadant när han inte förstår.

V och jag tänker likadant. Idag frågade han "Mamma,hur håller mamma gaffeln" "I sin hand" svarade maken (som tydligen är mamma han med). Jag sa: "Jag håller den i höger hand och mummi (finska för mormor) i vänster hand" "Jag visste att du skulle tänka så" sa V och log :-)

Jag berättade för V häromdagen att en bra grej med Asperger är att man vet vad som är rätt och fel. "Jag kör bil precis likadant som jag fick lära mig i bilskolan för jag vet att det är rätt". V vet hur jag irriterar mig på alla bilister som slarvar. T ex de som sneddar över fel körfält när de svänger så att de nästan kör på en eller gör så att man måste backa. Jag skojar inte. Jag slarvar aldrig när jag kör bil. Jag håller t o m händerna på 2 och 10 :-) Skulle aldrig få för mig att köra med bara en hand som maken, pappa, mina bröder gör. Jag har båda händerna på ratten för då har man bäst kontroll om man skulle få punka. Så fick jag lära mig. Det stör mig jättemycket när maken håller ratten med bara en hand för det är fel. Jag håller alltid hastigheten. Håller koll åt maken när han kör ;-) V blev glad över det jag berättade. Allt som är positivt med Asperger ska han veta om :-)

Ska införa dialog med V. Dvs turas om att prata. Så att båda får prata lika mycket och lyssnar på den andra. Sa detta till maken, men klarade inte av att säga att det är jobbigt när han pratar i en evighet t ex om jobbet och jag bara ska lyssna. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Vill inte kräva mer uppoffringar av honom. Han måste ju få berätta ifred. Han hatar när man avbryter honom. Ibland känns det inte som en dialog utan en monolog.

Nä, nu har jag grubblat färdigt om detta :-)

Allt det positiva

Nu ska jag berätta om allt det positiva i vardagen :-)

S har sovit bra på nätterna sen skenan togs bort i tisdags :-) Det har bara varit en orolig natt sen dess. Maken var hemma så han gick upp med henne ;-) S har även minskat ner på kräkandet rejält. Inga kaskader sen förrförra lördagen :-) Så skönt. Kommer mest vid hicka efter hon ätit och då bara mjölk. Jag kan koppla av mer nu. Snart är S två månader och då kan vi börja umgås med andra :-) Tänk att hon är 7 veckor på torsdag. På onsdag blir det nog mätning på bvc. Ska bli kul att se hur lång hon är nu :-)

Ns toabesök funkar jättebra :-) Så skönt det med. N är en jätteduktig storebror. Pussar på S jättemycket och hjälper till att trösta henne <3

V trivs jättebra i skolan och är social. Aktiv med klasskompisarna på rasterna. Spelar fotboll, rundpingis (bord utomhus), mjukbollstennis, leker, spelar spel. Han har tagit det här med Asperger bra. Vi jämför oss med varandra. Igår lekte vi ordlek med de olika betydelserna av ordet klubba :-) Vi kommer att ha ett speciellt band V och jag <3

Det fungerar bra mellan maken och mig nu när vi båda tänker efter. Det märks så tydligt hur olika vi tänker. Jag har börjat fråga om jag inte förstår vad ett ord betyder. Poletterna trillar ner allt mer. Jag har gått genom livet helt ovetande om Asperger och typ 2. Tänk om nån hade hajat till och hjälpt mig. Vad mycket det hade underlättat. Jag hade sluppit depressioner, ångest, att känna mig dum. Matte var en mardröm i skolan. Jag fattade inget. Precis som V började jag memorera vad svaret på olika matteuträkningar blev. Jag hade lätt för språk. Lärde mig engelska och spanska snabbt. Svensk grammatik var svårt. Fattar fortfarande knappt nåt av det :-D Ändå hade jag fyra i svenska på gymnasiet ;-) T o m bäst i klassen på ett grammatikprov :-D

Jag känner mig positiv. Som att en tyngd lyfts av mina axlar. Jag börjar hitta mig själv och gilla mig :-) Jag är bra precis som jag är. Jag är älskad av mina nära och kära. De människor jag släppt in i mitt liv kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta och de accepterar mig precis som jag är.

Det finns så mycket positivt i mitt liv <3 :-)

Samtal

Häromdagen när jag läste en bok om Asperger tillsammans med V och det stod att det är ärftligt frågade V om jag eller maken har det. Jag hade frågat Vs resursperson om jag skulle berätta för V om mig själv och det tyckte hon att jag skulle. När jag sa till maken att jag ska berätta för V om mig sa han "Jag trodde du skulle berätta det för honom redan när vi berättade att han har Asperger". Så jag berättade för V. Han verkade lättad över att veta var han fått det ifrån samt att han inte är ensam. Vi jämförde oss med det som stod i boken. T ex tycker vi båda att det är obehagligt att se andra i ögonen. Igår var vi och berättade för Vs klass. Maken pratade mest. Jag klarade inte att ta ögonkontakt med barnen.Vs klasskompisar tog det bra och ställde frågor. V verkade nöjd.

Pusselbitarna faller på plats alltmer nu när jag erkänt för mig själv att jag har Asperger. Det förklarar mycket. Nu vet jag vad det där med att känna att jag saknar en vuxengen betyder. Att jag alltid känt mig utanför. Inte förstår allt. Ska lära mig att acceptera mig själv som jag är. Jag kan visa V att man kan få det man vill ha i livet. T ex en familj.

Mitt i natten

Och jag sitter med S sovande i famnen i soffan. Hon vägrade sova på rygg och jag kunde inte vara kvar i sovrummet för det var något som tjöt där. Som att vinden blåste genom fönstret. Irriterande att lyssna på.

Gör en mera djupdykning i mitt senaste inlägg. Om det här med utredning. Det var Asperger de var inne på. T o m Vs kontakter på bup sa det. Min psykiatriläkare hade jobbat mycket med personer med Asperger och sa det hon med. Jag har förlikat mig med tanken, men orkar inte med en utredning just nu.

Idag var jag och V på biblioteket och lånade böcker om Asperger. Märkte det tydligt på mig när jag gick till disken och skulle växla min tia till mynt. Det kostar 1 krona at gå på toa där och jag behövde byta blöja på S. Tjejen vid disken pekade på kassan bredvid och sa "Du får växla här i kassan bredvid" så jag ställde mig i kö. Det tog tid. En kvinna sa vid nästa kassa att det gick bra hos henne med. Jag var näst i tur, men stod kvar för tjejen hade ju sagt kassan bredvid hennes. Jag var osäker så jag stod kvar och väntade en bra stund till med missnöjd S i famnen. Där märktes det så tydligt.

En annan grej idag var när jag började titta på en film som inte alls var i makens smak. Jag gick ifrån för att natta N och tänkte att maken nog byter kanal. När jag kom tillbaka tittade han på samma film. Jag satte mig och tittade. En stund senare skulle jag natta V. Maken sa "Nästa gång du går iväg kan du väl ge mig fjärrkontrollen så att jag kan byta kanal" Jag tyckte han lät irriterad men sa inget om det. Ofta är det bara i mitt huvud. Jag skulle precis gå så jag gav honom den och sa "Jag tänkte inte på att du inte når den". Han hade S sovande på bröstet. Maken sa "Nu lyssnar du inte igen". Jag blev sur, men lugnade ner mig och lyssnade. "Jag menade att nästa gång du går iväg sådär kan du ge mig fjärrkontrollen så att jag slipper se på en sån här totalt ointressant film". Det var därför han hade låtit sur. Jag måste verkligen lyssna och försöka tänka som han.

*Jag har precis som V svårt för förändringar. T ex att handla i alla nya affärer sen vi flyttade.

*Jag har svårt att minnas ansikten och namn.

*Jag har svårt att tolka ansiktsuttryck och är värdelös på ögonkontakt.

*Jag kan ta över ett samtal helt och bara prata om mitt. Oftast hundar. Dem snöar jag gärna in på.

*Jag har svårt koncentrera mig om någon pratar för länge och avancerat. Tankarna vandrar iväg och jag hör inte ett ord.

*Jag kan gå in i mig själv och har inga problem att vara själv. Längtar efter det ibland. Har aldrig tråkigt.

*Jag tänker annorlunda och förstår inte allt som sägs. T ex trodde jag ända till över 20 års ålder att Kanel Malen betydde Malen som i flicknamnet Marlene. Tyckte alltid det var konstigt att det var ett flicknamn. Tänkte aldrig malen kanel.

Nu får djupdykningen räcka. Ska bara skriva att V hade lite jobbig dag i skolan pga det här med Asperger. Kanske ska berätta om mig själv för honom?

Tankar om diagnoser

Ikväll berättade maken och jag för V att han har Asperger samt lite om vad det innebär. Han satt tyst och lyssnade. Tyckte det var lite jobbigt när maken frågade honom det. Vi får se hur mycket tankar och frågor han har om detta längre fram. Han vet ju redan om sin ADHD och att han äter medicin för att inte bli så arg samt för att kunna koncentrera sig bättre. Vi tog fram allt det positiva med V. Hans styrkor och otroliga finurlighet. Att han är klok och kan mycket. Nästa steg är att berätta för Vs klass. Han ska bara få smälta det själv först. Jag och maken känner att vi vill lära oss mer om både Asperger och ADHD. Bup har inte hört av sig sedan vi hade möte med skolan hos dem. Vi får ringa till dem. Läkaren som fixade nytt recept på medicinen efter telefonsamtal har inte heller hört av sig fast han skulle skicka kallelse om möte. Antar att vi får ta kontakt själva.

Jag vill gärna gå kurser, träffa andra föräldrar som har barn med samma diagnoser och få veta vad kommunen har att erbjuda oss. T ex att V ska få träffa andra barn med Asperger. Jag berättade för honom att det varje sommar ordnas läger för barn med Asperger.

Vi är beredda på att det kan bli tufft för V att hantera detta. Att det kommer frågor.

Jag har hittat en jättebra blog om en mamma till ett barn med Asperger. Hon har många tips att ge och man känner igen det mesta som hon skriver.

Jag då och mina diagnoser? Maken säger ofta till mig att jag förstorar upp saker, gör det onödigt avancerat och hamnar i en negativ spiral. Jag oroar mig lätt att nåt ska hända. Det är tur att jag har maken som talar mig tillrätta. Lyfter ur mig ur mitt negativa tänkande. Han tycker inte synd om mig utan berättar helt enkelt hur det ligger till. Deal with it. T ex som med S kräkande. Tyvärr lyssnar jag inte alltid direkt och snedtänder. Men jag jobbar på det där. Ibland fattar jag inte hur han orkar med mig. Är hans kärlek till mig så stark eller är det löftet han gav när vi gifte oss som gör att han stannar...

Jag har ibland jättesvårt att förstå maken. Behöver att man är tydlig. T ex om man skämtar och låter/ser allvarlig ut så har jag svårt att förstå att det är på skoj. Jag snedtänder i onödan och så blir det bråk.

Tror jag slösar mycket av min tid till onödigheter. Måste anstränga mig så att det blir bättre.

En sak som jag kämpat hela livet med är att uttrycka känslor. Jag har jättesvårt för det. Måste redan anstränga mig med barnen. Krama, pussa, sitta nära. Jag har taktilt försvar och värnar om min personal space. Jobbar med det hela tiden.

De ville göra utredning på mig i början av året, men jag kände att det var tillräckligt med graviditet, flytt och att maken var iväg och jobbade. Tror inte ens att jag vill ha fler diagnoser. Har ju klarat mig utan i snart 35 år. Jag vet vad jag har för svagheter och svårigheter. Mycket av det vi använder med V fungerar på mig med. Mycket av det jag ser hos honom ser jag i mig själv.

Jag fortsätter tänka en dag i taget. Kämpar mot min oro. Den lurar alltid runt hörnet. Och tankarna om att man inte duger. De är ju helt onödiga att slösa tid på. Eller hur?

Men gilla läget!

Ok. Maken har rätt. Bara acceptera att S kräks. Packa med ombyte til mig och henne. Bli inte bara sittande hemma. Jag är ju inte ensam om detta och det finns bebisar som kräks ännu mer. Så, nu är det slutdeppat :-)