Länge sedan...

Oj vad det har gått lång tid sedan jag skrev. Känner att det är dags att börja skriva av sig. Jag önskar så att jag kunde skriva att jag börjat jobba på ett fantastiskt ställe och mår toppen. Men det kan jag inte... Är fortfarande sjukskriven. Har lite mer än fyra månader kvar till utförsäkring och måste komma igång med arbetsträning. Fast jag inte känner mig ett dugg mer redo än för ett år sedan när jag misslyckades med aktivering. Alla förväntar sig att det ska gå bra nu. Jag har total ångest och panik över allt detta redan. Önskar bara att de kunde lämna mig ifred!

Jag har kvar mina skakningar trots att jag slutade med litium för nio månader sedan. Har därför varit hos läkare, gjort datortomografi, varit hos neurolog, gjort MR. Datortomografin var normal. Får svar om MR nästa månad då neurologen ringer mig.

Jag har även gjort npf utredning. Dem kom fram till att jag har ångestsyndrom samt en uppmärksamhetsstörning. De kunde inte bedöma om det varit så redan under min uppväxt med det sistnämnda så ADD diagnos uteblev. Det kan bero på ect behandlingen.

Andra besvär jag har är huvudvärk, yrsel, ont i musklerna, har svårt att få fram rätt ord. Säger hela tiden fel namn till barnen. Det är knäckande. Jag har bekräftat problem med närminnet. Speciellt det visuella. T ex känna igen ansikten, platser, minnas kartor och bilder. Däremot är sifferminnet nästan lika bra som tidigare. Jag har problem med långtidsminnet med. Det var inget som kom fram i utredningen, men jag märker av det hela tiden. Det är mycket jag inte minns bakåt. Barnen har börjat bli less på det. Det gör mig ledsen :(

Så det har hänt mycket vad gäller utredningar, undersökningar och diagnoser. Men inte ett steg närmare arbetslivet. Finns det något där ute för mig? Hur ska det gå när jag t ex inte minns människor, namn, vad jag ska göra...

Jag har även andra problem med kroppen än muskelsmärtor och huvudvärk. Mina höfter och bäcken värker. Jag kan inte stå eller gå lika mycket som tidigare. Speciellt inte på vintern då kyla gör det värre. Ibland låser sig mina höfter/bäcken och då är det svårt att röra sig.

Så åter igen. Finns det något för mig?  Ska ni fortsätta jaga mig och envisas? Eller ska ni ge upp nu? Jag har varit hemma i sex år. Har sammanlagt jobbat 2 1/2 år och är 38 år. Har mestadels varit sjukskriven sedan 2003. Har varit föräldraledig tre gånger, men alla tre har avbrutits pga depression och därför blivit sjukskriven.

Jag har papper på att jag har noll stresstolerans. Mina händer börjar skaka jättemycket när jag är stressad. Det räcker för mig att få iväg tre barn till förskola samt skola och sedan hämta dem. Alla tror att jag kan lata mig hela dagarna. Men nej. Jag sitter hela tiden på helspänn och väntar på att förskola/skola ska ringa och något barn har blivit sjukt eller att något har hänt. Jag känner mig inte alls utvilad när det är dags att åka och hämta barnen. Det är jobbigt att vara social. Att ev. få höra om något som man minsann missat, t ex ett prov som sonen inte pluggat till och därför får göra omprov. Min vardag är ett heltidsjobb. All min energi går till barnen. Och maken. Jag kommer sällan iväg på något. Orkar inte. Uteblir från saker med familjen. Barnen är vana, men det gör ont...

Ibland vill jag ta all den här skiten och kasta ner det från en klippa. Adjö bipolär typ 2, uppmärksamhetsstörning, ångestsyndrom och all kroppslig skit. Tänk om det vore så enkelt...

Det är nu två år sedan jag fick ect och jag har fortfarande men av det,  som till slut har börjat erkännas att jo dina besvär kan bero på det. Ect=elchocksterapi. Terapi, det låter fint. Absolut inte sant! Man behöver gå i terapi pga att man var så dum och deprimerad att man lyssnade på läkaren och gick med på det. Det finns ett stort mörkertal där ute med personer som har bestående men av ec. Ja, jag tar bort terapidelen. Vi får ingen kompensation. Vi får inte rätt. Ec ger inga bestående skador. Absolut inte. Gör dem en dokumentär eller intervju vinklar dem det självklart till ec:s fördel. Lite svinn får man räkna med när man har en psykisk sjukdom... Jag avråder från elchocker. Hade det varit idag hade jag sagt nej direkt.

Så lite "kort" om vad som pågår i mitt liv. Berg-och dalbana som vanligt.

Saknad

Jag har en god vän, en manlig sådan som bor i Frankrike. Vi har chattat på fb om allt möjligt. Vi har så mycket gemensamt. Han ställde upp och var ett stort stöd när jag hade det tufft förra året. Killen är nio år yngre, men det märks inte. Vi är bara goda vänner. Han fick stänga sitt fb konto då någon hackade in sig på den. Vi bytte mailadresser och han mailade mig att han måste byta mailadress med. Den nya som jag fick är felaktig. Jag vet att han inte lurat mig. Nåt har blivit fel. Han har min mailadress så just nu kan jag bara vänta. Han skulle eventuellt öppna nytt fb konto. Han och familjen ska flytta och sen skulle han åka iväg två veckor. Att man kan sakna en person som man aldrig träffat så mycket <3 Vi träffades genom en hundgrupp på fb så det är ingen kontaktannons eller nåt ;) En annan god vän till mig håller i gruppen. Många av mina goda vänner har jag träffat online. Dem finns överallt runtomkring på jorden. Jag hoppas på att snart höra från min vän J igen... Han har varit en stor trygghet här på psykiatriska avdelningen och alltid fått mig att le :) I miss you buddy <3

Natt och dag

Jag har tre barn. Med två av dem har jag gått igenom depression efter förlossning. Nu med tredje barnet är det skillnad som på natt och dag. Jag orkar mycket mer. Orkar vara social. Tycker det är roligt att vara mammaledig. Jag går inte och väntar på att maken ska komma hem och avlasta mig. Den stora skillnaden denna gång är att jag gärna sitter med min dotter i famnen om hon vill det. Det är mysigt och lugnande. Jag orkar ge mer kärlek till denna bebis. Visst får jag lite dåligt samvete för att jag inte orkade det med sönerna.

Kanske kommer jag att binda detta barn hårdare vid mig, men jag tycker om att vara så behövd av henne och att jag orkar ge henne det hon vill ha. När hon ler stort mot mig smälter mitt hjärta <3. Jag har inte lyckats få till några egentliga nattningsrutiner än. S får sova bredvid mig så länge det känns bra. Jag sover bäst med henne precis bredvid. Om hon sov i sitt eget rum skulle jag kanske inte vakna när hon blev hungrig och så skulle maken få gå upp och hämta henne. Det fungerar bra som det är nu. Bebistiden är så kort. Jag tänker njuta fullt ut av den. Om jag sen får kämpa med att natta henne i sin egen säng får det bli så. Jag gör det som känns bäst för mig.

Det finns en nackdel med att jag ger S så mycket kärlek. Jag har lite svårt att få den att räcka till alla andra i familjen. Känslor har alltid varit svårt för mig. Har skrivit om detta flera gånger. Jag önskar så innerligt jag var en av dem där personerna som kunde säga "Jag älskar dig" utan att det kändes jobbigt att göra det. Jag kämpar för att visa känslor mer, men jag har gett upp tanken på att en dag vara en sån person. Jag är den jag är. Love me or leave me :-) Men jag tänker inte sluta jobba med mina känslor.

Jag har kommit fram till att det nog är dags att boka tid för samtal. Gick inte på mötet jag fick tid till strax innan S skulle födas och skulle boka en ny tid senare. Antar att det nu över fyra månader senare är dags :-) Kan vara bra i förebyggande syfte. Jobbigt bara att bygga upp förtroende för ännu en ny person... Behöver en ny läkare med, då jag fick noll förtroende för den jag träffade i somras. Ska bara orka ta tag i det. Funderar även på om jag redan nu ska ta upp kontakten med min nya f-kassehandläggare om vad som väntar mig efter föräldraledigheten eller om jag ska vänta till efter sommaren. Kommer ju vara hemma hela detta året med S. Ska fortsätta fundera ett tag till. Vill lära mig leva i nuet. Ta en dag i taget.

Idag ska jag bara ta det lugnt tills det är dags att hämta barnen. Ikväll ska N på gympa. Imorgon är maken ledig och sen jobbar han hela helgen. Imorgon får V sin sista belöning i ormen. Äta på restaurang. Gissar på att det blir asiatisk restaurang :-) Gott :-)

Min önskan

Jag önskar att jag var tre saker:

1) En person som hade lättare för att visa känslor

2) En person som orkade engagera sig mer

3) En person som inte hade så svårt för att förstå

Det där med känslor och närhet är jobbigt. Har alltid varit det. Jag kan tycka att det är jobbigt när N för jämnan ska pussa mig på kinderna. Jag blir irriterad när någon sitter för nära och inte sitter still. Eller när någon råkar putta till mig. Jag skulle bara vilja vara en kramig person som kan uttrycka känslor.

Jag vill orka engagera mig mer i allt. Inte dra mig undan och vara själv utan umgås med andra. Det är skrämmande hur lätt jag har för att vara själv. Just nu lägger jag mitt engagemang i S på dagarna. Sitter med henne i famnen och försöker lära mig att behöva mera närhet. S behöver vara nära mig. Jag behöver vara nära henne.

Det är så mycket jag inte förstår. Jag känner mig inte hel. Jag är halvfärdig och lär väl förbli det. Men jag önskar att jag kunde ge mig in i djupare diskussioner. Sånt som vuxna pratar om. När jag läser för V frågar jag om han vet vad olika ord och uttryck betyder. Om han inte vet förklarar jag på ett enkelt sätt. Sådär som jag önskar man hade förklarat för mig som barn. Om jag hade frågat istället för att låtsas att jag visste... Jag vill att V blir så modig att han frågar när han inte förstår.

Jag kan bara önska mig dessa tre saker. Men vad jag kan göra är att bli bättre på dem, för det är ett mål som jag kan nå. För önska sig dem av tomten funkar inte ;-)