En dag i taget...

Lättare sagt än gjort. Vad händer om jag inte får sjukskrivningen förlängd? Vad har jag för inkomst om jag blir arbetslös? Och tror de på fullaste allvar att jag kan jobba?! Har jag nånsin fått arbetslivet att fungera? Kan de inte bara släppa mig... Jag försöker ta en dag i taget. Försöker koppla av. Hatar att ha detta hängande över mig. Är trött på fk. Dem är som silverfiskarna, går inte att bli av med... Och nu börjar grannarna att renovera igen. Vart flyr dem då. Just det, till oss. Jippiii! Not!

Vad sa du att det hette? Minne...

Lite oroande är det. Att minnet är så kasst. Ok, att jag inte minns vad skådisar heter, även de mest kända. Men att inte komma ihåg vad vänner heter... Vad deras barn heter... Att inte komma ihåg vad man sagt till barnen samt vad man gjort med dem. Att inte minnas vad vi gjorde i somras. Vad man gjorde dagen innan. Vad folk sagt. Fråga samma sak tusen gånger... Hoppas verkligen detta rättar till sig snart. Och så skakningarna. Trodde de slutade igår kväll, men idag var dem där igen... Avskyr dem. Blir trött av dem. Men annars är allt jättebra :)

Nytt för bloggen

Det har aldrig hänt tidigare. Här är min dotter S. Lilla tjejen som jag spenderar dagarna med medan hennes bröder är på dagis resp skola. Det kom snö igår. Fast vi sa att vi inte ville ha det. Blääh :b Det är skönt att vara hemma. Att orka. Svärmor hjälper mig jättemycket. Hon är världens bästa <3 Och snällaste. Så otroligt snäll och omtänksam. Jag älskar henne. Hon är som en andra mamma. Hoppas jag blir en lika bra svärmor i framtiden :) Vardagen fungerar bra. Trots detta skakande pga medicinen. Hoppas det slutar snart. Imorgon är veckans bästa dag. Då kommer maken hem över helgen <3 Då är familjen komplett.

Arg!

Den var nästan 3 cm lång. Framför spisen. Jag missade den med pappret för att jag skakar så. Den smet in under spisen. Jag kan inte koppla av alls nu. Så fort jag är ensam kommer dem. Såg inte en enda i helgen när maken var hemma. Cederträ klossarna hjälper inte alls. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar... Jag är så ledsen och arg på samma gång. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?! Ska jag verkligen behöva vantrivas i mitt eget hem? Vi flyttade ner för att vara nära hans föräldrar. Lämnade ett jättefint hem. Och fick detta... Det värsta är att dem där kräken har förstört för mig för alltid... Jag hatar detta. Tänk om vi inte blir av med dem. Risken är att jag snart storstädar här. Fast jag inte får. Har lovat att ta det lugnt...

Jag hatar er!

Den här engelska texten är lånad och beskriver precis hur jag känner för krypen här hemma.

I hate you silverfish
I know, not a cosmic grudge. Nothing amazing or worth mentioning to most people. I just hate them so much so so so much that you cannot believe it. How they scurry. How they look so unnatural and hide so well and keep wiggling even after I step on them. I know they won't hurt me. I know that. But there's one in the apartment right now ( I was too slow!) and it was huge and it's in here and now I can't sleep. It will crawl on me, in my bed. Any itch I feel, any blip of movement is a possibility. It might hide in my clothes. It might drop on me. It was the size of my pinky. If silverfish were people, I'd be in jail, I hate them so much. It's gonna be a long night. 

Hemma, men minnet blev visst kvar där...

Jag kom hem på sonens födelsedag. Kändes bra. Äter nu även lithium. Märkte effekt direkt. Tyvärr fick jag även biverkningen parkinsonliknande besvär. Skakar och darrar hela tiden. Är fumlig och skakandet gör mig illamående. Plus att jag sluddrar och uttalar ord fel. Eller helt enkelt säger fel ord. Har pratat med min kontakt på psykiatriska mottagningen. Hon skulle prata med min läkare. Ska träffa min kontakt på torsdag. Hoppas på besked då. Har haft dem här symptomen sen jag började med medicinen 24/2.

Minnet är helkasst. Det är mycket jag inte minns. Både vad gäller närminnet och långtidsminnet. Men de säger att det kommer att bli bättre.

Nu är jag ensam med barnen igen, men får hjälp av svärföräldrarna. Hunden är hos dem tillsvidare. Äldsta sonen åker till och från skolan själv. Jag och dottern lämnar yngsta sonen på dagis och så åker han taxi hem. Så inga hämtningar. 2/4 börjar dottern inskolning på dagis. När det är klart lämnar och hämtar jag båda barnen. De går på samma dagis. Den största förändringen är att det är bara så här fram till sommaren. I höst kommer maken hem på dagarna. Så jag är inte ensam ända till jul.

Jag är sjukskriven maj ut. Kommer nog vara sjukskriven ett tag. Är inte redo för nåt än. Har fullt upp att klara vardagen här hemma. Kanske har jag jobbat klart. Har ju inte lyckats komma tillbaka till arbetslivet på fyra år nu... Mars 2009. Det var då jag fick min diagnos. Vid det tillfället var jag i hypomani.