Jag ser ljuset!

Yes! Underbart! Från och med igår har maken gått ner i arbetstid! Han sköter hämtande av barnen. Sååå skönt. Det går framåt med flytten. Skriver inte mer förrän vi vet mer ;-)

Mår lite bättre, men är jättetrött. Möte med BUP idag. Vi åker tåg. Vill inte köra just nu. Imorgon ska jag ta blodprov. Bläh. Får göra det gratis genom psykiatriska mottagningen. Kostar tydligen rätt mycket. Gratis är nice. Men att ta provet är inte kul. Usch. Jaja, det är först imorgon :-)

Stöd och ledsen min

Blev så glad i morse för sms:et från maken. Han hade vänt på väg till jobbet och skulle komma hem. Så slapp jag åka med V till BUP. Maken var med som stöd vid läkarbesöket.

Vilken ledsen min jag fick av läkaren när hon såg mig. Sjukskriven igen. Ångestdämpande medicin vid läggdags. Sov två timmar efter besöket. Man blir helt utslagen. Bakslag är inte kul att acceptera. Nu slutar jag för snart kickar insomningstabletten in :-) Hjärnan orkar inte oroa sig. Yeah! för medicin :-)

Positivt tänkande

För det finns positiva saker att tänka på. Igår härlig gemenskap i kyrkan. Jag kommer att sakna dem så... Sedan fika hos god vän. Som jag också kommer att sakna... Hoppas jag inte pratade för mycket. Har visst en tendens att göra det :-) Vadå varit så blyg att jag knappt pratat hela uppväxten ;-)

Både positivt och negativt är att min tillgång till internet är kraftigt begränsad. Jag kan bara gå in på vissa sidor på den stationära. Det finns en kod för att få fri tillgång, men den vet jag. Till den bärbara kan jag koden, så maken har med sig modemet till jobbet. Det här var min egen önskan för jag dras till sorgliga sidor, ser sorgliga filmer. I fredags gjorde jag misstaget att se "Seven pounds" Stort misstag! Lika bra att ha spärrat. Även om man känner sig som en unge... Dator i vardagsrummet i nya hemmet för att hålla koll på mitt surfande kanske? :-) I'm a very very strange person...

I'm Falling

I look down,
Knowing what's coming.
Knowing it's inevitable.
I can't stop it.

My hands are shaking,
My mind is racing,
My palms are sweating,
I can't stop it.

It's like my hearts stopped beating,
Yet I'm still breathing.

My stomachs doing flips,
And I'm feeling sick.
But I can't stop it.

I know I can't.

Here I go,
I take the leap,
And you catch me.
That's when I'm sure...
I've fallen.

By Ever O'Callaghan

Så känns det just nu. Jag har fallit, det går inte att förneka mer... Total ångest idag hela vägen hem när jag lämnat sonen. Kunde inte komma iväg till arbetsträningen. Maken fick ringa från sitt jobb till dem och säga att jag inte mår bra. Själv hade jag det jobbiga uppdraget att ringa min handläggare på AF. Vi skulle haft möte idag. Hon blev så ledsen för min skull. Tyckte att det var lika bra att avsluta arbetsträningen. Hon frågade mig om det skulle kännas som en lättnad och i nuläget är det vad jag vill. Det är nog med allt annat runtomkring mig. Kämpa emot oron, ångesten, orka med barnen. Vill bara undan, men orkar inte ens det.

Har mailat till min FK-handläggare. Var ju hos läkaren igår och fick sjukskrivningen förlängd året ut. Tyvärr är ju sjukdomsinsikten skit, så jag måste tillbaka dit nästa vecka för att få ett nytt läkarintyg där det står att jag har en depression. Det är först när ångesten på allvar kommer krypande och man måste ta tablett för att kunna sova ordentligt, som man inser att allt inte står rätt till. Eller som vid hypomani, man fattar det först när man varit vaken en hel vecka utan att känna sig minsta lilla trött, man har tusen projekt, men inget blir färdigt. Man behöver knappt äta. Pratar i ett om allt möjligt med alla man träffar, kan inte ens själv minnas vad. Och så avbryter man andra hela tiden, är själv medveten om det, men skiter i att be om ursäkt. Då är det bara JAG, JAG, JAG. Riktigt egoistisk blir man. Vid depression är det istället "Lämna mig ifred".

Min FK-handläggare ska ha möte med min läkare. Är så besviken. Vet att det här med svärfar utlöst det hela. Kände att något var på G innan dess, men kunde kämpa emot. Fortsätta orka, vara social, tycka allt var roligt. Men när svärfar blev sjuk kom chocken, mörkret... Och den totala likgiltigheten och tröttheten. Hatar mig själv så mycket ibland...

Waiting for my life to start

Läkarbesök. Mer sjukskrivning, mer piller att knapra. Kämpar emot oron. Måste kolla barnen igen när jag går och lägger mig. Höra att de andas. Oro för att nåt ska hända. Läser lättsamma böcker, ser lättsamma filmer.

Drömt tre nätter i rad att jag varit gravid. I första drömmen fick jag en flicka som jag döpte till Saga. Direkt efter födseln fick makens bror och fru henne och de kallade henne Tuva. Alla människor i drömmen tyckte inte att vi skulle klara av att ta hand om henne. Jag var helt förtvivlad, visste att det berodde på mig. Antar att det här är hjärnans sätt att hantera oron för graviditet. Namnet Tuva kom nog av att jag samma dag hade pratat med grannen om en hund som heter så.

Svärfar mår bättre, men det är lång väg tillbaka. Flytten som vi inte skulle stressa med tyckte maken. Det har han glömt. Nu pratar han om att vi kanske t o m firar jul i ett nytt hem. Jag är fortfarande inställd på inom ett år. Måste ta mig i kragen och boka tid med mäklare om värdering av lägenheten. Säljs lägenheter här hela tiden. Jämt lappar i brevlådan från mäklare som söker nya objekt. Önskar allt redan var överstökat ...

Många tankar, mycket att ordna

Det går framåt sakta men säkert för svärfar. Han är envis och ska komma tillbaka, bli helt återställd. Har pratat med honom i telefon två gånger. Igår bara lite snabbt. I måndags när han ringde höll jag på att bryta ihop. Jag kämpar verkligen emot depression nu. Har förvarnat maken. Jag måste hela tiden sysselsätta mig för att inte börja grubbla. Jag tänker kämpa emot allt vad jag kan.

Angående flytten är det mycket att tänka på. Mycket som ska funka. Sälja lägenheten till bra pris. Hitta nytt boende. Hitta en bra skola till V samt bra BUP-mottagning i närheten. Hitta en bra förskola till N. Ny bra läkare till mig samt V. En bra kontaktperson för mig på psykiatrisk mottagning. En bra handledare på f-kassan samt AF. Ett bra jobb till både mig och maken. Mycket som ska klaffa, men flytta ska vi. Vi vet bara inte när.

Kommer att sakna mina vänner, men vissa av dem kände jag innan vi flyttade hit, så man är redan van vid att bo långt ifrån varandra. Nya vänner jag fått under mina år här kommer att finnas där även om avståndet ökar. Man kan ju alltid komma och hälsa på och så finns ju FB :-) Jag lämnar en underbar gemenskap i kyrkan. Det jag vinner är att jag kommer närmare andra vänner samt familjen. En ny kyrka hittar jag alltid. Har ju redan bott där nere, så jag vet vad som finns. Och så kommer jag hem till småland :-)

Allt förändras i ett ögonblick

Igår hade jag haft mitt livs jobbigaste telefonsamtal. I fredags kom maken hem och var ledsen. "Pappa har fått en stroke". En total chock! Min svärfar som är så pigg och frisk. I fredags åkte vi med barnen till mina föräldrar och sen åkte vi ner till svärmor. Svågern som också kom dit hälsade på svärfar på lördgen. Maken hälsade på igår. Jag fick inte följa med, för svärfar orkar inte med så mycket. Jag hade ändå inte pallat att följa med. Så jag stannade kvar i lägenheten. Så kom det ett videosamtal från maken och jag förstod direkt att det var svärfar som ville prata. Han såg så ynklig ut, inte alls sig lik. Det var jobbigt, jag kände att det skulle brista för mig närsomhelst. Han sa att jag hade kunnat följa med. Så sa han hejdå efter en stund. Maken pratade lite med mig och såg hur förstörd jag var. På väg hem frågade jag honom om svärfar avslutade samtalet för att han var trött, men det var för att han såg att jag såg så berörd ut. Det var mitt livs jobbigaste samtal...

Maken och jag har diskuterat att ev. flytta ner och när detta hände tog vi beslutet att flytta. Man vill bara ner dit, ha dem nära. Det kändes så hemskt att lämna svärmor själv. Så fort det är möjligt flyttar vi hem till småland. Vi vill inte sälja lägenheten med förlust, så vi hoppas att värdet går upp snart. Maken börjar kolla jobb. Inom ett år ska vi vara där nere. Nu vill man bara hem. Flyttar vi ner följer mina föräldrar efter. Så finns alla nära. Man inser att tiden går och man vill finnas nära till hands.

Just nu har jag fullt upp att verkligen fatta att min spralliga alltid i farten svärfar har fått en stor stroke... Det är så ofattbart...