Men ge er nu!!!!!

Alltså försäkringskassan. Kan man bli mer less på dem... Det stämmer inte med min utbetalning. Vad gör man då? Jo man ringer till deras kundcenter. Välkommen till försäkringskassan bla bla bla. Gäller det bla bla bla, gäller det barn eller dig som förälder tryck två. Så trycker man två. Gäller det bla bla bla, gäller det föräldrapenning tryck tre. Så trycker man tre. Kundcenter har hög belastning just nu. Var god försök igen senare. Men gaaaah! Varför sa du inte det med en gång?!?!?! Blir så trött på dem. Undrar hur det kommer sig att de jämt har hög belastning vid utbetalningstider? Jag gissar på mååånga fler som de klantat till med utbetalning för >:b Gör om, gör rätt. Och lär er för sjutton nån gång att sköta ert jobb!!!!

Här är den

Tavlan jag gillar här. Den heter Mångräs. Vet inte vad det är med denna tavla. Kan vara att det är så mycket blått i den. Eller kan det vara att det just nu är så det känns. Att jag är på månen. Jag kan gå, men kommer ingenstans. Och jag är så långt hemifrån, på okänd mark... Jag vet inte vad som väntar mig, jag vet bara att jag behöver luft för att kunna andas. Jag är inuti min lilla bubbla som ingen kan spräcka. Där inne behöver jag inte känna något. Där inne i min måne finns det.bara tystnad. I rymden finns verkligen inga känslor...

Det tar slut

Jag börjar vänja mig vid att det är mat vid speciella tider. Man får själv hålla koll på tiderna. Missar man så får man skylla sig själv. Jag börjar ha koll på mina medpatienter. Har pratat med några av dem. Tvingar mig själv att göra det. Har egentligen ingen vidare lust, men får inte fastna i min egen bubbla. Jag har varit duktig med rutinerna hittills. Försöker att tänka på positiva saker. Låsa ute de negativa sakerna och även de negativa personerna. Jag var faktiskt med på promenaden igår. Det var skönt väder ute och väldigt skönt att komma ut. Träffade barnen i besöksrummet i förrgår. Igår gick vi bort till sjukhusfiket. Får så dåligt samvete för att jag inte riktigt orkar med och bara vill tillbaka. Jag låg och sov en stund innan de kom så att jag skulle orka. Annars sitter jag och tittar på tv lite. Surfar på nätet. Maken kom med datorn igår. Jag går omkring här och tittar på de fina tavlorna. Gillar en tavla speciellt mycket. Ska ta kort på den och lägga ut här. Det är en hyfsat lång korridor att gå i. Så kommer jag fram till dörren, som är låst. Där tar det slut. Då minns jag att jag är inlåst här. Att jag inte får gå ut ensam... En sån sjuk känsla... Nu är det snart lunch. De ringer på en gonggong som hörs tydligt. Ingen risk att missa nån måltid. Känns lite som att vara med i Fångarna på fortet :) "Jabul (stavning) slå i gonggongen" :)

ECT miss och frånvarande

Imorse när jag stod och fixade min frukost kom ännu en för mig ny skötare och presenterade sig. Sen sa hon "Skulle inte du få ECT idag. Då fr du ju inte äta. "Nej min man kollade igår och det är nån gång nästa vecka". Hon frågade en annan skötare. "Nej hon står i kö". Sen pratade dem en stund. "Jag måste faktiskt gå och kolla" sa skötare nummer två. Hon kom tillbaka efter en stund. "Nej hon står bara i kö så hon får äta frukost". Det här är den absolut jobbigaste kön att stå i... Samtidigt hade jag velat ha ECT idag. Var så ledsen igår och är det idag med. Mina föräldrar kommer inte... Du vet köra i det här väglaget. De är båda pensionärer så de kan inte skylla på jobb. Maken kan åka och hämta dem. Dem struntar helt enkelt i sina barnbarn. När de vet att vi behöver hjälp... Mamma frågade om jag vill att de kommer och hälsar på. Nej! Jag orkar knappt träffa min familj. Ni har barnbarn hemma som är besvikna för att ni sa att ni kommer och sen inte gör det. Skitföräldrar! Jag bryter med dem nu. Vill inte träffa dem. Tänker inte ta samtal och tänker inte prata med mamma på facebook. Hade det varit ett av mina barn hade jag t o m åkt mitt i natten!!!! Tacka vet jag svärföräldrarna. Dem ställer alltid upp <3 Svärfar som snabbt blir trött p g a stroken. Ändå kommer han. Tar hand om min hund. Är med barnbarnen. De är mig mer kära än mina egna föräldrar <3 <3 Det gör så ont att mina föräldrar inte vill vara med sina barnbarn... De har missat så mycket med S. Hon känner knappt dem. Senast de såg henne var när hon fyllde ett i september. Snart fyra månader sen... Hon gick inte ens då. Nu springer hon. Hon sa inte ett ord. Nu kommer det nya ord varje dag. Hon försöker säga farmor nu. Inte konstigt då hon träffar dem i princip varje vecka. Det är mina föräldrars förlust. Jag orkar inte tjata och försöka mer... Världens sämsta föräldrar och morföräldrar >:b

Inlagd och inlåst

På egen önskan sen i tisdags. Då brast allt. Då insåg jag att det här går inte. Knappt sovit nåt på två veckor. Deppig och arg om vartannat. Inte där 100 %. Orkar inget. Inte umgås med barnen. Räknar bara ner timmarna tills de går och lägger sig. Svärmor körde mig hit. Det var lång väntan. Jag pratade om dittan och dattan med svärmor. Sen tyckte vi att det var bäst om hon åkte hem till S och svärfar. När hon gått däckade jag direkt. Sov i väntrummet och sov sen i nästa väntrum. Träffade läkare. "Vill du stanna? "Ja. Att åka hem är ingen lösning" Väntrum igen. Ringde hem. Väntrum och sova igen. Sen in på avdelningen. Sova direkt. Sov bort hela dagen. Kändes jättekonstigt när de kom in med mina grejer, gick igenom dem och jag fick bara behålla kläder och hygienartiklar. Allt som kan vara en fara tog dem. Mobilladdare (de laddar på kontoret), skor pga skosnören, mössa med knytband. Ryggsäck pga remmar. Handväska pga axelrem. Halsduk. Osv. Första dygnet tillsyn var 15:de minut. Idag fick jag mobilladdaren. Inte tillsyn så ofta. Inatt tittade de nog in 3-4 gånger.

Maken var och hälsade på. Han avbröt sin utbildning till nästa torsdag. Senare idag kommer han med barnen. Saknar dem... Blir nog kvar här i fyra veckor. Overkligt, sjukt, skrämmande, deprimerande men... min verklighet just nu...

Min granne just nu. Jag är på avd F. F som i Fxxxxxn! Låsta dörrar. Släpp ut mig! Jag har ångrat mig!.Jag är frisk! Typ 2 är borta!

Nytt år, nya möjligheter. Eller?

Nu är det oundvikligt. 2013 är här och S ska börja dagis i april. Vad händer med mig då? Får jag stöd nånstans ifrån? I mars är det fyra år sedan jag fick min diagnos och det är samtidigt fyra år sedan jag senast jobbade. Jag kom på en "milstolpe" för detta året. I augusti är det tio år sedan jag blev sjukskriven och försäkringskassan gjorde intåg i mitt liv. Tio år... Jag har inte fått ordning på arbetslivet på tio år! Jag har sån lust att klampa in på fk och skrika SLÄPP TAGET OM MIG NU! FATTAR NI INTE ATT JAG ALDRIG KOMMER ATT FUNKA UTE I ARBETSLIVET! LÅT MIG VARA!!!!

Jaja, bara bita ihop och acceptera det som kommer... Oundvikligt nu år 2013. Shit, vart tog tiden vägen?! Det var ju precis 2011 och S var en liten bebis...