Har bara en sak att skriva

SKIIIIIIIIIIIT!!!!!!!!

Lär dig nån gång då människa!

Jag vet att jag bara mår dåligt av att utsätta mig för jobbiga saker. Ändå gör jag det. Jag får skylla mig själv att jag mår dåligt och har ångest. Bra timing när jag är ensam med barnen... Fattar inte varför jag inte lär mig. Varför dras jag till jobbiga och tragiska saker. Ett kort videoklipp och den kommer förfölja mig så länge jag har minnet i behåll. Varför såg jag på den. Varför är jag en sån idiot... Är så arg på mig själv just nu. Skulle vilja sova bort hela dagen så att jag slapp se de hemska bilderna i huvudet. Imorgon åker jag med barnen. Bröllop på lördag. Då måste jag må bra igen. En natt till ensam. Förhoppningsvis utan ångest och jobbiga drömmar. Lär dig nån gång människa!

"Förlåt att jag blev irriterad"

Den frasen hjälper inte ett skit. Vad sägs om "Jag hade fel". "Jag förstod dig inte och lyssnade inte". "Jag ska inte stå och hånle överlägset bara för att jag anser att jag har rätt". Det hjälper mer. "Förlåt att jag blev irriterad" gör ingen skillnad alls. Snälla förstå mig bara en endaste gång. När jag ger mig sluta då att älta och kräva svar. Då känner jag mig bara inträngd i ett hörn. Jag har mindre medicin nu. Allt är extra känsligt. Imorgon ska jag vara glad och positiv igen,  men just nu är jag sårad och ledsen. INTE sur utan bara mentalt helt utmattad. Och jag har rätt att vara det. Det är en del av mig. Fatta det någon gång!!!!

Jag är 37, inte 7!

Jag är född 1976 och är just nu 37. Jag är vuxen. Trots att jag är bipolär måste jag iallafall ibland få känna det jag vill samt göra det jag vill. Utan att det direkt måste vara en fixering. Kan jag inte bara få känna att jag är normal. Att jag ska kunna säga vad jag känner och tänker utan att få höra att det bara är en fixering. Om det är något som jag själv känner är normalt. Vem är du då att bestämma åt mig. Och få mig att känna mig som ett barn. Som en liten sjuåring som får höra att det minsann inte är bra gjort. Du gör mig ledsen. Och sårar mig. Ska vi byta roller? Så får du stå där som en 40-årig som behandlas som ett litet barn. Just nu är jag förvirrad. Vad är det okej att känna och vad är bara fixering... Kan jag inte bara få må bra. Känna att jag är glad och trivs med mig själv. Sluta behandla mig som ett barn! Hellre då som den bipolära människa jag är. Det är mer värdigt. Tack på förhand. /Jag. Vuxen kvinna. Inte ett barn

Saknad

Jag har haft en vän via internet sen innan jag gick med i facebook för sju år sedan. Vi sågs för första gången förra månaden. Jag flög till Finland och hälsade på några dagar. Var med på hennes bröllop <3. Det kändes som att vi känt varandra i evigheter. Hon är den som jag berättar allt för. När jag var där hade jag ingen att berätta allt om min resa för :D Värst med att ha kramat henne irl samt hört hennes röst irl, hennes speciella sätt att tala är att jag saknar henne jättemycket :( Och hennes fina helmysiga hund <3

Saknad är jobbig. Jag saknar mina vänner som jag inte ser så ofta. Förra veckan när jag var i Stockholm över dagen på Kung över livets gala hann jag träffa en god vän en kort stund. Gudmor till våran dotter. Henne saknar jag också <3 Önskar vi kunde ses oftare.

Mina vänner bor alla en bit ifrån. Utspridda i hela Sverige samt även i andra länder. Jag har en vän från kyrkan som bara bor några gator från oss. Hon känner mig väl. Vet allt om min sjukdom osv. Henne ska jag träffa imorgon. Hon har en två månader gammal bebis <3 Nä, jag ska inte få bebisfeber ;) :D

Vare sig vännerna bor nära eller långt ifrån eller om man inte ens har träffat dem irl så är de lika viktiga för mig. Dem finns där när det stormar. Dem gläds med mig. Skrattar och gråter. Är arga med mig. Precis som jag gör med dem. Internet har gett mig många goda vänner. Vissa av dem har jag hunnit träffa. Dem andra hoppas jag på att få träffa snart.

Jag är tacksam för mina vänner <3

Här är en av min allra allra bästa vän R. Vi har varit ett team i tio år nu. Han är den bäst. Min fina gammelgubbe <3

Tankar, funderingar eller bara knäpp?

Jag har en så konstig känsla. Allt känns avlägset. Jag vet vad som händer omkring mig och jag vet hur jag ska bete mig. Men på något sätt är jag inte där 100 %. Min kropp är täckt av den där konstiga utomjordiska svampen igen. Speciellt på fingrarna. Det är obehagligt. Allt känns konstigt när jag tar på det. Jag vet. Knäpp är rätt svar. Det här känns som en verklighetsflykt. Humöret pendlar. Jag känner mig stressad. Minsta lilla ändring av rutin får det att låsa sig totalt. Känslan av att inte passa in i vuxenlivet finns kvar. Vad jag önskar att jag slapp allt det här. Bipolär (ev mera), ständiga sjukskrivningar och mediciner. Mediciner som eventuellt ska kastas om helt. Jag orkar inte med mer darrande och talsvårigheter. Har stått ut ett år och det får räcka. Allt skakande ger mig huvudvärk. Jag är less på att t ex när jag ska säga "Ta på dig skorna" istället säger "Ta på dig flygplanet, brödrostem, tefaten. Nej jag menar skorna". Orden jag skrev här ovan var dem som dök upp i huvudet innan jag hittade rätt ord. Jag såg skor framför mig, men ändå rabblar hjärnan upp massa annat. Helknäppt. Måste bli ett slut på det nu. Min andra medicin som jag haft i fem år funkar inte längre. Den stör allt annat. Så just nu har jag mycket att fundera på angående medicinering. Ska till läkaren nästa vecka. Tyvärr en tillfällig då min ordinarie är på semester.
Annars då? Jag har ett jobb. 75 %. Lagom. Nära hemmet. Ingen stress. Funkar bra med vardag och jobb. Och så... dagdrömmer jag. Men en dag ska det vara på riktigt. Tills dess kämpar jag vidare med mig själv. Me myself and I...

Den där känslan

Ibland får jag den där känslan. Känslan av att inte passa in. Inte duga. Vad har jag gjort med mitt liv. Vad har jag åstadkommit. Det bästa jag åstadkommit är mina tre barn. Jag är viktig för dem just nu. Men det kommer att ändras en dag. Vad har jag åstadkommit mer? Ingenting känns det som. Jag försöker känna mig lika mycket värd som andra. Jag kämpar för att ta mig framåt. Det känns som att jag tar ett steg framåt och trycks direkt två steg tillbaka av alla måsten. Den där känslan... "Jag är bra som jag är" "Jag räknas" försöker hjärnan intala sig. Lättare sagt än gjort... Allt funkar väl på rätt sätt. Nån dag... Då kanske den där känslan drar sin kos.

Tillbaka... på nåt sätt iallafall

Då står jag här. Tog ett steg framåt för sex veckor sedan. Alla är glada för min skull. Men det känns som sist... Det står still och jag är på väg att börja rulla bakåt igen. Jag kämpar emot. Slåss mot ångest, oro, stress och allt annat negativt. Dem satte stor press på mig fast dem lovade att det inte skulle bli så. Jag började få lite förtroende för dem, men den försvann snabbt. Dem kommer aldrig att förstå. Aldrig. Kan dem inte bara släppa taget... Jag orkar inte misslyckas fler gånger.

I helgen är det dubbelkalas. Jag ska göra en smörgåstårta. Vi ska ha roligt. Mina föräldrar stannar hela helgen. Jag ska hålla masken. Le och vara glad. För barnens, makens, föräldrarnas och svärföräldrarnas skull. Sen på måndag. Då kraschar jag.  Ringer det där jobbiga samtalet. Det gick inte den här gången heller...

I en dagdröm ser jag mig själv gå fram till kassan i ett helvitt rum. "Vad önskas? frågar mannen bakom disken och ler mot mig. "En frisk hjärna och ett fast heltidsjobb som förskollärare med bra lön" svarar jag. Mannen tar upp en stämpel och lyfter den ovanför huvudet. Sen sänker han armen och slår stämpeln mot ett vitt papper. Det ekar i rummet när stämpeln träffar pappret. Jag tjuvkikar på vad det står på pappret. BEVILJAT. Mannen ler mot mig och säger "Nu är det klart".

Verkligheten är mer ett svart rum med en sur kvinna vid disken. "Jaha. Vad vill du då? säger kvinnan och blänger på mig. "Jag skulle vilja ha möjlighet att söka sjukersättning". Kvinnan tar av sig glasögonen och synar mig uppifrån och ner.  "Du är ung och kan jobba.  Det finns medicin för sånt där. Bara att bita ihop.  Finns dem som har det värre.  Ut och sök jobb bara".

I nuläget känns jobb minst aktuellt. Jag vet att sluta jobba ger mycket mindre pengar.  Inser att jag aldrig kommer att tjäna så bra som jag gjorde förut. Välmåendet är viktigast. Jag skulle vara beredd att ta den ekonomiska smällen. Bara de släppte mig. Lämnade mig ifred... Jag är så trött på dem och deras krav. Att de är så naiva.  Bara så jättetrött...