Älskade R <3

Något har hänt i hans huvud. Han är inte sig själv längre. Det är inte längre samma hund. Han har blivit gammal. Nu syns det tydligt. Han har börjat bli senil. Den där gnistan han haft i ögonen är borta. Han är inte längre där. Han gör så många konstiga saker. Är borta. Någon helt annanstans. Han hör väldigt dåligt. Får inte längre vara lös. Han stressar hemma när hela familjen är samlad. Kommer inte till ro. Dricker och dricker vatten. Fastnar i mönster. Detta är inte längre min R. Den R jag känt i nästan tolv år är borta. Min R gick ut i alla väder. Han tvärstannade inte och vägrade gå. Här är ett exempel. En kväll gick han bort till min bils parkeringsplats istället för att vika av hemåt. Han har aldrig velat gå dit. Han har alltid avskytt att åka bil. Den kvällen gick han dit och ställde sig i den tomma rutan. Sen stod han bara där helt okontaktbar. Det var kusligt att se. Här är bilden som jag tog på honom. Efter en stund reagerade han och vi gick hem. Det här var inte första gången som det hände. Gången innan stod makens bil där och han ställde sig vid bakluckan. Och bara stod där. Hunden som avskytt att ens gå i närheten av bilen. Något har hänt i hans huvud. R är stundtals inte längre där. Jag har möjligheten att välja. Låta honom gå med flaggan i topp. Som min R och som den bästa vän jag mötte första gången april 2004 <3 Han blir 12 om tre månader. Han har haft ett bra liv. Inget har fattats honom. Han har haft en familj som älskat honom. Han är oersättlig. Ingen hund i världen kan mäta sig med honom. Ingen kan ta över. Det slutar med R. Han blir den sista hund som jag haft. Det finns inget annat än det. Hunderiet slutar den dag som R somnar in.

Tungt

Usch vad jobbigt det känns. Min bästa vän som äntligen är gravid har förmodligen fått ett missfall. Jag blir så arg! Känns lika tungt som när jag själv fick det för nio år sedan. Så orättvist  Varför måste detta hända. Förbannade skit!!!

Hur länge ska det vara för mycket?

Orken är slut... Det är bara den ena grejen efter den andra. Det tar aldrig slut. Ångest och skit. Ensam med barnen i nästan två veckor. En sån underbar kombination. Är less på att vara less. Snälla kan jag bara få stänga av tills allt ordnat sig.

För mycket

Det är för mycket just nu och det tar aldrig slut. Hela tiden ska man vara i någons klor. Fast man inte orkar. Tänk att bara få vara. Bli lämnad ifred. Eller ännu bättre, vara frisk. Vara stabil. Vara mig själv. Den som jag en gång var. Gå upp på morgonen, få iväg barnen till förskola/skola och sen åka till jobbet. VARFÖR ska det vara så svårt?! Ångesten sliter i bröstet. Förvärras av allt som händer runtomkring. Hela världen håller på att krascha och jag har dåligt samvete för att jag mår dåligt. Jag måste skärpa till mig. Ta mig i kragen. Skaka av mig allt som en blöt hund skakar av sig vattnet när det regnat. Det måste gå. Måste. Måste. Måste. Gärna nu direkt. Helst skulle det redan ha fungerat. Komma tillbaka till ett normalt liv. Vad det nu är. Jag kommer aldrig att bli den samma igen... Kom igen nu Legend. Kämpa!

Ångest

Jag har inte hört från bilverkstan än. Ska ringa dem direkt på morgonen. Tankarna far runt i huvudet. Tänk om de börjat fixa bilen utan att ringa mig. Då gäller inte försäkringen om de inte gjort skadeanmälan till försäkringsbolaget och fått tillåtelse från dem. Vad kommer detta att kosta? Tänk om det inte går på försäkringen. Tänk om det är turbon... Då blir det dyrt. Jag har sådan ångest. Maken förstår inte alls. Jag är så arg på mig själv för att jag bytte bil. Så korkat. Jag vet ju att jag bara har otur med bilar. Idiotiska Legend! Jag blir tokig snart. Vill bara ha det lugnt och slippa bilstrul. Bilen är från 2011. Hur kan jag ha sån otur... Är bara less. Så less och trött. Har ångest och gråter så fort jag inte sysselsätter mig. Kan inte det här bara ta slut. Snälla. Det räcker nu. Jag önskar att maken förstod. Jag kan inte bara skaka av mig detta. Det funkar inte så för mig. Hade det funkat hade jag gjort så för länge sedan. Usch denna ångest. Tankarna börjar snurra och sen blir det bara värre. Jag börjar oroa mig för allt. Tur att jag tar medicin på kvällen som hjälper mig att somna. Får några timmar utan ångest. Sen börjar skiten när jag vaknat på morgonen...

Nollställd

Jag tar paus från omvärlden. Energin är slut. Kommer att lägga all ork på familjen. Är så less på detta. Vill bara må bra. Vill slippa bekymmer, ångest och depression. Kan man bara stänga av allt? Tills det känns bättre igen. Vore så enkelt...

Bilar och jag

Jag köpte en ny (begagnad) bil för knappt två veckor sedan. En Wolksvagen Touran ecofuel. 2011 års modell. Vad hände? Jo det luktar bensin i bilen och den läcker framme. Jag och bilar går inte ihop. Varenda förbannade bil >:( Nu hoppas jag bara att tremånaders försäkringen som ingick täcker skadan. Så jag har en ny bil, men kan inte köra med den. Jippii... -_-

Trött på mig själv

Jag är så trött på att vara snart 39 år och inte ha någon koll. Det fattas någon slags vuxengen hos mig. Vissa saker är rena grekiskan för mig. Jag hatar denna brist på impulskontroll. Verkligen hatar det. Hatar, hatar, hatar! Jag vill vara en normal vuxen. Bete mig som en normal vuxen och förstå som en normal vuxen. Jag vill inte sitta här och gråta för att jag har en bipolär sjukdom. Denna skitsjukdom som bara ställer till det för mig. Finns f-n inget bra med den! Inlagd på psyk pga skiten. Fick ect. Skadad för livet. Minnet är kasst. Hjärnan tar inte in all info. Piss och skit just nu så här vid läggdags på en lördag kväll. Nu går jag och lägger mig. Tack och godnatt!

Lämna mig ifred!

Fattar ni inte att ni bara stressar sönder mig! Redan nu efter knappt en månad har ni sänkt mig totalt genom att från och med denna månad ge mig minsta möjliga ersättning. Jag ska fylla i aktivitetsrapport både på fk:s och af:s hemsida. Jag blir gråtfärdig när jag försöker förstå dem. Jag måste sitta på af och berätta min historia igen.

Pga all stress och kommande utredning av arbetsförmågan har bl a detta hänt
1. Jag har börjat få ont i huvudet och migrän.
2. Darrandet i händerna har ökat.
3. Jag får mer panik och behöver ta mer lugnande.
4. Jag oroar mig mer.
5. Blir jag nerstämd.
6. Minnet har blivit ännu sämre.

Det här ställer bara till det. Efter en halvtimmes möte med handläggaren på af i tisdags var jag så trött att det kändes som om jag blivit drogad. Jag sov bort hela måndagen för att orka med mötet. Jag var helt utslagen hela onsdagen pga mötet.

Jag vet inte hur länge jag orkar. Nu ska jag vänta på att handläggaren på af ska konsulteta arbetsterapeut och sedan höra av sig till mig. Bara det stressar sönder mig.  

Jag ska kämpa efter denna tid med arbetslivsintroduktion fram tills 19/10 för att slippa allt detta . Bara släpp mig!  Snälla åtminstone i tre år...

Värde

Alla saker har ett värde. Inte alltid i pengar utan även som t ex ett kärt minne. Alla människor har ett värde. Inte heller där alltid med pengar. Och inte status. Utan t ex även med kärlek. Idag stirrar det där ansiktet på mig i spegeln och säger "Du är värdelös". Jag hoppas verkligen att hon imorgon säger "Du är värd något". Eller så kan hon påminna mig om att hålla käften i situationer som jag borde göra det i.

Aktivitetsstöd klart

Nu vet jag 100 % att jag får 223 kr/dag före skatt. Det blir 176 kr/dag efter skatt. Så 3500 i månaden. Kunde varit värre. Jag kunde ha fått noll kr.

A-kassa

I värsta fall får jag 136 kr före skatt. FÖRE skatt. Det blir ca 2000 kr i månaden. Helsjukt. Jag räknade precis ut att om jag istället för att betala A-kasseavgift sedan jag började högskoleutbildning 1999 hade sparat undan månadssumman så hade jag haft runt 60000 kr att leva på. Jag har betalat skiten i 16 år och är inte värd något hos dem. Helsjuka samhälle. Helsjuka borgerliga regering som tyckte att alla dessa "förbättringar" var bra. Massor av människor blir utan ersättning då kraven för Alfa-kassa samt grundersättning är så tuffa att de inte uppfyller dem. Bra beslutat av dem. Det gick ju sååå bra under eran tid vidriga borgerliga pack. Jag har tagit lugnande och ska sova nu. Sov gott Reinfeld och gänget i era lyxhem med lyxvaror. Tänk inte på alla dem som gråter sig till sömns för att de känner sig noll värda i samhället. Tänk inte heller på de hemlösa i vårat land. Dröm sött om nya båtar målade med giftig färg, om solsemestrar till lyxresorter och annat lyx som ingår i era liv. Ägna inte oss drabbade en enda tanke. Era blodsugare och parasiter >:(

Utförsäkringshelvetet!

Jaha. Snart 39 år och inte ett skit värd. Fick veta idag att jag kommer få lägstanivåersättning från a-kassan nu när jag bli utförsäkrad fr o m imorgon 22/7. Det är straffet för att jag inte jobbat på sex år och därför inte får räkna mitt dåvarande arbete. Och jag uppfyller inte ens villkoren för högsta ersättning på lägstanivån. Dvs 320 kr per dag före skatt. Efter skatt ca 5000. Och det uppfyller jag inte så jag får ännu lägre. A-kassan pratade om 220 kr/dag. Det är försäkringskassan som ger det slutgiltiga beskedet så bara att vänta på domen. 

Jag går ner från mina nuvarande 12000 efter skatt till runt 4000. Skulle fått 8400 om jag hade fått behålla min gamla a-kasseersättning. Japp. Man känner sig verkligen värdefull. Total ångest just nu. Det kommer att vara så här i tre månader nu. Läkaren har sagt att det blir sjukskrivning igen i oktober. Fast fk lär väl sätta käppar i hjulet. Nu har jag fått en permanent kniv över strupen. Så fort jag inte är sjukskriven längre är det denna löjliga a-kasseersättning som gäller. 

Förra regeringen var ju så bra. De har gjort saker så mycket bättre. Nästa person som säger så kommer jag att strypa. Reinfeld och gänget som bestämde allt detta kan ta det och stoppa upp där solen aldrig skiner. Bra Reinfeld. Bete dig som en barnunge efter förlusten vid valvakan och sen avgå. Du smet från allt du ställt till med ditt as! Löfven försökte få bort bortre gränsen för sjukskrivning, men det röstade dem andra asen ner. Det är lätt att bara skaka av sig allt sånt här och sova gott om nätterna när man är en politiker som tjänar multum. Dem slipper se människorna bakom siffrorna. Jag är väl bara ett nummer. Ärende 81000 eller något sånt. Bolla gärna runt med mig ännu mer. 

Är less på allt just nu. Hösten kommer att köra slut på mig totalt. Har inte råd att köra bilen och busskort blir lika dyrt. Gasbil är billigare att köra, men med jättelåg inkomst är det en kostnad som jag inte kan ta. Så jag får gå med barnen till förskola/skola. Kommer bryta ihop totalt. Ska börja utredning av arbetsförmågan. Sen vet jag inte vad för skit de kommer att hitta på. Det är bara kul att leka med människor som små schackpjäser. Ja ni. Det verkar som ni fått mig i schack matt... Har jag riktigt otur och är mindre värd än smutsen under mina skor så får jag 0 kr i ersättning.

Tur att jag har lugnande medicin vid behov. Kommer nog få droga ner mig rätt mycket för att inte flippa ur.

Pengar

som vanligt årligt återkommande ska jag slänga ut pengar på bilreparation. Jag och bilar går bara inte ihop... Dem tror att dem vet vad det är och har gett cirka pris på det hela. Med min "tur" lär det bli det dubbla... Sitter här utanför Mekomomen och väntar på att få lämna in skitbilen.

Imorgon måste jag till veterinären med R för att han har knölar som måste kollas upp. Där drar det snabbt iväg med pengar... Avgift för undersökning, ev biopsi och bla bla bla. I värsta fall får jag även ett tungt besked. Skit. Är inte redo...

Jag kan inte 100 % säga att jag kommer att ha tillräckligt med pengar på kontot hos veterinären. Finns inte så mycket kvar på sparkontot efter bilreparationen. Jag hatar det här. Hade räckt med veterinärkostnaden. Skitbil. Tack för detta. Skit i att du gick igenom besiktningen utan anmärkningar. Less och ångest på g. Måste ta bussen hem. Eller rättare sagt två bussar. Tur att jag har Quetiapin med mig i handväskan.

R <3

Fina R är idag 11 år och 4 månader. Det sticker till i bröstet när jag tänker på att vår tid tillsammans går mot sitt slut... Bästa hunden någonsin. Kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.

Glad och rörd

Det ringde på dörren och där stod ett blomsterbud och sa att hon hade blommor till mig. Det var från en vän som skickade dem som uppmuntran. Plus en ask jättegod choklad. Jag blev tårögd. S tyckte också att det var en vacker blomma :) Tack kära vän <3 Du anar inte vilken rätt tidpunkt detta kom. Hör av dig till oss :) Kram.

Finland och goda vänner <3

Jag är hos min bästa vän i Finland och laddar betterierna. Inga måsten. Ingen oro. Bara trevligt sällskap och långa samtal. Bara få vara. Det är just vad jag behöver nu innan allt startar. Hela arbetsträningskarusellen och kampen för att komma tillbaka till arbetslivet. Just nu är jag bara. Jag är inte mamma. Jag är inte vårdnadshavare med mobilen ständigt redo för samtal. Jag är vän. Jag är lycklig. Jag är tillfreds. Jag är Legend :)

Inget brev än

Läkaren var inte orolig i fredags. Det togs blodprov. S var så duktig fastän det var otäckt. Läkaren sa att han ringer om det är något och skickar brev om resultatet är normalt. Det är onsdag nu och inget brev än. Så nu kan jag nog pusta ut :)

Ännu mer panik!

S fick hög feber vid elvatiden igårkväll. Jag har tyckt i två dagar att hon nog är på väg att få feber. Kollade tempen både i tisdags och igår på morgonen. På kvällen hade hon 38,8 graders feber. Maken ska försöka ordna med jobbat så att han kan följa med till läkaren imorgon. Problemet är att han håller i utbildning och måste hitta någon som kan ta över. Jag hoppas verkligen att han kan vara med. Annars överväger jag att ta med svärmor. Men då måste jag berätta varför vi ska dit... Usch. Jag önskar att allt det här bara försvann :( Min ena dvärghamster dog igår, men jag kan inte sörja den nu. Det känns så fjuttigt just nu. Om allt är bra med S sörjer jag hamstern sen. Hoppas febern har gått ner och att S är piggare igen. Och snälla, inga nya blåmärken under natten. Snälla snälla snälla...

Panik!

Är hon sjuk? Jag ser bara alla symtom. Nya blåmärken hela tiden. Tidigare bara på benen. Nu även på armar, axlar, vid midjan t o m ryggen. Hon är blek och tröttare än vanligt. Somnar lättare på kvällarna. Brukar ta två eller tre flaskor välling. Igår hade hon somnat direkt under vilan på förskolan. Hon gäspar mycket. Ångesten river i bröstet! Läkartid på fredag. Maken kan inte vara med. Jag vill att de tar blodprov. Vägrar gå därifrån utan att de gjort det! Sen måste vi vänta hela helgen på resultatet. Jag klarar inte detta. Det är för mycket. Vill ringa och fråga om dem kan ta blodprov redan nu. Man ska få resultatet inom ett dygn. Maken förstår inte alls detta. Jag har aldrig haft sån här stark ångest och oro tidigare. Jag får ta lugnande medicin dagtid nu. Har tagit en tablett. När den börjar verka lugnar det ner sig och hjärnan orkar inte att ha panik, men tankarna finns kvar där. Jag har ingen att prata med om detta. Ingen. Maken ser det här bara som en del av min sjukdomsbild. Vilket jag desperat hoppas att det är. Jag spenderar mer tid med dottern än han och jag vet hur hon fungerar. Jag fixar inte detta. Det känns som att min hjärna ska explodera! Jag vill få veta nu!!! Snälla...

Skitångest!

Jag HATAR HATAR HATAR denna ångest! Dessa katastroftankar! Dem gör allt till en enda röra. Jag har ny medicin och får nu ta två på kvällen. Somnar lätt av dem och vaknar lugn. Sen går dem ur kroppen och skiten är här igen. Fr o m torsdag får jag börja ta dagtid vid behov. Ska bli så skönt. Orkar inte med denna ångest. Orkar inte ligga på toagolvet och gråta. Vill funka normalt. Snälla ta bort dessa katastroftankar. De förstör mitt liv!!!!!

Stora och små saker i livet

Jag pratade med en kvinna idag vars syster miste två av sina tre barn med tre års mellanrum. Systern orkar vidare en dag i taget. Kvinnan jag pratade med lever under ständig oro att något ska hända hennes barn. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur tungt det måste vara. Sådana här saker (saker är egentligen fel ord) får mig att se genom fingrarna med småsaker. Jag försöker vara tacksam över att jag har barn som stökar ner, tjurar, skriker osv. Livet är så kort. Tiden med barnen går så fort. Jag önskar att min man lärde sig att tänka så här. Istället för att reta upp sig på tcex att sonen inte ställt tillbaka pallen från toan som han satt på när vi åt i vardagsrummet. En sån småsak. Mitt hjärta håller på att brista för en vän och hennes familj. Hennes fyra år gamla barnbarn har skelettcancer och det går åt fel håll. Läkarna vet just nu inte vad de ska göra. Vi ber för honom. Livet kan vara så tungt. Varför slösa den på småsaker. Var tacksam för allt ni har. Gläds för småsakerna. Och be gärna för min väns barnbarn <3

Solförmörkelse

85 procentig solförmörkelse :) Det var länge sedan jag såg ett. På den tiden var det okej att titta genom färgat glas. Nu vet man bättre. Solen tittade fram en stund här. Vid 11 när det var som mest förmörkat syntes solen. Jag tittade med solglasögon på mig för det var verkligen bara lite som syntes genom molnen. Jag följde även livesändning på nätet. De sa att man kunde titta som vanligt när det var så molnigt. Nja. Det var nog dumt sagt. Jag tittade ca 4-5 sekunder. Såg bort. Tittade 4-5 sekunder igen med solglasögon på och har haft ont i vänster öga sedan dess... Smart Taru :\

Hade velat se mer norrsken. Ångrar att jag inte väckte barnen så att de fick se. Jag var naiv och trodde att det skulle synas alla dagar som de pratade om. Även inatt. Kunde det inte ha klaffat så att solstormen blev inatt när det är helg ;) Missade nog själv det mest spektakulära. Det kom så plötsligt. Läste om det i en grupp som jag är med i på facebook vid tolvtiden på natten. Hann inte förbereda mig.T ex vet jag nu att det finns appar som förutspår norrsken :)

Norrsken!

Jag kan just nu se norrsken i småland! Helt otroligt :) Senast jag såg det var vintern 99-00 när jag bodde i Luleå. Känns helt magiskt. Synd att jag inte kan få det på bild och film. Hoppas det syns på fredag med för då kan barnen stanna uppe och titta. Kan nog vara lite dumt att väcka dem nu vid halv ett :D Norrsken är så underbart. Jag känner sådan lugn inom mig. Ska hålla mig vaken och gå ut en gång till lite senare då det tydligen ska synas ännu mer. Jippii! Det känns som jag hux flux hamnade i hypomani. Norrsken <3

Min fina vän

Idag fyller R 11 år. Det känns helt ofattbart. Vart har åren tagit vägen... Jag är glad över att jag fått ha min fina kille så många år. Det gör ont att tänka på att våran tid tillsammans närmar sig sitt slut... Finns det verkligen ett liv utan honom? Tänk om det här är hans sista födelsedag. Nä usch. Inte tänka på det nu. Grattis vackra R <3

Äntligen normal vardag?

Dottern S har varit hemma från förskolan pga först magsjuka två gånger med en veckas mellanrum och sedan hela förra veckan för att slippa magsjuka från förskolan igen. Denna vecka har hon varit hemma för att maken varit ledig. Imorgon jobbar maken och S ska till förskolan. Så skönt. Jag ska inte göra någonting alls dem timmarna som jag är ensam. Bara ligga och slappa på soffan :) Och kanske sova lite ;) På tal om sova borde jag nog göra det nu ;)

Ny hund?

En sak som jag funderar på är om jag kommer att skaffa en ny hund efter R. Jag vet inte om jag klarar det, men ett liv utan hund känns tomt. R fyller 11 den tolfte denna månad.11! Så fort tiden har gått... Jag blir deppig av att tänka på att min tid med honom blir kortare och kortare :( Tänk om det här är hans sista år... Om jag vågar skaffa en ny hund är lapsk vallhund det självklara valet. Det är en finsk ras. Allsidig och trevlig. Skäller inte annars än när den vallar renar :D En annan fördel är att de bara fäller två gånger per år. Det finns en uppfödare i närheten, men denne blev tvungen att operera bort livmpdern på sin enda tik :( Så om det blir en hund är lapsk vallhund mitt val. En viltfärgad :) Här är en länk. Törs inte lägga upp bild utan lov.

Hästar

Något som jag saknar från min ungdom är ridning... Om jag kunde skulle jag börja rida igen. Men mina höfter och bäcken tillåter inte det :(Jag är en fd hästtjej. Bodde på stallet. Skötte andras hästar gratis och med stor entusiasm :) Jag ville så gärna ut på turridning med islandshäst. Skulle få en sån i 30-årspresent av maken, men graviditet satte stopp för det. Och det var den graviditeten som pajade mitt bäcken och gjorde höftbesvären värre. Om jag fick önska vad som helst skulle det vara att kunna rida igen...

Finland och vänner <3

Jag var i Finland en vecka förra månaden hos min vän som jag träffade första gången förra året. Det var välbehövliga dagar. Bara slappa, prata och bli serverad god mat. Och gosa med min stora kärlek i Finland <3 

Länge sedan...

Oj vad det har gått lång tid sedan jag skrev. Känner att det är dags att börja skriva av sig. Jag önskar så att jag kunde skriva att jag börjat jobba på ett fantastiskt ställe och mår toppen. Men det kan jag inte... Är fortfarande sjukskriven. Har lite mer än fyra månader kvar till utförsäkring och måste komma igång med arbetsträning. Fast jag inte känner mig ett dugg mer redo än för ett år sedan när jag misslyckades med aktivering. Alla förväntar sig att det ska gå bra nu. Jag har total ångest och panik över allt detta redan. Önskar bara att de kunde lämna mig ifred!

Jag har kvar mina skakningar trots att jag slutade med litium för nio månader sedan. Har därför varit hos läkare, gjort datortomografi, varit hos neurolog, gjort MR. Datortomografin var normal. Får svar om MR nästa månad då neurologen ringer mig.

Jag har även gjort npf utredning. Dem kom fram till att jag har ångestsyndrom samt en uppmärksamhetsstörning. De kunde inte bedöma om det varit så redan under min uppväxt med det sistnämnda så ADD diagnos uteblev. Det kan bero på ect behandlingen.

Andra besvär jag har är huvudvärk, yrsel, ont i musklerna, har svårt att få fram rätt ord. Säger hela tiden fel namn till barnen. Det är knäckande. Jag har bekräftat problem med närminnet. Speciellt det visuella. T ex känna igen ansikten, platser, minnas kartor och bilder. Däremot är sifferminnet nästan lika bra som tidigare. Jag har problem med långtidsminnet med. Det var inget som kom fram i utredningen, men jag märker av det hela tiden. Det är mycket jag inte minns bakåt. Barnen har börjat bli less på det. Det gör mig ledsen :(

Så det har hänt mycket vad gäller utredningar, undersökningar och diagnoser. Men inte ett steg närmare arbetslivet. Finns det något där ute för mig? Hur ska det gå när jag t ex inte minns människor, namn, vad jag ska göra...

Jag har även andra problem med kroppen än muskelsmärtor och huvudvärk. Mina höfter och bäcken värker. Jag kan inte stå eller gå lika mycket som tidigare. Speciellt inte på vintern då kyla gör det värre. Ibland låser sig mina höfter/bäcken och då är det svårt att röra sig.

Så åter igen. Finns det något för mig?  Ska ni fortsätta jaga mig och envisas? Eller ska ni ge upp nu? Jag har varit hemma i sex år. Har sammanlagt jobbat 2 1/2 år och är 38 år. Har mestadels varit sjukskriven sedan 2003. Har varit föräldraledig tre gånger, men alla tre har avbrutits pga depression och därför blivit sjukskriven.

Jag har papper på att jag har noll stresstolerans. Mina händer börjar skaka jättemycket när jag är stressad. Det räcker för mig att få iväg tre barn till förskola samt skola och sedan hämta dem. Alla tror att jag kan lata mig hela dagarna. Men nej. Jag sitter hela tiden på helspänn och väntar på att förskola/skola ska ringa och något barn har blivit sjukt eller att något har hänt. Jag känner mig inte alls utvilad när det är dags att åka och hämta barnen. Det är jobbigt att vara social. Att ev. få höra om något som man minsann missat, t ex ett prov som sonen inte pluggat till och därför får göra omprov. Min vardag är ett heltidsjobb. All min energi går till barnen. Och maken. Jag kommer sällan iväg på något. Orkar inte. Uteblir från saker med familjen. Barnen är vana, men det gör ont...

Ibland vill jag ta all den här skiten och kasta ner det från en klippa. Adjö bipolär typ 2, uppmärksamhetsstörning, ångestsyndrom och all kroppslig skit. Tänk om det vore så enkelt...

Det är nu två år sedan jag fick ect och jag har fortfarande men av det,  som till slut har börjat erkännas att jo dina besvär kan bero på det. Ect=elchocksterapi. Terapi, det låter fint. Absolut inte sant! Man behöver gå i terapi pga att man var så dum och deprimerad att man lyssnade på läkaren och gick med på det. Det finns ett stort mörkertal där ute med personer som har bestående men av ec. Ja, jag tar bort terapidelen. Vi får ingen kompensation. Vi får inte rätt. Ec ger inga bestående skador. Absolut inte. Gör dem en dokumentär eller intervju vinklar dem det självklart till ec:s fördel. Lite svinn får man räkna med när man har en psykisk sjukdom... Jag avråder från elchocker. Hade det varit idag hade jag sagt nej direkt.

Så lite "kort" om vad som pågår i mitt liv. Berg-och dalbana som vanligt.