torsdag, maj 15, 2014

Jag är 37, inte 7!

Jag är född 1976 och är just nu 37. Jag är vuxen. Trots att jag är bipolär måste jag iallafall ibland få känna det jag vill samt göra det jag vill. Utan att det direkt måste vara en fixering. Kan jag inte bara få känna att jag är normal. Att jag ska kunna säga vad jag känner och tänker utan att få höra att det bara är en fixering. Om det är något som jag själv känner är normalt. Vem är du då att bestämma åt mig. Och få mig att känna mig som ett barn. Som en liten sjuåring som får höra att det minsann inte är bra gjort. Du gör mig ledsen. Och sårar mig. Ska vi byta roller? Så får du stå där som en 40-årig som behandlas som ett litet barn. Just nu är jag förvirrad. Vad är det okej att känna och vad är bara fixering... Kan jag inte bara få må bra. Känna att jag är glad och trivs med mig själv. Sluta behandla mig som ett barn! Hellre då som den bipolära människa jag är. Det är mer värdigt. Tack på förhand. /Jag. Vuxen kvinna. Inte ett barn

1 kommentar:

Wicsen sa...

Wow, vilket bra inlägg! Helt ärligt har jag aldrig tänkt så innan, att man faktiskt inte behöver kommentera att det där är en fixering (eller vad det nu må vara) utan istället behandla det som en normalitet för just dej. Tack för den hjälpen! Detta kommer jag ta med mig i arbetslivet och även i min roll som samtalsledare inom avlastningssamtal. <3