Tankar, funderingar eller bara knäpp?

Jag har en så konstig känsla. Allt känns avlägset. Jag vet vad som händer omkring mig och jag vet hur jag ska bete mig. Men på något sätt är jag inte där 100 %. Min kropp är täckt av den där konstiga utomjordiska svampen igen. Speciellt på fingrarna. Det är obehagligt. Allt känns konstigt när jag tar på det. Jag vet. Knäpp är rätt svar. Det här känns som en verklighetsflykt. Humöret pendlar. Jag känner mig stressad. Minsta lilla ändring av rutin får det att låsa sig totalt. Känslan av att inte passa in i vuxenlivet finns kvar. Vad jag önskar att jag slapp allt det här. Bipolär (ev mera), ständiga sjukskrivningar och mediciner. Mediciner som eventuellt ska kastas om helt. Jag orkar inte med mer darrande och talsvårigheter. Har stått ut ett år och det får räcka. Allt skakande ger mig huvudvärk. Jag är less på att t ex när jag ska säga "Ta på dig skorna" istället säger "Ta på dig flygplanet, brödrostem, tefaten. Nej jag menar skorna". Orden jag skrev här ovan var dem som dök upp i huvudet innan jag hittade rätt ord. Jag såg skor framför mig, men ändå rabblar hjärnan upp massa annat. Helknäppt. Måste bli ett slut på det nu. Min andra medicin som jag haft i fem år funkar inte längre. Den stör allt annat. Så just nu har jag mycket att fundera på angående medicinering. Ska till läkaren nästa vecka. Tyvärr en tillfällig då min ordinarie är på semester.
Annars då? Jag har ett jobb. 75 %. Lagom. Nära hemmet. Ingen stress. Funkar bra med vardag och jobb. Och så... dagdrömmer jag. Men en dag ska det vara på riktigt. Tills dess kämpar jag vidare med mig själv. Me myself and I...

Den där känslan

Ibland får jag den där känslan. Känslan av att inte passa in. Inte duga. Vad har jag gjort med mitt liv. Vad har jag åstadkommit. Det bästa jag åstadkommit är mina tre barn. Jag är viktig för dem just nu. Men det kommer att ändras en dag. Vad har jag åstadkommit mer? Ingenting känns det som. Jag försöker känna mig lika mycket värd som andra. Jag kämpar för att ta mig framåt. Det känns som att jag tar ett steg framåt och trycks direkt två steg tillbaka av alla måsten. Den där känslan... "Jag är bra som jag är" "Jag räknas" försöker hjärnan intala sig. Lättare sagt än gjort... Allt funkar väl på rätt sätt. Nån dag... Då kanske den där känslan drar sin kos.

Tillbaka... på nåt sätt iallafall

Då står jag här. Tog ett steg framåt för sex veckor sedan. Alla är glada för min skull. Men det känns som sist... Det står still och jag är på väg att börja rulla bakåt igen. Jag kämpar emot. Slåss mot ångest, oro, stress och allt annat negativt. Dem satte stor press på mig fast dem lovade att det inte skulle bli så. Jag började få lite förtroende för dem, men den försvann snabbt. Dem kommer aldrig att förstå. Aldrig. Kan dem inte bara släppa taget... Jag orkar inte misslyckas fler gånger.

I helgen är det dubbelkalas. Jag ska göra en smörgåstårta. Vi ska ha roligt. Mina föräldrar stannar hela helgen. Jag ska hålla masken. Le och vara glad. För barnens, makens, föräldrarnas och svärföräldrarnas skull. Sen på måndag. Då kraschar jag.  Ringer det där jobbiga samtalet. Det gick inte den här gången heller...

I en dagdröm ser jag mig själv gå fram till kassan i ett helvitt rum. "Vad önskas? frågar mannen bakom disken och ler mot mig. "En frisk hjärna och ett fast heltidsjobb som förskollärare med bra lön" svarar jag. Mannen tar upp en stämpel och lyfter den ovanför huvudet. Sen sänker han armen och slår stämpeln mot ett vitt papper. Det ekar i rummet när stämpeln träffar pappret. Jag tjuvkikar på vad det står på pappret. BEVILJAT. Mannen ler mot mig och säger "Nu är det klart".

Verkligheten är mer ett svart rum med en sur kvinna vid disken. "Jaha. Vad vill du då? säger kvinnan och blänger på mig. "Jag skulle vilja ha möjlighet att söka sjukersättning". Kvinnan tar av sig glasögonen och synar mig uppifrån och ner.  "Du är ung och kan jobba.  Det finns medicin för sånt där. Bara att bita ihop.  Finns dem som har det värre.  Ut och sök jobb bara".

I nuläget känns jobb minst aktuellt. Jag vet att sluta jobba ger mycket mindre pengar.  Inser att jag aldrig kommer att tjäna så bra som jag gjorde förut. Välmåendet är viktigast. Jag skulle vara beredd att ta den ekonomiska smällen. Bara de släppte mig. Lämnade mig ifred... Jag är så trött på dem och deras krav. Att de är så naiva.  Bara så jättetrött...

Konfundersam

Det är ett uttryck som inte finns. Jag vet inte om jag kom på den själv. Har använt det länge. Iallafall så är jag konfundersam just nu. Det enda jag kan göra är att vänta. Och nej, jag är inte gravid. Inga fler tvåbentingar i denna familjen ;) Och det gäller inte någon fyrbenting heller :) Det gäller mig. Som sagt, jag kan inte annat än vänta. Och ännu en gång. Nej jag är inte gravid :D

Saknad, besvikelse och gå vidare

Det gör ont när en person som man betraktade som en vän väljer bort en ur sitt liv. En person som fanns där och hjälpte igenom allt det tuffa. Man känner sig ratad. Tycker mindre om sig själv. Jag vet att det inte är nåt fel på mig. Att vissa personer bara finns i ens liv under en period. Att personen inte förtjänar ens vänskap osv. Men jag är besviken, känner stor saknad och ska gå vidare med mitt liv...

Kass nyhet

Jaha. Då har man fått veta att man har en livlina mindre... Det känns ju jättebra. Idioter >:(

Jag är inte redo!

Nu kommer det igen. Hösten är på väg. Ångesten är här. Jag vill ha mer sommar. Tyvärr verkar det som att de varma fina sommardagarna är slut. Resten av augusti kommer temperaturen ligga på 16-19 grader. Jag är inte redo! Jag vill inte ha höst än. Sommaren har gått alldeles för fort. Jag vill göra allt om igen. Börja om från juni. Hatar att det blir så här varje år. Har ångest inför kylan som kommer. Alla kläder som ska fixas. Ångest inför vintern och all snö. Och vintern är så lång. Går inte alls lika fort som sommaren. Jag vill iallafall ha mer sol och värme. Har sommarkläder som jag inte ens hunnit ha på mig. Bara lite till. Vi kunde ha hunnit bada en gång till. Snälla... Jag är inte redo... Skit också :/ Ångest med stort Å...