Det tar slut

Jag börjar vänja mig vid att det är mat vid speciella tider. Man får själv hålla koll på tiderna. Missar man så får man skylla sig själv. Jag börjar ha koll på mina medpatienter. Har pratat med några av dem. Tvingar mig själv att göra det. Har egentligen ingen vidare lust, men får inte fastna i min egen bubbla. Jag har varit duktig med rutinerna hittills. Försöker att tänka på positiva saker. Låsa ute de negativa sakerna och även de negativa personerna. Jag var faktiskt med på promenaden igår. Det var skönt väder ute och väldigt skönt att komma ut. Träffade barnen i besöksrummet i förrgår. Igår gick vi bort till sjukhusfiket. Får så dåligt samvete för att jag inte riktigt orkar med och bara vill tillbaka. Jag låg och sov en stund innan de kom så att jag skulle orka. Annars sitter jag och tittar på tv lite. Surfar på nätet. Maken kom med datorn igår. Jag går omkring här och tittar på de fina tavlorna. Gillar en tavla speciellt mycket. Ska ta kort på den och lägga ut här. Det är en hyfsat lång korridor att gå i. Så kommer jag fram till dörren, som är låst. Där tar det slut. Då minns jag att jag är inlåst här. Att jag inte får gå ut ensam... En sån sjuk känsla... Nu är det snart lunch. De ringer på en gonggong som hörs tydligt. Ingen risk att missa nån måltid. Känns lite som att vara med i Fångarna på fortet :) "Jabul (stavning) slå i gonggongen" :)