Usch, har precis suttit och skrivit ett jobbigt brev till en person. Har tagit ett beslut som jag gått och funderat på under en längre tid. Jag har fått en diagnos som förändrat allt. Jag måste göra ändringar i mitt liv för att må bra. Måste minimera all stress i mitt liv. T ex kan jag nog inte gå tillbaka till mitt yrke som förskollärare. Behöver ett jobb där jag bara är en i gänget och inte har så mycket ansvar. Vet inte vad jag ska jobba med. Just nu tar jag en dag i taget och försöker fokusera på att jag är sjukskriven.
Beslutet som jag tagit drabbar hela familjen, men dem står bakom mig. Jag vet inte alls hur personen som jag skrivit brevet till kommer att reagera. Kanske blir hon arg och inte vill ha något med mig att göra mer. Då kommer det att drabba mig jättehårt. Men jag har inget val. Känner att jag annars kommer att förstöra allt.
Min mage strular fortfarande, men jag kommer mig inte för att ringa till läkaren. Har sagt i flera veckor att jag ska ringa. Nu har jag haft detta problem i över en månad. Orkar inte med ännu ett besked om sjukdom, så jag hoppas att det bara är något tillfälligt.
Nu avvaktar jag svar från personen och hoppas på att hon kan förlåta mig... Om du undrar varför jag skrev ett brev, så var det för att få med allting. I telefon skulle jag glömma bort hälften jag ska säga. Ville skriva ner mina tankar till personen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar