onsdag, oktober 13, 2010

I'm Falling

I look down,
Knowing what's coming.
Knowing it's inevitable.
I can't stop it.

My hands are shaking,
My mind is racing,
My palms are sweating,
I can't stop it.

It's like my hearts stopped beating,
Yet I'm still breathing.

My stomachs doing flips,
And I'm feeling sick.
But I can't stop it.

I know I can't.

Here I go,
I take the leap,
And you catch me.
That's when I'm sure...
I've fallen.

By Ever O'Callaghan

Så känns det just nu. Jag har fallit, det går inte att förneka mer... Total ångest idag hela vägen hem när jag lämnat sonen. Kunde inte komma iväg till arbetsträningen. Maken fick ringa från sitt jobb till dem och säga att jag inte mår bra. Själv hade jag det jobbiga uppdraget att ringa min handläggare på AF. Vi skulle haft möte idag. Hon blev så ledsen för min skull. Tyckte att det var lika bra att avsluta arbetsträningen. Hon frågade mig om det skulle kännas som en lättnad och i nuläget är det vad jag vill. Det är nog med allt annat runtomkring mig. Kämpa emot oron, ångesten, orka med barnen. Vill bara undan, men orkar inte ens det.

Har mailat till min FK-handläggare. Var ju hos läkaren igår och fick sjukskrivningen förlängd året ut. Tyvärr är ju sjukdomsinsikten skit, så jag måste tillbaka dit nästa vecka för att få ett nytt läkarintyg där det står att jag har en depression. Det är först när ångesten på allvar kommer krypande och man måste ta tablett för att kunna sova ordentligt, som man inser att allt inte står rätt till. Eller som vid hypomani, man fattar det först när man varit vaken en hel vecka utan att känna sig minsta lilla trött, man har tusen projekt, men inget blir färdigt. Man behöver knappt äta. Pratar i ett om allt möjligt med alla man träffar, kan inte ens själv minnas vad. Och så avbryter man andra hela tiden, är själv medveten om det, men skiter i att be om ursäkt. Då är det bara JAG, JAG, JAG. Riktigt egoistisk blir man. Vid depression är det istället "Lämna mig ifred".

Min FK-handläggare ska ha möte med min läkare. Är så besviken. Vet att det här med svärfar utlöst det hela. Kände att något var på G innan dess, men kunde kämpa emot. Fortsätta orka, vara social, tycka allt var roligt. Men när svärfar blev sjuk kom chocken, mörkret... Och den totala likgiltigheten och tröttheten. Hatar mig själv så mycket ibland...

1 kommentar:

Wicsen sa...

Om du hade skrivit en bok om ditt liv tror jag den hade varit mycket intressant att läsa. Jag tycker du skriver väldigt bra & jag gillar ditt språk!

(Du hittar mej förresten på ny webbadress, så klicka på namnet bara)