Allt förändras i ett ögonblick

Igår hade jag haft mitt livs jobbigaste telefonsamtal. I fredags kom maken hem och var ledsen. "Pappa har fått en stroke". En total chock! Min svärfar som är så pigg och frisk. I fredags åkte vi med barnen till mina föräldrar och sen åkte vi ner till svärmor. Svågern som också kom dit hälsade på svärfar på lördgen. Maken hälsade på igår. Jag fick inte följa med, för svärfar orkar inte med så mycket. Jag hade ändå inte pallat att följa med. Så jag stannade kvar i lägenheten. Så kom det ett videosamtal från maken och jag förstod direkt att det var svärfar som ville prata. Han såg så ynklig ut, inte alls sig lik. Det var jobbigt, jag kände att det skulle brista för mig närsomhelst. Han sa att jag hade kunnat följa med. Så sa han hejdå efter en stund. Maken pratade lite med mig och såg hur förstörd jag var. På väg hem frågade jag honom om svärfar avslutade samtalet för att han var trött, men det var för att han såg att jag såg så berörd ut. Det var mitt livs jobbigaste samtal...

Maken och jag har diskuterat att ev. flytta ner och när detta hände tog vi beslutet att flytta. Man vill bara ner dit, ha dem nära. Det kändes så hemskt att lämna svärmor själv. Så fort det är möjligt flyttar vi hem till småland. Vi vill inte sälja lägenheten med förlust, så vi hoppas att värdet går upp snart. Maken börjar kolla jobb. Inom ett år ska vi vara där nere. Nu vill man bara hem. Flyttar vi ner följer mina föräldrar efter. Så finns alla nära. Man inser att tiden går och man vill finnas nära till hands.

Just nu har jag fullt upp att verkligen fatta att min spralliga alltid i farten svärfar har fått en stor stroke... Det är så ofattbart...