Det var absolut nödvändigt imorse. Andra barn vars mammor upptäcker vid skolan att matlådan med äpplet till fruktstunden blivit kvar hemma säger: "Det gör inget. Jag klarar mig ändå". Eller kanske "Vi får försöka komma ihåg det imorgon". Nädå, sån tur har inte jag. Jag har en son som stänger av totalt. Han står bara där med skor, jacka och ryggsäck på sig och tjurar. Säger att det är min uppgift att komma ihåg allt. Sen när?! Till slut efter att ha sagt till på skarpen tar han av sig skorna och påstår att det inte finns någon plats på de två skohyllorna som är halvtomma. Suck... Sen säger han ett tjurigt hejdå och vill inte krama mig. Så jag säger hejdå och går. På väg hem med R bestämmer jag mig för att ta med mig hund, matlåda och cykla till skolan. Väl där ställer jag matlådan på Vs hylla och går in för att säga att jag kommit med den. Inget leende, ingenting. Bara ett dämpat och neutralt "bra". Vad sägs om "Åh, tack mamma. Vad snäll du är" samt en kram. Får se vilket humör herrn behagar att vara på när jag ska hämta honom. Igår tjurade han ihop för att jag frågade var hans strumpor var. Han blev irriterad, tyckte att jag bara tjatade och inte lyssnade på honom så han gick iväg. Har jag fel, ska man verkligen acceptera ett "jag vet inte" när man frågar sitt barn var han lagt sina strumpor. Jag frågade honom om det inte stör honom att alla runtomkring tittar på honom när han blir sur. Nä, det brydde han sig inte om. Tydligen är det så för annars skulle han inte få dessa raseriutbrott ute bland folk.
Här sitter jag nu om jag ska göra det tråkiga först och det roliga sen. Det tråkiga är att städa kaninburen. Det roliga är att se på en film. Tror nog jag tar det tråkiga först så har jag det bortgjort och kan koppla av när jag ser filmen. Så nu dags att städa kaninbur. Det roligaste med det jobbet är att kaninen är väldigt kelig så man får en gosestund med honom :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar