Fredag igen och idag kommer mina föräldrar hit. V ser fram emot det. Han skulle gärna vilja att dem bodde här. Tänk att ha morföräldrarna precis i närheten istället för att slippa åka i 3-3½ timme... Det finns en lägenhet till salu här. Priset är inte farligt och hyran relativt låg. Men pappa tycker det är för dyrt att bo här och han vill hyra, inte köpa. Hmmm, sen att han varit på väg att köpa ett hus där dem bor nu är ju en helt annan sak tydligen. Fattar han inte att mamma vantrivs?! Hon skulle gärna vilja flytta hit. Tänk att få träffa barnbarnen dagligen. Vad har hon för liv just nu där hon sitter hemma själv och inget händer? Hur ska vi lyckas få pappa att förstå? Dem här bott där i lilla döende samhället i tolv år nu! Räcker inte det?
Jag är lite besviken på min pappa som inte tänker mer på mamma. Själv hade jag aldrig accepterat allt som mamma gjort. Tänk att sakna körkort, ha svårt för att gå och bara få sitta hemma... När mamma hälsar på hos oss lever hon upp. Här är det ingen som bryr sig att hon inte pratar perfekt svenska. Här finns alla sorters människor. Hon pratar med folk, är social och stortrivs. Hemma är hon deprimerad hela tiden och känner hur livet bara rinner genom fingrarna på henne. Är det här allt hon har kvar av sitt liv? Jag får nästan dåligt samvete för att jag börjat jobba mer tid, för jag vet att hon har stort behov av att ringa dagtid och prata av sig. Jag kommer vara lite sur på pappa när de kommer idag. Om jag konfronterar honom om allt det här finns risken att han tjurar ihop, men den risken tar jag. Han kan inte fortsätta tänka bara på sig själv! Någon mer som har en pappa som inget gör hemma, att det är eran mamma som får sköta allt? Är det här något typiskt finskt eller är det en generationsfråga? Vad ska man göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar