Först är man sjuk jättelänge, sedan kommer man tillbaka till jobbet och allt bara vänds totalt upp och ner. Nu har jag för första gången snart 32 år gammal fått uppleva att jag trots min högskoleutbildning och kompetens inte gör ett bra jobb. Något som jag aldrig tidigare fått höra. Jag har varit frånvarande mycket, men hela verksamheten kan inte stå och falla när jag är sjuk. Så idag har jag sagt hejdå och tagit med mig alla mina saker. Jag har pratat med chefen och har blivit erbjuden nytt jobb, men det ligger inte i hemkommunen, så det känns som ett steg tillbaka. Jag börjar redan imorgon för jag vill inte vara hemma! Jag vill jobba! Jag ska prata mer med chefen om möjlighet att få en tjänst i hemkommunen i januari redan. Om hon inte kan lova mig det kommer jag att börja kolla vad det finns för tjänster ute till nästa termin. Chefen har sagt att jag ska lämna henneIdag var jag och chefen och besökte det nya jobbet och allt verkade jättebra. Om jag stortrivs blir jag väl kvar, men meningen var ju att jag skulle slippa pendla, att ha jobbet på hemmaplan. Det är lite smidigare att åka till denna grannkommun, men när jag arbetat på hemmaplan har jag hämtat barnen inom 10 minuter från att jag slutat för dagen. Det kommer jag inte att kunna göra. Kortare tid än 45 minuter blir det inte. Jag kommer att arbeta 35h/vecka. Vill inte arbeta heltid ännu då lillkillen fortfarande är såpass liten. Fast han trivs kanonbra på dagis och har inte en enda dag velat följa med mig hem :-D Så jag är helt övertygad om att han skulle klara längre dagar utan några problem.
Så nu är man tillbaka på ruta ett igen. Bara att kavla upp armarna och börja om från början. Det känns skönt att ha chefen bakom sig som fortfarande tror på mig. Ärligt talat så var det personkemin som inte stämde, för jag är en bra pedagog som verkligen gillar mitt jobb. Lite grann klubben för inbördes beundran på det stället tycker jag ;-) Nä, inget för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar