Jag fattar inte vad det är. Ju mer jag försöker tänka positivit desto värre blir det. Jag var tillbaka på jobbet i tisdags igen och det har gått hur bra som helst att jobba. I fredags vaknade jag med halsont (igen!) men jobbade på som vanligt. Kände mig halvkass, men höll masken. När jag kom hem var jag helt slut. Jag var själv med barnen fredag kväll till lördag eftermiddag då maken var iväg. Kunde inte hitta på något roligt med barnen då jag hade feber och mådde dåligt. När maken kom hem låg jag bara och vilade. Idag har jag sovit bort större delen av dagen. Jag MÅSTE jobba imorgon! Varken vill eller kan vara hemma igen! Igår kollade jag min mail lite snabbt och såg att jag hade blivit anvisad ett jobb från arbetsförmedlingen. Jag har redan sökt denna tjänst och varit på intervju, men jag vill inte byta arbetsplats igen. Jag skrev mail till chefen och hon har svarat mig idag att hon kommer till jobbet imorgn så vi får prata. Jag varken vill eller orkar byta jobb igen. Jag trivs jättebra och vill stanna på detta ställe. Känns inte kul om jag måste bryta vikariatet och ta den andra tjänsten. Så länge jag får stämpla upp till heltid med a-kassan kommer jag att vara skriven på arbetsförmedlingen. Men så fort de dagarna är slut kommer jag att avanmäla mig. Orkar inte med deras press på mig. Snart kommer de att skicka en anvisning om jobb på annan ort. Jag vägrar att börja pendla igen. Det kommer jag inte att orka. Inte när det är jag som ska sköta lämnande och hämtande på dagis varje dag. Jag önskar att jag var en starkare människa, men det är jag inte. Jag har min svaghet och den får jag leva med. Men just nu är jag väldigt less på allt. Försöker komma igång med jobbandet, men blir bara sjuk hela tiden. Och som om detta inte var nog... Igår fick hundarna leka på baksidan för att de stackarna har det så trist här hemma. Maken släppte in dem och upptäckte snart att det var blod på golvet. Älva hade skurit sig i trampdynan! Det är inte sant! Fjärde tasskadan på ett år! Så nu går hon med krage på för att inte kunna slicka på såret. Som tur var är det inte lika djupt som Rasmus sår var och behövde inte sys. Hon verkar inte ha ont, men den hunden har väldigt hög smärttröskel. Vet jag sedan hon hade den inflammerade klon förra året. Men allvarligt, nu får det faktiskt räcka! Jag vågar knappt ha hundarna lösa längre för att jag oroar mig för skador och så händer detta t o m ute på den egna bakgården! Jag är så less! Stundtals tänker jag att det vore bäst att jag inte hade någon hund alls, så slapp jag oroa mig. Och Älva trivs inte alls med att det är så sysslolöst. Rasmus är jättebra på det. Han bara ligger på soffan och tar det lugnt. Älva vill att det ska hända något. Ibland tänker jag att det var ett misstag att ta henne. Om det ska fortsätta så här med att jag nästan jämt är krasslig så är det inget roligt liv hon får. Samtidigt orkar jag inte lämna tillbaka henne. Viking skulle bli jätteledsen och vi tycker alla jättemycket om den stollan. De negativa tankar vill komma hela tiden, men jag försöker hålla undan dem.
Inte kom jag iväg till kyrkan idag heller... Minns inte ens när jag var där sist. Har varit borta så länge att det blir allt svårare att komma tillbaka. Väljer nog att byta kyrka. Funderar på att börja gå i finsk kyrka. Saknar de finska psalmerna och sångerna. Börjar söka mig tillbaka till mitt ursprung allt mer. Jag pratar numera finska med Viking för det mesta och han minns allt mer. Vill ju att han ska kunna läsa finska i skolan, så det gäller att han lär sig det igen till hösten då han börjar i förskoleklass. Noel förstår finska lika bra som svenska och säger t o m några finska ord :-)
Nä, nu är det krypa ner i soffan som gäller och hålla tummarna stenhårt för att jag är frisk nog att gå till jobbet imorgon. Om det behövs kommer jag att ta en värktablett för att kunna jobba. Ja, det har gått så långt. Jag bara kan inte med att vara hemma igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar