Just nu är jag helt emot min vilja bilberoende. Jag klarar inte att gå i snön mer. Det kommer hela tiden mer snö och blir allt svårare att gå. Har ont hela tiden. Minst när jag ligger ner så det är det jag ägnar mig åt mest. Blir trött av allt det här och aptiten minskar. Men det finns en positiv sak som psykologen pratade om igår. Jag är inte deprimerad, mår inte sämre på det sättet. Känner mig bara less och irriterad. Vill att det ska bli vår och att snön försvinner. Igår var det ett himla åkande. Först lämna barnen på morgonen och hem igen. Några timmar senare till psykologen och hem igen. Vila och några timmar senare hämta barnen. Hem och lämna dem och snart iväg till föräldrakursen. Kändes rejält. Idag ska jag vila. Lämnade barnen och hämtar dem med. Ikväll ska jag på söndagsskolemöte och det blir bilen dit. Idag orkar jag helt enkelt inte iväg, men imorgon ska jag ringa till sjukgymnasten. Det måste gå att göra något. Är så less nu. Mer less än när jag väntade N. Då gick ju V på dagis 50 meter hemifrån och maken lämnade på morgnarna samt rastade hunden. Riktigt så smidigt går det inte nu.
Jag vill inte visa att jag har ont. Var lättare att försvara sitt "tillstånd" när man var gravid. Önskar jag var gravid för då skulle jag ha en stor belöning att vänta på. Men mest önskar jag att jag var gravid för att det skulle vara förklaringen till smärtan. Gillar inte tanken på att det här kanske är något kroniskt... Och nej, jag är inte gravid. Det kommer inte att komma något sådant avslöjande längre fram :-) Men just nu önskar jag verkligen att jag var gravid. Annars har jag sådan otur att min kropp har gett upp redan efter 33 år... Tack och lov att jag redan är sjukskriven för det hade nog inte varit lätt att få sjukskrivning för det här.
Nä, nu ska jag hitta nån bra film att se på nätet och lata mig i sängen. Har valt att hålla mig positiv. I framtiden när jag jobbar för fullt igen kommer jag att se tillbaka på allt det här och tänka att det var sköna slappa dagar det ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar