Konfundersam

Det är ett uttryck som inte finns. Jag vet inte om jag kom på den själv. Har använt det länge. Iallafall så är jag konfundersam just nu. Det enda jag kan göra är att vänta. Och nej, jag är inte gravid. Inga fler tvåbentingar i denna familjen ;) Och det gäller inte någon fyrbenting heller :) Det gäller mig. Som sagt, jag kan inte annat än vänta. Och ännu en gång. Nej jag är inte gravid :D

Saknad, besvikelse och gå vidare

Det gör ont när en person som man betraktade som en vän väljer bort en ur sitt liv. En person som fanns där och hjälpte igenom allt det tuffa. Man känner sig ratad. Tycker mindre om sig själv. Jag vet att det inte är nåt fel på mig. Att vissa personer bara finns i ens liv under en period. Att personen inte förtjänar ens vänskap osv. Men jag är besviken, känner stor saknad och ska gå vidare med mitt liv...

Kass nyhet

Jaha. Då har man fått veta att man har en livlina mindre... Det känns ju jättebra. Idioter >:(

Jag är inte redo!

Nu kommer det igen. Hösten är på väg. Ångesten är här. Jag vill ha mer sommar. Tyvärr verkar det som att de varma fina sommardagarna är slut. Resten av augusti kommer temperaturen ligga på 16-19 grader. Jag är inte redo! Jag vill inte ha höst än. Sommaren har gått alldeles för fort. Jag vill göra allt om igen. Börja om från juni. Hatar att det blir så här varje år. Har ångest inför kylan som kommer. Alla kläder som ska fixas. Ångest inför vintern och all snö. Och vintern är så lång. Går inte alls lika fort som sommaren. Jag vill iallafall ha mer sol och värme. Har sommarkläder som jag inte ens hunnit ha på mig. Bara lite till. Vi kunde ha hunnit bada en gång till. Snälla... Jag är inte redo... Skit också :/ Ångest med stort Å...

Gillar inte henne

Jag har bara svårare och svårare för henne. Hon är så negativ. Har svårt att se saker från den positiva sidan. Funkar inte att säga "Upp med hakan". Då blir hon bara sur. Vi är nog alla rätt less på henne. Nu kan hon inte längre glädjas med andra. Börjar kanske t o m bli avundsjuk. Jag är nog den som är mest less. Jag har försökt bryta kontakten med henne, men hon fattar inte. Vägrar ge sig. Jag skriker henne i ansiktet "Stick!" "Försvinn!" Ingen vill ha dig här!" Men den där typen ser bara på mig och praktiskt taget hånler. "Så länge krypen finns kvar stannar jag här" Jag svarar "Jag hatar dig!" och typen bara fortsätter hånle. Det är då jag skulle vilja ta nåt hårt och slå sönder spegeln... Då skulle jag iallafall slippa se den där typen. Men den skulle ändå finnas där... För alltid. Precis som krypen...

Denna kvinna. Vem är hon?

Jag hör honom prata om henne. Vissa saker får mig att le. Vissa saker får mig att känna mig lite ledsen. Vissa saker berättar han nästan med lite irritation i rösten och ansiktet. Det mesta faktiskt... Jag känner inte särskilt mycket att jag gillar henne. Blir nästan less på henne när han berättar. När han pratar om hur hon gnäller på allt. Jag hör honom berätta. Jag vet inte vem hon är. Och ändå är den kvinnan jag. Jag var hon innan jag blev sjuk i början av året. Innan ect behandlingen. Jag hör honom prata, men jag minns henne inte... Kanske lika bra. Den negativa gnällspiken vill jag inte träffa ;)

Orkar du

Orkar du fortsätta älska mig? Orkar du fortsätta leva med mig? Orkar du med mina dåliga dagar? Orkar du med min ilska? Med mina utbrott. Min tjurighet, surhet, pessimism. Orkar du? Orkar du med min nedstämdhet? Mina tårar. Min tomhet, min litenhet, min passivitet. Orkar du fortsätta framåt med mig? Hela vägen? Du sa att hur skulle du kunna känna mig då jag inte känner mig själv. Tänk om jag aldrig kommer att förstå mig på mig själv... Orkar du ändå? Orkar du ändå fortsätta älska mig? För jag älskar dig oändligt mycket. Jag orkar fortsätta om du gör det. Tack för att du står vid min sida genom allt <3

Klaveret! Det förbannade klaveret!

Ångest i bröstet. Jag vill ha en normal vardag nu. Inte vara själv så här mycket. Bara två veckor till. Sen är vi en hel familj igen i tre veckor. Sen ska det bli bättre lovar han, tror han. Jag tror inget förrän jag ser det. Och så lyckas jag trampa i klaveret igen. Dagen innan han kommer hem. Skit också. Ibland bara ogillar jag mig själv :-( Jag ska bränna upp det där förbannade klaveret >:( 

Vitaminer

Så här ser sex D-vitamindroppar ut i ett glas. Tänk att en 36-årig kvinna måste ta dem... Precis som den snart tvååriga dottern... What's wrong with this picture :/

Jävla barnunge

"Sluta bete dig som en jävla barnunge så släpper jag! Jag sa att jag ska sluta bete mig som en jävla barnunge. Och så släppte han min vänstra handled som han kramade hårt. Hur fan går man vidare från detta?!?! Jag försöker berätta hur jag känner. Han förstår mig inte alls. Och det här... Tryck in kniven djupare i bröstet ;( Mitt hjärta blöder...

Kvinnlighet

Det sägs ju att en del av kvinnligheten och självförtroendet sitter i brösten. Det stämmer. Jag har aldrig haft särskilt stora. 75 C. Med första barnet tappade jag till 75 B. Med andra barnet som jag ammade i sju månader sjönk det till 75 A. Med dottern som jag ammade i nio månader (Helammade första sex månaderna) är jag nu nere på 70 A... Det känns jätteknäckande. Och alla andra jag känner som ammat flera barn har inte så här. Jag känner mig inte lika kvinnlig. Självförtroendet har minskat. Jag känner mig inte bekväm t ex i en topp. Aldrig att jag skulle plastikoperera mig. Aldrig. Finns inget att göra. Så jag får stiga in push up bh världen. Tack att ni gör dem från små storlekar också. Det ger mig lite av min kvinnlighet tillbaka. Tack och lov finns även push up baddräkt. Så det känns bättre, iallafall med kläderna på. Min mage kan jag träna i form. Den kan bli platt igen. Kanske kan bristningarna även försvinna. Med hur sjutton tränar man bröst?!

Bit ihop och framåt marsch

Okej. Ännu en morgon då jag inte får upp V på morgonen... Han vägrar äta frukost. Vägrar ta medicin. Men han måste till skolan. Oavsett hur mycket han hatar den där jvla skitskolan. Oron växer. Jag har ögonen på mig. P g a att jag är bipolär och har legat inne på psyket. Fortsätter det så här kommer dem snart bedöma att jag inte fixar min mammaroll. Denna oro fanns hos dem redan när jag blev inlagd, men det blev som tur var ingen utredning.

Så vad gör jag? När jag känner ångesten komma krypande pga dessa hopplösa morgnar. Oron växer. Nummer ett: Ring INTE till maken i skolan. Hitta nån annan som du kan prata med förutom kontaktpersonen varannan vecka. Men du, faktum kvarstår... Jag har inte valt detta själv!!! Men jag antar väl att det bara är att bita ihop och fortsätta marschera framåt... Eller öka på med ännu en medicin. Tre olika per dag är kanske inte nog. Kanske nåt lugnande också. Som jag kan få en massa skitbiverkningar av! Walk a mile in my shoes... 

Jag har förlorat min vän

Vi har känt varandra i nio år. Han var sex veckor första gången vi sågs. På tisdag är det nio år sedan jag tog med honom hem. Vi har hängt ihop i vått och torrt. Han har alltid funnits. Varit glad tillsammans med mig. Tröstat när jag varit ledsen. Och nu... Nu bryr han sig inte om mig. Är bara helgalen i mina svärföräldrar. Han lever upp när han ser dem. Jag är skittrist om jag inte leker hela tiden. Det är inte samma hund längre. Han har övergett mig. Jag känner mig så ledsen. Det är inte min hund längre... Jag skulle ha lämnat honom till mina föräldrar istället när jag mådde dåligt...

Alla dessa känslor

Jag sköljs över av massor av känslor. Nu när jag har medicin som funkar så har jag blivit en känslomänniska. Jag älskar verkligen. Min man. Samma känslor nu som när jag var 19 då vi blev ihop. När jag ser på honom. Jag säger kärleksfulla saker. Bl a att jag älskar honom. Jag som alltid haft svårt för det. Jag saknar honom när han är iväg. Som nu. Åkte i förrgår och kommer hem på onsdag... Jag vet inte vad som hänt med mig. Det är samma sak med barnen. De har en kramigare mamma nu. Allt är så mycket lättare. Jag älskar mitt liv och jag älskar mig själv :) Sänder ut kärlek till alla som vill ha, som behöver det.

Väntar på avskedet

Jag tycker att det är jobbigt att säga hejdå till honom. Löjligt, det är ju bara några dagar. Fast är väl positivt att man fortfarande känner så efter 17 år tillsammans.

Men denna helgen... Det har varit påfrestande. Han har varit så irriterad. Det har varit nåt hela tiden. Den nya datorn som varit på lagning kom igår. Den blev han sittande med i princip hela dagen. Jag hatar krångliga skit Windows 8. Bara strul. Det gick inte att nämna att det blev mycket dator. Jag som förlorat sömn i flera nätter plus fick det där månatliga eländet har varit lugnare i helgen.

Så har det varit i helgen. Så nu när han åkt kan jag pusta ut. Han kommer inte vara hemma nästa helg. Just nu känns det skönt... Jag har haft tre barn hemma hela dagarna sen i onsdags varav två varit magsjuka. Det var mindre jobbigt än denna helg. Suck...

Ofrivillig kontakt med det förflutna

Du vet, när man släppt något. Eller någon. Lagt det bakom sig. Tagit avstånd. Sagt tack och hej. Vilken lättnad. Du glömmer det. Låser in det i källaren och smälter ner nyckeln. Och så en dag bryter sig nån in i den där källaren. Och över två år senare lyssnar du av dina meddelanden på mobilen och där finns ett från ditt förflutna. En ofrivilligt upplevelse. Allt kommer upp till ytan igen och du vill bara skrika Aaaaaah! Just det där hände mig idag. Skiiiit också!

Medicin mot biverkning av medicin. Va?!

Japp. Fick medicin mot skakningarna som är biverkning av min medicin. Nu har den nya medicinen slagit ut mig totalt. Jag blir ensam med barnen om sex timmar. Måste vara okej imorgon bitti för att kunna lämna på dagis. Får ju inte köra bil så det är buss som gäller. Har redan avbokat tiden för vaccination av hunden. Så less just nu. Skiter i att ta den nya medicinen ikväll. Det här går inte. Finns det nåt positivt då? Jag skakar mindre. Jippii. Och nu då? Blir det medicin mot medicinen som jag tar för att få bort biverkningarna av min medicin. Vänta lite. Nu blev jag lite yr av allt detta. Yrsel är förresten också en biverkning... Yay liksom.

Ett steg framåt och lite vemod

S är snart färdiginskolad på dagis. Hon stortrivs och bryr sig inte alls om mig. Redan första dagen rusade hon in direkt. Hon är redo. Det syns tydligt. Hon behöver det här. Det känns vemodigt. Våran tid hemma är slut. Min lilla flicka börjar bli stor. Jag är också redo.

Största vemodet och det som gör ont är att se vilket underbart arbete personalen på avdelningen gör. Hur duktiga dem är med barnen. För jag har varit en av dem... Nu när jag är där känner jag hela tiden att jag aldrig skulle klara det. Mitt arbete som förskollärare är över. Det gör självklart ont :(

Annars är jag positiv. Ser ljust på framtiden. Sjukskriven just nu. Ska lägga fokus på det och gå framåt en dag i taget.

M

En dag i taget...

Lättare sagt än gjort. Vad händer om jag inte får sjukskrivningen förlängd? Vad har jag för inkomst om jag blir arbetslös? Och tror de på fullaste allvar att jag kan jobba?! Har jag nånsin fått arbetslivet att fungera? Kan de inte bara släppa mig... Jag försöker ta en dag i taget. Försöker koppla av. Hatar att ha detta hängande över mig. Är trött på fk. Dem är som silverfiskarna, går inte att bli av med... Och nu börjar grannarna att renovera igen. Vart flyr dem då. Just det, till oss. Jippiii! Not!

Vad sa du att det hette? Minne...

Lite oroande är det. Att minnet är så kasst. Ok, att jag inte minns vad skådisar heter, även de mest kända. Men att inte komma ihåg vad vänner heter... Vad deras barn heter... Att inte komma ihåg vad man sagt till barnen samt vad man gjort med dem. Att inte minnas vad vi gjorde i somras. Vad man gjorde dagen innan. Vad folk sagt. Fråga samma sak tusen gånger... Hoppas verkligen detta rättar till sig snart. Och så skakningarna. Trodde de slutade igår kväll, men idag var dem där igen... Avskyr dem. Blir trött av dem. Men annars är allt jättebra :)

Nytt för bloggen

Det har aldrig hänt tidigare. Här är min dotter S. Lilla tjejen som jag spenderar dagarna med medan hennes bröder är på dagis resp skola. Det kom snö igår. Fast vi sa att vi inte ville ha det. Blääh :b Det är skönt att vara hemma. Att orka. Svärmor hjälper mig jättemycket. Hon är världens bästa <3 Och snällaste. Så otroligt snäll och omtänksam. Jag älskar henne. Hon är som en andra mamma. Hoppas jag blir en lika bra svärmor i framtiden :) Vardagen fungerar bra. Trots detta skakande pga medicinen. Hoppas det slutar snart. Imorgon är veckans bästa dag. Då kommer maken hem över helgen <3 Då är familjen komplett.

Arg!

Den var nästan 3 cm lång. Framför spisen. Jag missade den med pappret för att jag skakar så. Den smet in under spisen. Jag kan inte koppla av alls nu. Så fort jag är ensam kommer dem. Såg inte en enda i helgen när maken var hemma. Cederträ klossarna hjälper inte alls. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar... Jag är så ledsen och arg på samma gång. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?! Ska jag verkligen behöva vantrivas i mitt eget hem? Vi flyttade ner för att vara nära hans föräldrar. Lämnade ett jättefint hem. Och fick detta... Det värsta är att dem där kräken har förstört för mig för alltid... Jag hatar detta. Tänk om vi inte blir av med dem. Risken är att jag snart storstädar här. Fast jag inte får. Har lovat att ta det lugnt...

Jag hatar er!

Den här engelska texten är lånad och beskriver precis hur jag känner för krypen här hemma.

I hate you silverfish
I know, not a cosmic grudge. Nothing amazing or worth mentioning to most people. I just hate them so much so so so much that you cannot believe it. How they scurry. How they look so unnatural and hide so well and keep wiggling even after I step on them. I know they won't hurt me. I know that. But there's one in the apartment right now ( I was too slow!) and it was huge and it's in here and now I can't sleep. It will crawl on me, in my bed. Any itch I feel, any blip of movement is a possibility. It might hide in my clothes. It might drop on me. It was the size of my pinky. If silverfish were people, I'd be in jail, I hate them so much. It's gonna be a long night. 

Hemma, men minnet blev visst kvar där...

Jag kom hem på sonens födelsedag. Kändes bra. Äter nu även lithium. Märkte effekt direkt. Tyvärr fick jag även biverkningen parkinsonliknande besvär. Skakar och darrar hela tiden. Är fumlig och skakandet gör mig illamående. Plus att jag sluddrar och uttalar ord fel. Eller helt enkelt säger fel ord. Har pratat med min kontakt på psykiatriska mottagningen. Hon skulle prata med min läkare. Ska träffa min kontakt på torsdag. Hoppas på besked då. Har haft dem här symptomen sen jag började med medicinen 24/2.

Minnet är helkasst. Det är mycket jag inte minns. Både vad gäller närminnet och långtidsminnet. Men de säger att det kommer att bli bättre.

Nu är jag ensam med barnen igen, men får hjälp av svärföräldrarna. Hunden är hos dem tillsvidare. Äldsta sonen åker till och från skolan själv. Jag och dottern lämnar yngsta sonen på dagis och så åker han taxi hem. Så inga hämtningar. 2/4 börjar dottern inskolning på dagis. När det är klart lämnar och hämtar jag båda barnen. De går på samma dagis. Den största förändringen är att det är bara så här fram till sommaren. I höst kommer maken hem på dagarna. Så jag är inte ensam ända till jul.

Jag är sjukskriven maj ut. Kommer nog vara sjukskriven ett tag. Är inte redo för nåt än. Har fullt upp att klara vardagen här hemma. Kanske har jag jobbat klart. Har ju inte lyckats komma tillbaka till arbetslivet på fyra år nu... Mars 2009. Det var då jag fick min diagnos. Vid det tillfället var jag i hypomani.

Less

Bläääh! Jag är så less på detta nu. Skulle vilja hem. Men vet samtidigt att inte är redo än. Börjar inbilla mig att de vill att jag ska hem. Inbillningssjukan börjar komma fram. Jag var nere på bibblan och lånade filmer samt på fiket och köpte lite godis samt varsin serietidning till sönerna. Blev så trött av det. Tog evigheter att välja. Hämtade lite frisk luft och såg bort mot busshållplatsen. Undrar vad de skulle göra om jag tog bussen hem. Skulle de bara släppa mig? Ringa polisen? Ringa min man? Jag hade sån lust att hoppa på bussen. Hade ingen lust att komma tillbaka hit. Jag är en av dem som varit här längst tid. Fem veckor idag... Helt sjukt... Nästa onsdag fyller äldsta sonen tio. Jag måste vara hemma tills dess. Bara måste...

Där är du ju och här är jag

Så kom då ett mail från J där det stod att han hade fått med ett fel i mailadressen :) Precis som jag trodde. Så nu har jag rätt adress. Han ville bara skriva för att berätta att det inte var meningen att det skulle bli så. Räddade hela min helg. Nästa gång han hör av sig är jag hemma igen. Målet var att jag skulle vara redo för utskrivning idag, men så var det inte. Jag vill ju inte vara här längre. Klart att jag vill tillbaka till verkligheten. Jag vet att jag inte klarar den utan hjälp och att jag måste släppa på alla måsten. Jag måste acceptera att silverfiskarna fortfarande är kvar. Inte stressa över dem. Inte ha fobi för dem. Läkaren kommer på tisdag. Hur blir det sen? Lithium? Mer ect? Eller hemfärd? Maken säger att jag kan få avlastning. Att både hans och mina föräldrar kan hjälpa i början. Men det är just det. Jag tror inte det här handlar om bara början... Det är jag,  tre barn och en hund som ska fixa vardagen. Med allt vad det innebär. Nåja, i december har han gått klart sin utbildning. Sen får han banne mig vara hemma mer igen...

Till J :)

There's nothing butt :) missing you right now J <3

Saknad

Jag har en god vän, en manlig sådan som bor i Frankrike. Vi har chattat på fb om allt möjligt. Vi har så mycket gemensamt. Han ställde upp och var ett stort stöd när jag hade det tufft förra året. Killen är nio år yngre, men det märks inte. Vi är bara goda vänner. Han fick stänga sitt fb konto då någon hackade in sig på den. Vi bytte mailadresser och han mailade mig att han måste byta mailadress med. Den nya som jag fick är felaktig. Jag vet att han inte lurat mig. Nåt har blivit fel. Han har min mailadress så just nu kan jag bara vänta. Han skulle eventuellt öppna nytt fb konto. Han och familjen ska flytta och sen skulle han åka iväg två veckor. Att man kan sakna en person som man aldrig träffat så mycket <3 Vi träffades genom en hundgrupp på fb så det är ingen kontaktannons eller nåt ;) En annan god vän till mig håller i gruppen. Många av mina goda vänner har jag träffat online. Dem finns överallt runtomkring på jorden. Jag hoppas på att snart höra från min vän J igen... Han har varit en stor trygghet här på psykiatriska avdelningen och alltid fått mig att le :) I miss you buddy <3

Fortfarande inlåst

Jaha. Har fått ect för sjunde gången idag. Har två gånger kvar. Onsdag och fredag. Sen får vi se. Jag var hemma några timmar i lördags. Att man kan vara så trött. Sov på soffan nästan hela tiden. Det var jobbigt att komma tillbaka hit. Samtidigt som jag ville hit igen. Jag har varit här en månad nu. Mitt livs längsta månad... Jag hoppas på att komma hem denna månad. Det har ordnat sig med sjukpenningen nu. Försäkringsbolaget kommer jag inte få ett öre från. Man blir straffad för att man är psykiskt sjuk. Inget jag kan tänka på nu. Koncentrera dig på att bli frisk Legend. Klara livet, vardagen som normala människor. Ska det vara så svårt???

Men ge er nu!!!!!

Alltså försäkringskassan. Kan man bli mer less på dem... Det stämmer inte med min utbetalning. Vad gör man då? Jo man ringer till deras kundcenter. Välkommen till försäkringskassan bla bla bla. Gäller det bla bla bla, gäller det barn eller dig som förälder tryck två. Så trycker man två. Gäller det bla bla bla, gäller det föräldrapenning tryck tre. Så trycker man tre. Kundcenter har hög belastning just nu. Var god försök igen senare. Men gaaaah! Varför sa du inte det med en gång?!?!?! Blir så trött på dem. Undrar hur det kommer sig att de jämt har hög belastning vid utbetalningstider? Jag gissar på mååånga fler som de klantat till med utbetalning för >:b Gör om, gör rätt. Och lär er för sjutton nån gång att sköta ert jobb!!!!

Här är den

Tavlan jag gillar här. Den heter Mångräs. Vet inte vad det är med denna tavla. Kan vara att det är så mycket blått i den. Eller kan det vara att det just nu är så det känns. Att jag är på månen. Jag kan gå, men kommer ingenstans. Och jag är så långt hemifrån, på okänd mark... Jag vet inte vad som väntar mig, jag vet bara att jag behöver luft för att kunna andas. Jag är inuti min lilla bubbla som ingen kan spräcka. Där inne behöver jag inte känna något. Där inne i min måne finns det.bara tystnad. I rymden finns verkligen inga känslor...

Det tar slut

Jag börjar vänja mig vid att det är mat vid speciella tider. Man får själv hålla koll på tiderna. Missar man så får man skylla sig själv. Jag börjar ha koll på mina medpatienter. Har pratat med några av dem. Tvingar mig själv att göra det. Har egentligen ingen vidare lust, men får inte fastna i min egen bubbla. Jag har varit duktig med rutinerna hittills. Försöker att tänka på positiva saker. Låsa ute de negativa sakerna och även de negativa personerna. Jag var faktiskt med på promenaden igår. Det var skönt väder ute och väldigt skönt att komma ut. Träffade barnen i besöksrummet i förrgår. Igår gick vi bort till sjukhusfiket. Får så dåligt samvete för att jag inte riktigt orkar med och bara vill tillbaka. Jag låg och sov en stund innan de kom så att jag skulle orka. Annars sitter jag och tittar på tv lite. Surfar på nätet. Maken kom med datorn igår. Jag går omkring här och tittar på de fina tavlorna. Gillar en tavla speciellt mycket. Ska ta kort på den och lägga ut här. Det är en hyfsat lång korridor att gå i. Så kommer jag fram till dörren, som är låst. Där tar det slut. Då minns jag att jag är inlåst här. Att jag inte får gå ut ensam... En sån sjuk känsla... Nu är det snart lunch. De ringer på en gonggong som hörs tydligt. Ingen risk att missa nån måltid. Känns lite som att vara med i Fångarna på fortet :) "Jabul (stavning) slå i gonggongen" :)

ECT miss och frånvarande

Imorse när jag stod och fixade min frukost kom ännu en för mig ny skötare och presenterade sig. Sen sa hon "Skulle inte du få ECT idag. Då fr du ju inte äta. "Nej min man kollade igår och det är nån gång nästa vecka". Hon frågade en annan skötare. "Nej hon står i kö". Sen pratade dem en stund. "Jag måste faktiskt gå och kolla" sa skötare nummer två. Hon kom tillbaka efter en stund. "Nej hon står bara i kö så hon får äta frukost". Det här är den absolut jobbigaste kön att stå i... Samtidigt hade jag velat ha ECT idag. Var så ledsen igår och är det idag med. Mina föräldrar kommer inte... Du vet köra i det här väglaget. De är båda pensionärer så de kan inte skylla på jobb. Maken kan åka och hämta dem. Dem struntar helt enkelt i sina barnbarn. När de vet att vi behöver hjälp... Mamma frågade om jag vill att de kommer och hälsar på. Nej! Jag orkar knappt träffa min familj. Ni har barnbarn hemma som är besvikna för att ni sa att ni kommer och sen inte gör det. Skitföräldrar! Jag bryter med dem nu. Vill inte träffa dem. Tänker inte ta samtal och tänker inte prata med mamma på facebook. Hade det varit ett av mina barn hade jag t o m åkt mitt i natten!!!! Tacka vet jag svärföräldrarna. Dem ställer alltid upp <3 Svärfar som snabbt blir trött p g a stroken. Ändå kommer han. Tar hand om min hund. Är med barnbarnen. De är mig mer kära än mina egna föräldrar <3 <3 Det gör så ont att mina föräldrar inte vill vara med sina barnbarn... De har missat så mycket med S. Hon känner knappt dem. Senast de såg henne var när hon fyllde ett i september. Snart fyra månader sen... Hon gick inte ens då. Nu springer hon. Hon sa inte ett ord. Nu kommer det nya ord varje dag. Hon försöker säga farmor nu. Inte konstigt då hon träffar dem i princip varje vecka. Det är mina föräldrars förlust. Jag orkar inte tjata och försöka mer... Världens sämsta föräldrar och morföräldrar >:b

Inlagd och inlåst

På egen önskan sen i tisdags. Då brast allt. Då insåg jag att det här går inte. Knappt sovit nåt på två veckor. Deppig och arg om vartannat. Inte där 100 %. Orkar inget. Inte umgås med barnen. Räknar bara ner timmarna tills de går och lägger sig. Svärmor körde mig hit. Det var lång väntan. Jag pratade om dittan och dattan med svärmor. Sen tyckte vi att det var bäst om hon åkte hem till S och svärfar. När hon gått däckade jag direkt. Sov i väntrummet och sov sen i nästa väntrum. Träffade läkare. "Vill du stanna? "Ja. Att åka hem är ingen lösning" Väntrum igen. Ringde hem. Väntrum och sova igen. Sen in på avdelningen. Sova direkt. Sov bort hela dagen. Kändes jättekonstigt när de kom in med mina grejer, gick igenom dem och jag fick bara behålla kläder och hygienartiklar. Allt som kan vara en fara tog dem. Mobilladdare (de laddar på kontoret), skor pga skosnören, mössa med knytband. Ryggsäck pga remmar. Handväska pga axelrem. Halsduk. Osv. Första dygnet tillsyn var 15:de minut. Idag fick jag mobilladdaren. Inte tillsyn så ofta. Inatt tittade de nog in 3-4 gånger.

Maken var och hälsade på. Han avbröt sin utbildning till nästa torsdag. Senare idag kommer han med barnen. Saknar dem... Blir nog kvar här i fyra veckor. Overkligt, sjukt, skrämmande, deprimerande men... min verklighet just nu...

Min granne just nu. Jag är på avd F. F som i Fxxxxxn! Låsta dörrar. Släpp ut mig! Jag har ångrat mig!.Jag är frisk! Typ 2 är borta!

Nytt år, nya möjligheter. Eller?

Nu är det oundvikligt. 2013 är här och S ska börja dagis i april. Vad händer med mig då? Får jag stöd nånstans ifrån? I mars är det fyra år sedan jag fick min diagnos och det är samtidigt fyra år sedan jag senast jobbade. Jag kom på en "milstolpe" för detta året. I augusti är det tio år sedan jag blev sjukskriven och försäkringskassan gjorde intåg i mitt liv. Tio år... Jag har inte fått ordning på arbetslivet på tio år! Jag har sån lust att klampa in på fk och skrika SLÄPP TAGET OM MIG NU! FATTAR NI INTE ATT JAG ALDRIG KOMMER ATT FUNKA UTE I ARBETSLIVET! LÅT MIG VARA!!!!

Jaja, bara bita ihop och acceptera det som kommer... Oundvikligt nu år 2013. Shit, vart tog tiden vägen?! Det var ju precis 2011 och S var en liten bebis...