Seeegt!

Usch, vad segt det är. Jag är så trött, hostan går aldrig över och jag är rastlös som bara den. Jag lämnade V och N halv nio i morse och en stund senare sa jag hejdå till båda två. N vinkade inte ens till mig :-) Dem ringer när de ätit lunch, ca halv ett som igår. Så nu är jag hemma och ugglar igen. Har varit och handlat. Syndade lite, köpte ett wienerbröd :-) Chefen ringde för en stund sedan och undrade hur inskolningen går. Jag sa att jag räknar med att jobba på måndag, men det är inte helt säkert. Hon sa att det var lugnt på jobbet och inskolningen fick ta den tid det tar.

Vardagen träffade mig som en fet smäll igår. Helt plötsligt skulle jag ha hand om båda barnen själv. Hundarna skulle rastas och det höll jag alldeles på att glömma bort! Mat skulle fixas och ändå skulle man ha tid med barnen. De lekte på Noels rum medan jag fixade maten. Viking var på bra humör, inget tjurande alls igår :-) Noel var en solstråle tills han blev för trött. Och ändå var han envis med att inte somna i första taget. Kände mig lite irriterad, men inte mer än att jag kunde hantera det. Så jag överlevde första kvällen själv med barnen. Och massor av fler sådana kvällar kommer det att bli. Jag skulle ju gå promenad med hundarna när maken kommit hem. Så blev det inte... Han kom hem först halv elva. Jag låg utslagen i ena soffan och hundarna i den andra :-D Vi får göra ett nytt försök idag ;-)

Jag börjar få dåligt samvete för hundarnas skull. Jag önskar så innerligt att jag hade mer energi. Oron har börjat komma krypande. Ständigt oron för pengar. Det är något kroniskt hos mig :-D Jag tog faktiskt en tablett för en stund sedan för jag kände att ångesten var på väg. Vill egentligen inte göra det, men jag har inget val. Tabletterna hör till mitt liv. Önskar jag orkade stå på egna ben utan dem... Ibland är jag så trött på mig själv, önskar jag vore någon annan. Fast då skulle jag ju inte vara jag :-) Nä, det är bara att kämpa vidare och skynda långsamt. Jag har bestämt mig för att bara jobba 75 % detta året ut. Tror inte jag klarar att gå upp i heltid. Min psykoterapeut sa till mig att jag måste ju orka med mig själv, barnen och vardagen hemma också, inte bara jobbet. Jag har gott om tid på mig att jobba. Ska berätta för mina kollegor när jag är tillbaka att de inte ska räkna med att ha mig där på heltid detta året. Tror nog risken är stor för att gå in i väggen eller sjunka ner i en depression om jag går upp i heltid redan nu. Och det känns bättre att N får kortare dagar på dagis.

Deras dagar kommer att se ut så här:
Måndagar: 7.30-15
Tisdagar: 8.30-17
Onsdagar: 7.30-15.30
Torsdagar: 8-17
Fredagar jämna veckor: 7.30-14 / Fredagar ojämna veckor: 9-17

När jag går upp i heltid blir det måndag-fredag: 7.30-17 . Varannan fredag: 7.30-15

Vad skönt det hade varit om N börjat dagis först i januari. Då hade jag inte behövt bry mig om lämningar och hämtningar på en gång. Det hade varit en lugnare start. Vis av erfarenhet vet jag att jag ska undvika stressiga situationer och skynda långsamt. Ja suck, tänk om man var en av de där supermammorna som orkar med allt. Man skulle varit en sån där cafe latte-morsa som ränner runt på stan med andra föräldralediga och tycker att allt är som ett rosaskimrande lyckomoln... Istället för att ännu en gång inse att man inget orkade under föräldraledigheten och slutligen blev sjukskriven. Jag har kommit tillbaka snabbare denna gång. Sist tog det två år...

Jag försöker hela tiden tänka att det finns dem som har det värre. Men det hjälper inte så mycket. Jag vill vara en bra mamma för mina söner. Jag vill orka vara deras mamma och känna mig lycklig. Det är som en berg-och dalbana för mig. Ömsom vin, ömsom vatten.

"Du måste söka dig utåt nu. Träffa vänner och ha roligt utan familjen. Det är viktigt att du har goda vänner och att du inte bara sitter hemma". Så säger min psykoterapeut. Jag kämpar på. Försöker komma iväg till kyrkan. Vet ju att jag trivs där och tycker det är roligt att träffa dem andra där, men det tar ändå emot. Hunderiet vet jag inte vad som hänt med. Det finns folk som jag kan träna med på helgerna, men det gäller bara att få ändan ur vagnen och komma iväg. Om inte för min skull så för hundarnas, eller hur ;-) Ä kan jag träna i lydnad och spår med andra. Värre är det med R och agilityn då vi inte kan vara med i träningsgruppen. Det är inte lika kul att träna själv. Blir ju svårt att träna tävlingsmässigt. Usch, vad mitt dåliga samvete gnager... Fast hundarna verkar ju inte lida. De har ju väldigt lätt för att koppla och av och vila här hemma.

Nä, vilket deppinlägg det här blev. Nu ska jag göra något vettigare. Som att hänga upp tvätten som är klar samt lägga undan den torra tvätten :-D