Jag mötte lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt
så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt.
Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns
men hon som kom på vägen var inte vacker ens.
Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung
men när hon talte till mig var rösten varm och ung.
Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud
men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.
Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus
blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.
Å, nu förstår jag lyckans väg; att ge med råge full
att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar