Nummer 1:
Här är det delad första plats för Korthårig collie samt Storpudel. Korthårig collie har jag ägt tre stycken av och har i nuläget två. R och Ä. Jag har haft en till hane, men fick lämna tillbaka den till uppfödaren då det inte fungerade mellan R och honom. Han var ingen problemhund och är idag KORAD såväl som svensk utställningschampion. Jag är jättestolt över honom och vet att han har det bra hos sin familj :-) R saknade honom inte alls när han "försvann". Han brydde sig inte alls. Undrade inte ens vart han tagit vägen. Ibland stämmer inte kemin mellan hundar. R och Ä däremot är goda vänner. Men de är precis som två barn och ibland svartsjuka/avundsjuka på varandra. T ex ska det bråkas om vem som ska ligga närmast mattes ansikte när vi gosar i soffan. R som är äldre är noga med att Ä inte ska göra saker före honom, t ex få mat eller gå in/ut genom dörren. När jag släpper dem har de roligt ihop. Springer och stojar som bara två kortisar kan göra. De är väldigt raskära och föredrar sin egen ras.
Lillstollan :-)
Snyggingen :-)
Världens finaste kille :-)
Storpudel har jag haft en. Det var en väldigt försiktig och oerhört snäll tik. Hon fick en jobbig start i livet med påhopp av två olika hundar. Detta ledde till att hon inte alls litade på andra hundar. Hon blev t o m rädd när hon lekte med våran blandrashane. Jag tog det tunga beslutet att omplacera henne till en familj som hade en till storpudel, för hon föredrog sin egen ras. Det var ett jobbigt beslut att ta och fastän det har gått flera år sedan dess saknar jag henne fortfarande. Jag hade kontakt med de nya ägarna i början, men när jag fick veta att hon hade det bra bröt vi kontakten. Det här var en väldigt speciell liten tik. Vi kom bra överens, men hon var tryggast och som mest nöjd när det bara var hon och jag. Hon var duktig på allt hon gjorde, men hennes osäkerhet för andra hundar gjorde att vi inte kunde träna/tävla med andra hundar. Hon har en speciell plats i mitt hjärta för alltid...
En tjej som alltid finns i mitt hjärta :-) Ninnis...Jag skulle gärna skaffa en till storpudel någon gång, men maken är inte överförtjust i pudlar, så det kommer nog inte att bli någon mer pudel för min del. Det är en ras som får mitt hjärta att slå lite extra. Jag blir alldeles till mig när jag ser en vacker storpudel. Drömmen är att en dag få äga en silverfärgad storpudel. Men det förblir nog bara en dröm... Jag har i alla fall haft en silverfärgad dvärgpudel.
Lady, min lilla silverkickan :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar